Birger Jagtoft:

En försvarsdebattörs dilemma

Det är få förunnat att få gehör för synpunkter och åsikter i försvarsfrågan. Till en artikel som publicerades på SvD Brännpunkt den 2 januari skrev jag snabbt en replik och skickade med e-post till den ansvarige redaktören. Han reagerade välvilligt, men avböjde till slut med hänvisning till platsbrist. Så här var min replik:

Författaren som chef för Kalmar regemente och Försvarsområde 1995.

Foto: Studio Färgbilden

Banta Högkvarteret – och!

Tre moderata ledamöter i försvarsutskottet skriver i SvD den 2 januari: ”Banta det militära högkvarteret”.

Det var ett ord i rättan tid. Men – och ett stort men. Det var endast en liten del av sanningen. Jag hade förväntat mig några idéer om var man skall öka verksamheten, kompetensen och numerären för att vi skall ha ett balanserat och fungerande försvar både nu och i framtiden. Alliansregeringen har hittills inte gjort mycket eller ens något för att komma till rätta med följderna av föregående regerings och riksdagsmajoritets skövling.

Tillståndet i dag är att officerare vid Högkvarteret och vid våra fåtaliga regementen/ flottiljer saknar erfarenhet att organisera, leda och utbilda krigsförband. Orsaken är helt enkelt att krigsförband saknas. Jag har all respekt för tjänstgöring vid insatser utomlands. Det är inte bara övning. Det är skarpt läge. Viktiga erfarenheter vinns i samverkan med andra nationers förband. Men jämförelsevis få officerare berörs. Och krigsförbanden som erfarenheterna skall omsättas till saknas.

Officerare skall vara krigsförbandschefer på olika nivåer. Växling mellan teoretisk utbildning, stabstjänst och trupptjänst är viktig. Men att utbildas till krigsförbandschef och därefter permanent ”köra skrivbord” är varken kostnadseffektivt eller motiverande. Försvarsutskottet föreslås överväga bl a följande.

• Vilken handlingsfrihet som erfordras i tidsperspektivet 15-20 år. Det tar t ex tolv år att utbilda en bataljonschef.

• Sverige behöver ett fungerande beredskapssystem med
bl a beredskapsformerna grundberedskap, insatsberedskap, långsiktig beredskap och ett återinförande av det förkättrade begreppet mobiliseringsberedskap.

• Sverige behöver en krigsorganisation anpassad till möjliga hot och tänkbara uppgifter för förbanden.

• Sverige behöver ett territorialförsvar vars personal har tjänstgöringsplikt. För detta ändamål erfordras en trovärdig ledning i fred, kris och krig.

Ett nytt försök

Det kan synas förmätet och påstridigt att inte ge upp. Men skräp den som ger sig, tänkte jag och skickade den 21/1 2009 följande brev och bifogad artikel med e-post till vice ordföranden i Försvarsutskottet:

Bäste Rolf Gunnarsson!

Den 2 januari läste jag med intresse Din och två kollegers artikel i SvD. Jag skrev snabbt en replik, som redaktören för Brännpunkt gillade. Detta till trots kom artikeln inte in. Man skyllde på platsbrist.

Nu hoppas jag att Du och Dina kolleger skall läsa och förhoppningsvis ta till Er artikelns innehåll. Sveriges försvarspolitik och därmed försvarsutvecklingen är nämligen inne på fel väg. Landets trovärdighet som nation står på spel. Några röster om detta har börjat höras. Men försvarsministern verkar ännu inte ha förstått detta. Förståelsen tycks också vara dålig överlag i Moderata samlingspartiet.

Själv är jag pensionerad överste och har tjänstgjort 41 år i Försvarsmakten på alla nivåer. De sista tre befattningarna var chef för operativa sektionen i Östra militärområdesstaben i två år, brigadchef i Eksjö i åtta år och slutligen fem år som försvarsområdesbefälhavare och regementschef i Kalmar. I dessa befattningar och under denna tid hinner man samla på sig en del erfarenhet. Det som är något förvånande, är att ingen sedan någonsin frågar efter den.

Efter min pensionering har jag också i 14 år ägnat en hel del tid och kraft åt kommunalpolitiken och därvid representerat Moderata samlingspartiet.

Med förhoppningen att den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen efter hand skall präglas av erforderlig realism, tillgivne

Birger Jagtoft

Svar från Rolf Gunnarsson den 21 januari:

Tack för dina synpunkter. Jag skall se till att mina kollegor, som sysslor med försvarsfrågor, får dina synpunkter.

M v h

Rolf Gunnarsson

Epilog

Några frågor dyker upp direkt: Vad sysslar vice ordföranden i Försvarsutskottet med? Är det inte försvarsfrågor? Vad händer sen? Måste vi väcka liv i Nils Dacke?

För inte särskilt länge sedan hade vi både krigsförband och ett fungerande beredskapssystem. Nu verkar både statsmakten, Försvarsmakten och media ha fått beredskapsformer och krav helt om bakfoten. Dessutom tycks både regeringen och Försvarsmakten ha kört fast i en eller möjligen var sin återvändsgränd. Det bör rimligen finnas ett eller flera alternativ att använda 39 miljarder på allt tomt prat om ”inriktningen för det nya insatsberedda och gripbara insatsförsvaret.” är absurt. För 20 år sedan kunde vi mobilisera 20 brigader (20 x 5000 man) och mycket mera på fem dygn. Idag och i framtiden skall det (tillåts det) ta ett år att göra åtta ynka bataljoner (8 x 1000 man) ”insatsberedda”. Låt oss återgå till verklighet och realism i vår säkerhets- och försvarspolitik.

Birger Jagtoft är överste och ordförande i aff Kalmar län. Han har tidigare bland annat varit brigad- och regementschef.