Eino Tubin:
Skeletten i garderoberna
 |
Den svenska debatten om transiteringen (se Lennart Svenssons inlägg i VF nr 2/98) har en dagsaktuell och säkerhetspolitiskt brännande motsvarighet i de baltiska staterna: balterna, Waffen-SS och Förintelsen. Liknande skelett i garderoben finns förvisso även i andra f d kommuniststater och kan tas ut för vädring när man minst anar det. Framför allt visar det att spöken från det förgångna kan ges en viktig roll i dagspolitiken och det i vår närmaste grannskap.
När de tre baltiska presidenterna möttes i Riga i maj - sedan det ryska försöket att isolera Lettland ebbat ut - kom de överens om att verka för en fullständig historisk redovisning för hela perioden från andra världskrigets början till 90-talets befrielse. Särskilt skulle Förintelsen och de baltiska folkens roll i denna uppmärksammas. Initiativet är utmärkt. Under den långa sovjetiska ockupationstiden var all seriös forskning och historieskrivning om det andra världskriget omöjlig. Vad som finns är spegelskärvor av verkligheten - någon minnesten, någon museikollektion, marginalanteckningar i andra länders historieskrivning samt förstås deltagarnas starkt personligt färgade minnen.
Hinder för integrering i väst
Eftervärldens frågor är många: Var de baltiska Waffen-SS-legionärerna
nazister eller frihetskämpar? Var de som slogs på rysk sida kommunister?
Hur mördades de före kriget välmående judiska befolkningarna
i Estland, Lettland och Litauen? Vilka historiska arv bör balterna
vara stolta över och vilka bör de skämmas för? Så
länge svaren inte är tydliga har frågorna direkt säkerhetspolitisk
betydelse. De sår split och utnyttjas målmedvetet för att
sätta käppar i hjulet för Baltikums integrering i Västeuropa.
1990 träffade jag president Rüütel i Tallinn och tog upp
frågan om psykologiskt försvar - vilket f ö ledde till ett
fruktbart forskningssamarbete och senare svenska biståndsinsatser
på området. Han hänvisade spontant till en incident där
sovjetiska fallskärmsjägare stoppat ett harmlöst möte
av gamla legionärer och menade att det hela var en psykologisk operation
iscensatt för att hindra estniska självständighetssträvanden.
Arrangerad kris?
Våren 1998 inträffade en rad händelser i Riga, som ledde
till djupa ryska brösttoner samt hot om ekonomiska sanktioner och Lettlands
utrikespolitiska isolering. En demonstation av "pensionärer"
(förmodligen sovjetofficerare bosatta i Lettland) hade stoppats av
kravallpolis. Bomber detonerade utanför sovjetiska ambassaden och Rigas
största synagoga. Tidigare hade den lettiske ÖB bevistat en Waffen-SS-sammankomst.
Allt detta utnyttjades av Ryssland för att sätta press på
Lettlands parlament att liberalisera de restriktiva medborgarskapslagarna
- alltjämt är majoriteten av de ryska invandrarna i Lettland statslösa.
Krisen löstes så småningom. ÖB och polischefen i Riga
fick sparken och lagarna liberaliseras genom förmedling av EU-sändebud.
Överrabbinen i Riga gjorde ett uppmärksammat uttalande om onda
krafter som ville splittra letter och judar och att man borde hålla
huvudet kallt.
Frågan om händelserna som utlöste krisen var rena sammanträffanden
eller om det också rörde sig om någon provokation kan ingen
svara på. Den lettiska regeringen var svag och höll på
att tappa greppet. Situationen liknade onekligen ett scenario i modern informationskrigföring:
en regering fås att backa genom arrangerade kriser. Krisen kom lägligt
för de nationalister i Ryssland, som profilerar sig genom en hård
linje mot Baltikum. Företrädare för Estland bemöttes
under samma tid oväntat vänligt i Ryssland - ett tydligt tecken
på att man vill splittra den baltiska enigheten.
Soldater på båda sidor
I väntan på den objektiva historieskrivning som de tre presidenterna
lovat, är den intresserade hänvisad till att plocka ihop fakta
från många olika håll. För Estlands räkning
gäller att de sovjetiska ockupationsmyndigheterna tvångsmobiliserade
två årsklasser när kriget med Nazityskland bröt ut.
Andra deporterade ester hamnade i arbetsbataljoner, som arbetade och svalt
till döds i Sibirien. En stor del av de tvångsuttagna soldaterna
blev kanonmat vid slaget om Velikije Luki. Några som tjänstgjort
i Röda Armén fick senare höga befattningar i sovjetadministrationen.
Tyskarna hälsades som befriare. Många ester som gömt sig
i skogen deltog i strider mot de s k "förintelsebataljonerna",
kommunistiska förband som på Stalins order förhärjade
landet framför tyskarna. Under naziockupationen mördades de kvarvarande
judiska esterna. Vilka som utförde det har jag inte sett dokumenterat,
reguljära förband var det troligen inte frågan om. Jag har
själv besökt tre ställen där massmord ägde rum:
Klooga, Kalevi-Liiva och ett i Narva-trakten. De intetsägande sovjetiska
monumenten kompletteras nu av värdiga minnesmärken som satts upp
efter befrielsen.
