Tommy Jeppsson:

NATO och Frankrike

Två mycket viktiga säkerhetspolitiska händelser skedde i våras som det finns anledning att se tillbaka på och kommentera.

Med Frankrike som fullvärdig medlem av den atlantiska alliansen kommer de europeiska ståndpunkterna sannolikt att få ökad tyngd.

Den atlantiska alliansens ledare möttes den 3-4:e april innevarande år i Strasbourg, och NATO:s toppmöte innehöll som väntat ceremonier för att högtidlighålla alliansens 60 – år av framgångsrikt säkerhetsbyggande. Samtidigt fanns många svåra utmaningar att behandla. Afghanistan var ett huvudämne där europeisk acceptans verkar finnas för USA:s nya strategi. Å andra sidan är det troligt att ytterligare militära bidrag till ISAF från vår sida av Atlanten blir begränsade. Frankrike kunde hälsas välkommen tillbaka som fullvärdig medlem av alliansens militära samarbete samtidigt med att Albanien och Kroatien välkomnades som NATO-medlemmar.

Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen blev ny generalsekreterare trots det turkiska motståndet. Ankaras negativa hållning sammanhänger med att Danmark uppfattas negativt av många muslimer efter publiceringen av Muhammedteckningarna i en dansk dagstidning, och frånvaron av en ursäkt från den danske statsministern förstärkte den negativa inställningen.

Obamaeffekten

Européerna verkar, åtminstone delvis, benägna att gå president Obamas önskemål till mötes, något som till del kan spåras till den positiva hållning till det transatlantiska samarbetet som den nya regimen i Washington visat. Det har talats i nästan euforiska termer om en ny era i relationerna mellan NATO:s europeiska medlemmar och USA, något som inte minst kan härledas till de förhoppningar som kommit att knytas till den nye presidentens person. Hans betoning av NATO:s europeiska medlemsländer som viktiga samarbetspartners, har välkomnats i huvudstäderna på vår sida av Atlanten och den så kallade ”Obama-effekten” verkar hålla i sig.

Opinionerna i de europeiska länderna ser något vitaliserande nytt i individen Barak Obama, något som inte minst välkomnandet i Prag under hans första rundresa i Europa gav bevis på. Hans karisma och sätt att kommunicera budskap som alla förstår betyder bedömningsvis mycket för det nödvändiga stärkandet av de transatlantiska banden och därmed för européernas uppfattning om NATO.

Afghanistan – huvudfrågan

Afghanistan är alliansens första riktigt stora utmaning, och medvetenheten om detta verkar ha fått genomslag i form av en europeisk acceptans för en amerikansk strategi vars konsekvens bland annat är ökade satsningar militärt. Vilka ytterligare militära bidrag som kommer att ha europeiska NATO-länder som avsändare återstår att se, men sannolikt blir dessa mycket begränsade, beroende på mycket måttlig entusiasm bland opinionerna i Europa för kriget i Afghanistan. Ett tydligt utslag för denna syn var de demonstrationer som ägde rum på Strasbourgs gator i samband med toppmötet där inslaget av unga européer var påtagligt.

Ett substantiellt europeiskt militärt bidrag utöver de förband som redan finns i Afghanistan är osannolikt. USA kommer att svara för den helt övervägande delen av truppförstärkningarna. Ytterligare 21 000 amerikanska soldater insätts i Afghanistan i tillägg till de 38 000 som tidigare beslutades och redan finns på plats. Således blir kriget i Afghanistan ”amerikaniserat”. Uppgifter cirkulerar om att Storbritannien överväger att bidra med ytterligare 2 000 soldater till de redan 8 000 som finns på plats medan Frankrike tvekar mot bakgrund av de förstärkningar man sände under fjolåret.

Andra framtidsfrågor

Insatser för att bistå Pakistan i syfte att försvåra för talibanstyrkor att operera i gränsområdet mellan detta land och Afghanistan samt att använda pakistanskt territorium som basområden har stor betydelse för utgången av kriget i Afghanistan. Utöver pakistanska militära insatser är amerikanska luft- och missilangrepp samt insatser med specialstyrkor möjliga. Specialstyrkor från ett antal europeiska länder kan vara aktuella. Sannolikast är att dessas hemmahörighet i så fall är Storbritannien och Frankrike.

En dialog med Iran är angelägen såväl för USA som för européerna där koordinering av politiken mellan EU och Washington kan vara av stor betydelse. För att man ska lyckas i Afghanistan, i Irak och i Mellersta Östern krävs en samförståndspolitik med Teheran. Parterna behöver varandra. Iranska gastillgångar skulle kunna få avsättning på marknaderna i Nordamerika och inom EU, och den iranska marknaden har ett mycket stort behov av västlig teknik och varor. I tillägg skulle en samförståndslinje mellan Iran och USA/NATO/EU utgöra en balans mot ryska maktambitioner.

