Bengt O'Konor:

Marin organisation inför sekelskiftet

 

 

 Underhållsresurserna på norra Östersjökusten är väl utbyggda: Varvstunnel i Musköberget.

Foto: Lasse Sjögren, Fårö Foto AB

Den säkerhetspolitiska och strategiska tyngdpunkten för Sveriges del i Östersjöområdet har förskjutits nordvart. Då är det olyckligt att av regionalpolitiska skäl prioritera marinlednings-, utbildnings- och underhållsorganisation i sydligaste Sverige.

I vår närmaste omvärld har de militärpolitiska spänningarna om inte lagt sig så åtminstone dämpats och ändrat karaktär. Vi har fått in ett osäkerhetsmoment beträffande Ryssland. Det kan kommat att bestå under avsevärd tid. Dessutom har den strategiska bilden ändrat utseende och det radikalt - Ryssland tillbakaträngt in i Finska Viken, Baltikum fritt, Tyskland förenat och Polen på väg in i NATO.
En första slutsats rent militärt är att våra försvarssatsningar på sikt kan förväntas bli successivt minskade och delvis omprioriterade. Satsningar på befälsutbildning och teknisk förnyelse bör rimligen gå först. Regional- och lokalpolitiska satsningar inom (med) försvaret bör få vika för utrikespolitiskt, operativt och ekonomiskt rationella lösningar.

Förändrad tyngdpunkt
En andra slutsats som kan dras är främst knuten till Finlands och Baltikums ändrade förhållanden. Vårt lands politiska engagemang i Östersjöområdet har förändrats och blivit något mera aktivt med tyngdpunkten i dess norra och mellersta delar. Förhållandet och angelägenheten i det har de senaste åren positivt uppmärksammats ute i Europa och i USA. Rimligen bör det långsiktigt ändrade strategiska läget liksom vår utrikeslednings engagemang för särskilt Baltikum sätta sin prägel även på våra försvarssatsningar.
Vi bör inte satsa mera på bibehållande/relativ ökning av försvarssatsningar i vårt lands södra del på bekostnad av satsningar i mitten (och i norr). Risken för militära konflikter med NATO-grannarna i söder torde kunna uteslutas. Dessutom är de garderade för oförutsedda, snabba förändringar i Ryssland. Förutsättningen för konflikter i mitten (och i norr) är större; därmed inte sagt att den för närvarande är stor. Stor är emellertid osäkerheten i detta område.

Mindre landorganisation rimlig
Om vi med utgångspunkt i ovanstående ser på våra marina satsningar i landets mellersta delar kan följande konstateras. Vi har av strategiska skäl målmedvetet byggt upp och moderniserat våra resurser i landets mellersta del både taktiskt och underhållsmässigt till en god nivå. Utbildningssatsningarna har gått samma väg; i båda fallen sedan 1940-talet. Militärpolitiskt och strategiskt har utvecklingen hittills varit sund. Den syns också vara i samklang med våra utrikespolitiska intressen - något som är en viktig signal till omvärlden.
Utvecklingen av de operativa fartygsförbanden präglas av en ökad förmåga till autonomt uppträdande, dvs mindre detaljstyrning och ledning från land. Samtidigt förblir antalet förband (enheter) konstant eller minskar något. På sikt är därför en viss ytterligare minskning av landorganisation rent kvantitativt knappast orimlig. Med fartygsmaterie-lens utveckling ökar däremot det inbördes beroendet mellan lednings- och underhållsresurser iland. Vissa rörliga ledningsgrupper har tillkommit för bl a de operativa fartygsförbanden.

Behåll Kustflottan
Ovan angivna utvecklingstendenser diskuterades för ett tiotal år sedan, då samgående mellan Ostkustens örlogsbas och Stockholms kustartilleriförsvar förbereddes. Vissa trender förelåg då i försvarsdepartementet att ledningsresurserna i Östersjöområdet totalt sett kunde minskas i samband med en högre prioritering av numera Ostkustens marinkommando. Den strategiska och militärpolitiska utvecklingen, som berörts ovan har aktualiserat dessa framtidstankar. För marinen - då kanske främst för flottans del - talar strategi och ekonomi för endast ett allsidigt och starkt, fast ledningsorgan i Östersjöområdet, kombinerat med en eller två rörliga ledningsgrupper tagna ur marinens taktiska centrum eller - och förmodligen rationellare - främst ur en bibehållen Kustflotta. All erfarenhet från de två världskrigen liksom från den politiskt spända tiden efter 1945 visar entydigt fördelarna med ett fredsförband som Kustflottan inom vårt försvar. En detalj i sammanhanget är att de senaste årens administrativa tilläggsuppgifter för Kustflottechefen knappast har varit gynnsamma för verksamhetens primärmål.

En entydig slutsats
Förutsebara eller tänkbara internationella stödinsatser för svensk del i Östersjöområdet är också lokaliserade till dess mellersta och norra delar. Det kan t ex gälla kvalificerad marin utbildning och fartygsunderhåll i normala politiska lägen. Sådana, liksom rent operativa insatser kan också väl erfordras i internationella konfliktlägen.
Stora organisationsförändringar skall göras varsamt men bestämt och med slutmålet hela tiden för ögonen. Mot bakgrund av vad ovan sagts om hittills-varande utveckling och om framtidsperspektiven syns de marina framtidsperspektiven väl så entydiga. Det må gälla landets utrikespolitiska linje, försvarets uppgift som stöd för utrikespolitiken, operativa förhållanden eller försvarsekonomi.
Med en stagnerande eller krympande utveckling för försvaret är det särskilt angeläget att försvarets utveckling styrs mot rationella framtidsmål för dess verksamhet inom ramen för säkerhetspolitiken. Lokal- och regionalpolitiska önskemål bör då nedprioriteras för att regering och riksdag skall få full utdelning i rätt valuta för försvarssatsningarna.
Signalerna till omvärlden ges med satsningarna i fred. Tryggheten känns bäst i krislägen.

Bengt O'Konor är kommendör av 1. Graden