Hur mycket lokala förband deltog i Förintelsen i Lettland och
Litauen är en intressant fråga. I litteraturen har jag sett litauiska
lägervakter utpekas som särskilt brutala. En viktig fråga
är vilka balter som ställde upp i totalitarismens terrorstyrkor
som NKVD (Stalintidens KGB) förintelsebataljonerna, allmänna SS,
Sicherheitsdienst och liknande; vilka var deras motiv, försökte
några fly när de förstod vad de sysslade med, vad hände
sedan med dem?
Under den tyska ockupationen tog sig en del ester över till Finland
för att slåss i den finska armén. De som valde den tyska
sidan i hopp om att tyskarna skulle visa sig bättre än ryssarna
hamnade i Waffen-SS, eftersom Wehrmacht i princip inte tog emot utlänningar.
Den estniska legionen var ett tufft frontförband, som sattes in på
kritiska avsnitt långt från Estland. Vidare fanns något
estniskt flygförband, förmodligen också arbetsförband.
I slaget om Estland sattes helt andra Waffen-SS-förband in. Vid de
stora striderna väster om Narva 1944 deltog bl a holländare som
rekryterats av den tyska ockupationsmakten. En liten minnestavla finns på
platsen.
En del ester i tysk uniform hamnade vid krigsslutet i Tjeckoslovakien, där
de råkade i klorna på den kommunistiska motståndsrörelsen
vid kapitulationen. Så många som möjligt tog sig till väst
efter kriget. I sin naivitet trodde några att de skulle bli bättre
behandlade om de behåll uniformen på när de flydde till
Sverige - alla vet vad som hände med dem!
Vad var Waffen-SS?
Mer än ett halvsekel efter krigsslutet görs knappast någon
distinktion mellan Waffen-SS och övriga delar av SS. De ses som delar
av samma onda organisation och man menar att de medlemmar som alltjämt
är vid liv bör hålla tyst. Själva betraktar de sig
som vilka veteraner som helst. Legionärerna var och är naturligtvis
måna om att framhäva att de slogs för de baltiska ländernas
frihet mot ryssarna.
Nazityskland var en gangsterstat, där olika hövdingar konkurrerade
om makten. Himmler satte upp Waffen-SS som partiets motvikt till Wehrmacht.
Den fick ofta den nyaste utrustningen och flera kapabla officerare lockades
till snabb karriär i den nya organisationen. Mot krigsslutet uppgick
Waffen-SS till hela 35 divisioner - utlänningar som lockats av den
tyska propagandan om korståg mot bolsjevismen, frivilliga, till slut
tyska värnpliktiga. Förbanden var av skilda slag, från förstklassiga
frontförband till rena banditgäng (vissa ukrainska förband
betedde sig så illa att tyskarna själva upplöste dem).
En förbannelse vilar onekligen över namnet. När Helmut Kohl
på 80-talet ville ordna en försoningsceremoni med Ronald Reagan
på en tysk krigskyrkogård väckte det så ont blod
att några Waffen-SS-soldater också låg begravda där,
att man till sist fuskade bort alltsammans. För amerikanerna är
avgörande att det var Waffen-SS-förband som massakrerade krigsfångar
under Ardenner-offensiven.
Nyligen gjorde estniska Röda Armé-veteraner återbesök
i Velikije Luki och mottogs varmt av lokalbefolkningen som hjältar.
När estniska Postimees rapporterade om tilldragelsen så undrade
tidningen när dessa och de gamla legionärerna skulle kunna sätta
sig vid samma bord och prata krigsminnen. Än kan de inte det, och snart
är de alla döda.
Ingen antisemitism
De baltiska judar som utvandrade före kriget hade med sig goda minnen
av sina gamla hemländer - jag träffade flera under en längre
vistelse i Israel i början av 60-talet. Estland var föregångsland
för en kulturautonomi som erbjöd minoriteter frihet att utforma
sin egen kultur. De baltiska staterna har idag bra förbindelser med
Israel; Estland fick sina första vapenleveranser därifrån.
Det judiska församlingslivet blommar efter många års påtvungen
tystnad. Det finns enligt många vittnesbörd varken öppen
eller dold antisemitism. Men så länge morden under andra världskriget
inte helt har klarlagts - vilka hjälpte till, försökte någon
förhindra? - så kommer det att finnas kvar frågetecken
som illvilliga kan utnyttja som slagträ. De tre presidenternas initiativ
är på tiden!
Trots att man i Västeuropa haft ett halvt sekel på sig att diskutera
alla aspekter på nazismen och det andra världskriget så
dyker det alltjämt upp mörkläggningar: Wehrmachts delaktighet
i Förintelsen, tyska läkare och eutanasi-programmet, Mitterrands
umgänge med gamla Vichy-anhängare, fallet Papon osv. I de flesta
f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa har väl
debatten knappast börjat. Jag tror att det kommer att dras fram åtskilliga
gamla skelett ur garderoberna under många år framåt -
och kanske inte alltid av omsorg om den historiska sanningen. En mer tacksam
källa att ösa ur för dem som sysslar med desinformation och
psykologiska operationer är svår att föreställa sig.
Eino Tubin är frilansskribent, bosatt i Turkiet