Ryssland, NATO och territoriellt

försvar

Förbättrade relationer till Ryssland står högt på agendan. Efter kriget i Georgien hösten 2008 finns tecken på normaliseringssträvanden till Moskva. Ett sådant var president Obamas samtal med sin ryske kollega Dmitri Medvedev om ett återupptagande av förhandlingarna om reducerade kärnvapenarsenaler, ett initiativ som synbarligen blivit en opinionsmässig såväl som diplomatisk framgång för USA:s nyvalde president.

Nära kopplad till Ryssland är den numera nära nog ständigt aktuella frågan om alliansens utvidgning. Välkomnandet av Albanien och Kroatien kan ses som tämligen okontroversiellt medan däremot Georgiens och Ukrainas ambitioner om medlemskap torde få vänta.

Likaledes nära sammanhängande med Ryssland har frågan om ett nytt strategiskt koncept för alliansen. Bland andra vill Norge och Polen se en refokusering på försvaret av NATO:s eget territorium där orsaken till önskemålet får sökas i en totalt sett negativ utveckling i Ryssland. I detta sammanhang är frågan om möjligheterna för NATO att försvara det tre baltiska republikerna intressant. Utgående från de geostrategiska förutsättningarna bildar Östersjöregionen en helhet och det känns helt berättigat att ställa frågan vilka reella möjligheter NATO ser då det gäller försvaret av de tre Baltiska republikerna utan tillgång till Finländskt och Svenskt territorium.

Frankrike

Frankrikes återinträde som fullvärdig medlem i den atlantiska alliansen har stort symbolvärde med en timing som var noga övervägd. Att detta skedde i samband med NATO jubileet förstärkte intrycket av den atlantiska alliansen som en tämligen vital 60-åring. Det franska beslutet stärker samtidigt den transatlantiska länken på ett högst konkret sätt. Händelsen öppnar upp för ett förtroendefullare samarbete mellan NATO och EU. Frankrike var ursprungligen ett av NATO:s grundare och kärnländer, varför återinträdet får den förstärkande symboleffekten av en utsträckt hand, inte minst mot USA där den nya administrationen i Washington direkt svarade med ett välkomnande uttalande.

Återinträdet har gett näring åt en politisk debatt i Frankrike där kritiska röster höjts i den Gaullistiska grenen av Sarkozys eget center-höger parti. Det var generalen och presidenten Charles de Gaulle som 1966 dirigerade Frankrike ut ur NATO:s militära del, stängde de amerikanska baserna i landet och såg till att NATO-högkvarteret fick lämna Paris. De Gaulle tog beslutet utan mera ingående konsultationer. Han informerade sin amerikanske kollega per brev och därefter parlamentet. Den franske presidentens beslut representerade ett för dåtiden enormt bakslag för alliansen i en situation karakteriserad av ett kallt krig med en klar potential för att bli varmt. President de Gaulles ställningstagande renderade chockvågor i Europas huvudstäder och särskilt starka blev de i USA med konsekvens att en djup spricka utvecklades i förhållandet mellan Washington och Paris, något som åter blev mycket tydligt i samband med USA:s invasion av Irak 2003.

Politiskt ledarskap

President Sarkozy har visat prov på ett betydande politiskt ledarskap. Han har mycket tydligt deklarerat Frankrikes primära hemvist i västlägret. Likaså har han starkt argumenterat för att nya hot skapar ett behov av ett djupare militärt samarbete och att detta också ligger i hela Europas intresse. Nicolas Sarkozy har i mycket tydliga formuleringar gått emot dem som han uppfattar förordar mindre samarbete, där han hävdat att svaga allianser inte tjänar något syfte. Ett viktigt argument har varit att det franska återinträdet stärker västs kamp mot icke statliga aktörer som nyttjar terrorvapnet.

Även om opinionsundersökningar pekat på att presidenten har stöd för sin NATOvänliga hållning så har politiska motståndare tagit tillfället i akt och hävdat att han svikit de Gaulles vision om det totalt fria Frankrike (läs fritt från USA:s påverkan).

Stärkt fransk – och europeisk röst

Betonas skall att Frankrike aldrig utträdde ur NATO men har stått utanför den centrala beslutsprocessen i alliansen under mer än fyra decennier. Den nya situationen i och med återinträdet som fullvärdig alliansmedlem innebär inte bara att de franska ståndpunkterna kan förväntas få ett starkare genomslag i NATO utan också de övriga europeiska medlemsländernas. Det vore naivt att räkna med att Paris kommer att vara en följsam allianspartner, snarare kan vi, med utgångspunkt i fransk politisk tradition, förvänta oss tydliga franska ställningstaganden i många olika frågor.

