Lennart Palm:

Försvar nu och i framtiden

Den 16 juni 2009 beslutade Sveriges riksdag med röstsiffrorna 153-150 att avskaffa den allmänna värnplikten. Beslutet är ödesdigert och kan få allvarliga konsekvenser både för landets självständighet och för demokratin. Skandalöst nog togs detta stora steg utan någon nämnvärd offentlig debatt. Historiskt sett är värnplikten i Sverige förknippad med demokratins framväxt och konsolidering.

Värnplikten har länge haft en stark ställning i vårt land. Denna länk mellan samhällets medborgare och försvaret kommer nu att brytas.

Foto: Lasse Sjögren/Försvarets Bildbyrå

I äldre tid – fram till 1500-talet ungefär – bestod försvaret mot yttre fiender till stor del av folkuppbåd. Organisationsnivån var häradet eller motsvarande. Endast i undantagsfall var uppbåden villiga att gå utanför sin hembygd – försvarsviljan var i hög grad grundad på Pro aris et focis, d.v.s. en strävan att försvara det egna hemmet och härden.

Efter den tidigmoderna statens uppkomst med Gustav Vasa upplöstes efterhand uppbådsförsvaret och ersattes av i huvudsak värvade soldater, med andra ord legoknektar (även det s k indelningsverkets soldater värvades faktiskt). Den stående armén lydde under Kunglig Maj:t, och den folkliga och lokala kontroll som funnits under medeltiden var i praktiken borta. Detta underlättade iscensättandet av de angreppskrig som svenska kungar gjorde sig skyldiga till på 1500- och 1600-talen.

Indelningsverket som har Karl XI som upphovsman ansågs med tiden kostsamt och tekniskt efterblivet. Det avskaffades genom 1901 års härordning och ersattes då av allmän värnplikt. Vid det laget var arbetarrörelsen på frammarsch och kraven på rösträttsreformer blev alltmer högljudda. Värnpliktsarmén kunde anses motiverad inte bara av effektivitetsskäl; den låg också i linje med tidens stora samhällsförändringar. Folkstyret kunde bäst garanteras genom ett folkförsvar.

Det svenska värnpliktsförsvaret har naturligtvis haft sina problem och brister, och länge mötte det ett betydande motstånd, särskilt bland socialdemokratins vänster, ofta då från pacifistiska utgångspunkter. Så småningom fick det dock ett mycket brett folkligt stöd, särskilt när det uppfattades som ett försvar för Sveriges fredsvilja, neutralitet och självständighet. Så var exempelvis fallet under andra världskriget. Allmänhetens stöd bestod under kalla kriget. Långt fram i tiden har en otillräcklig demokratisk kontroll avslöjats – till exempel i IB-skandalen på 1970-talet. Men värnpliktsförsvaret måste nu värderas i förhållande till vad vi skall få istället – ett värvat s k insatsförsvar.

Plus och minus

En fördel med värnpliktsförsvaret är att det involverar medborgare från alla samhällslager. Dess uttalade inriktning på försvar av den nationella självständigheten i en värld av stormaktskonflikter har gett de värnpliktiga en hög motivation. Visserligen visar historien att ett värnpliktsförsvar inte nödvändigtvis används till stöd för folkrätt och demokrati – Nazityskland är ett tydligt exempel på detta. Men historien visar också att värnpliktsförsvar ofta satt gränser för hur en krigisk överhet kunnat agera: därom vittnar exemplen Ryssland och Tyskland i första världskrigets slutskede.

Att USA hade allmän värnplikt under Vietnamkriget var en omständighet som kraftigt stimulerade folkets protester mot de styrande – varför skulle unga amerikaner dö i en konflikt som helt uppenbart inte hade någonting att göra med försvaret av det egna landet? De värnpliktigas rop ”Hell no, we won’t go” bidrog tvivelsutan till att USA till slut fick ge upp det orättfärdiga angreppskriget.

NATO blir lösningen

Omläggningen av de svenska militära resurserna till ett ”insatsförsvar”, som skett samtidigt med värnpliktens upplösning, innebär i själva verket ett avskaffande av det nationella försvaret som sådant. Stora delar av resurserna är nu förlagda till Hindukush där den svenska kontingenten – sannolikt utsiktslöst – bekämpar en folklig afghansk motståndsrörelse tillsammans med USA. Sannolikt kommer beslutet om värnpliktens avskaffande mycket snart att följas av att Sveriges alliansfrihet slutgiltigt upphävs genom anslutning till NATO. Argumentet torde bli något i stil med att ”eftersom vi inte har något egentligt försvar måste vi söka hjälp utifrån”.

Men anslutningen till NATO
kommer att medföra dramatiskt ökade risker för Sverige. I likhet med det s k insatsförsvaret har dagens NATO allt mindre med försvar att göra. Snarare handlar det om en pakt med geopolitiska syften som, när det passar, inte väjer för väpnad aggression: vi minns alla hur NATO, i strid med bl a FN-stadgan, startade anfallskrig mot Serbien 1999. Och organisationens ledande medlem USA för sedan länge närmast konstant krig i olika delar av världen. Sverige förbinder sig genom en NATO-
anslutning att dras in i dessa militära äventyrligheter långt från sitt eget område. Det ligger dessutom i den värvade yrkesarméns natur att den är socialt skild från befolkningen i gemen, vilket, tillsammans med kraftigt försämrad folklig insyn, gör den mindre demokratisk än värnpliktsarmén.

Demokratin satt ur spel

Värnpliktens avveckling i Sverige är samtidigt ett symptom på att vår demokrati inte mår bra. Ingen offentlig debatt om reformen skedde veterligen i senaste valrörelsen, och inget parti hade frågan på sitt valprogram. I likhet med flera andra stora förändringar, t ex det nya aktiebaserade pensionssystemet och Lissabonfördraget, har svenska folket i praktiken inte haft något val. Demokratin har varit satt ur spel. Möjligen inbillar sig våra politiska eliter att deras ”goda vilja” avspeglar viljan i de djupa medborgarleden. Erfarenheten – och opinionsundersökningarna – visar dock att så ofta INTE är fallet. Vem minns inte folkomröstningen om EMU där väljarna gick på tvärs mot hela den politiska och ekonomiska eliten, trots den senares kolossala propagandaöverläge?!

Låt svenska folket få välja mellan legotrupper och värnpliktsarmé i en folkomröstning! Försvara demokratin!

Lennart Palm är professor i historia.