Frankrikes återinträde som fullvärdig medlem av alliansen har från militärt praktiska synvinklar små konsekvenser eftersom landet redan är en aktiv deltagare i NATO:s operationer. De politiska och psykologiska signaleffekterna är däremot stora, givet landets position som en av Europas stormakter. Tiden efter 1966 då Frankrike lämnade det militära samarbetet i NATO har inneburit att de europeiska medlemsländerna i många frågor tvingats att inta en europeisk alternativt USA-vänlig hållning, ett val mellan atlantism kontra mera uttalade europeiska ståndpunkter. Det franska beslutet innebär ett definitivt slut på synen att Europa med Frankrike som dirigent skulle sträva efter att utgöra en militär motvikt till USA. Det skall också nämnas att president Sarkozy hade med NATO-frågan på agendan under sin presidentvalkampanj 2007.

Militärt viktigt

Franska styrkor har deltagit i NATO-ledda missioner sedan mitten av 1990-talet, bland annat i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Landet tillhör de fem tätnationerna vad gäller truppbidrag och är ekonomiskt den fjärde största bidragsgivaren till alliansen.

Genom att åter verka fullt ut inom ramen för det militära samarbetet får Paris ett direkt inflytande över planläggning och genomförande av NATO-ledda insatser genom att franska officerare placeras på centrala poster i alliansens kommandokedja.

NATO:s engagemang i Afghanistan har skett utan ingående debatt kring alliansens långsiktiga strategi, och här kan det förväntas att Frankrike kommer att göra sin röst hörd med Washington som måhända en mera samarbetsvillig medspelare. USA kommer inte heller efter Frankrikes inträde att sympatisera med européernas försiktighet med att använda militära maktmedel, men det franska medlemskapet kommer att göra européernas röst starkare samtidigt som USA behöver ta särskild hänsyn till såväl Frankrikes som Storbritanniens röster, två länder med trupper insatta i stridshandlingar, med expeditionär tradition och förmåga samt med egna kärnvapenstyrkor. Försvarsministern har uttalat Frankrikes stöd för fortsatt militär närvaro i Afghanistan samtidigt som det klargjordes att det inte får handla om obegränsad tid. Frankrike betonar vikten av att börja planera för överlämnandet av säkerhetsansvaret till afghanerna själva och att NATO-styrkorna lämnar landet. Frankrike har 2 800 soldater i Afghanistan, det fjärde största styrkebidraget efter USA, Storbritannien och Tyskland.

Det har aviserats att Frankrike inte kommer att delta i NATO:s nukleära planeringskommitté och det har tydliggjorts att Frankrike kommer att bibehålla en självständig nukleär slagstyrka. I sammanhanget bör det erinras om att det franska kärnvapenprogrammet var helt och hållet nationellt, medan Europas andra kärnvapenmakt, Storbritannien köpte färdigutvecklad teknologi från USA.

Några viktiga frågor

Frankrikes utträde ur NATO:s militära samarbete för fyrtiotre år sedan, stärkte landets politiska position i tredje världen. Det spekuleras nu om landets röst bland dessa stater skall försvagas i och med beslutet om att åter bli fullvärdig medlem av NATO. Möjligheterna till en sådan utveckling finns, utgående ifrån att det franska beslutet kan stärka västfientliga aktörers argument. Samtidigt kan det antas att i de delar av tredje världen där Frankrike har starka intressen kommer man att vara mycket aktiv för att bibehålla största möjliga positiva Frankrikebild, bland annat genom infrastrukturella satsningar samt direkt ekonomiskt och militärt stöd. President Sarkozys afrikanska rundresa i slutet på mars i år är en tydlig indikation på just detta. Bland annat bedöms presidenten lugna de som oroas av franska truppreduceringar i Afrika. Dessa avses balanseras av de resurser som kommer att finnas i det baskomplex som Frankrike etablerar vid Persiska viken.

Samarbetet med USA kommer att bli en central fråga. Även med president Obama i Vita Huset kan det förväntas uppstå stora åsiktsskillnader mellan USA och Frankrike/de europeiska allierade i frågor som exempelvis berör styrke- och ekonomiskt bidrag till insatsen i Afghanistan, förhållandet till Ryssland samt NATO-kandidaturen för Ukraina och Georgien.

Den starka signalen om enighet och uppslutning för NATO som det franska beslutet innebär, tillsammans med det faktum att alliansen idag består av 26 länder med Kroatien och Albanien som inkommande medlemmar, välkomnas knappast i Moskva. Men detta överskuggar inte det faktum att ryska ekonomiska intressen för närvarande snarare talar för islossning vis-a-vis Europa och USA. President Sarkozy har också tydligt pekat på vikten av ett nytt partnerskapsförhållande med Ryssland.

Frankrikes återinträde som fullvärdig medlem av den atlantiska alliansen skedde i Strasbourg, en stad som står som symbolen för 60 år av fred och samarbete i Europa. Detta blev en stark markering av europeisk enighet där värdskapet delades mellan Tyskland och Frankrike, också detta av stort symbolvärde.

Överstelöjtnant Tommy Jeppsson är lärare i strategi vid Försvarshögskolan i Finland och redaktör för vårt försvar.