Ledare:

Frivilligt folkförsvar

Det torde inte ha undgått någon av VF:s läsare att förändringarna i totalförsvaret också kommer att medföra vittgående konsekvenser för dess rekryteringssystem. Att den allmänna totalförsvarsplikten skall bibehållas är ännu en officiell trossats. Men debatten tilltar i och med att principens praktiska genomförande alltmer tunnas ut. En krympande organisation behöver allt färre människor. När skall vi sluta kalla plikten allmän?
Pliktsystemet försvaras inte längre med att folket behövs för att bibehålla nuvarande krigsorganisation. I stället handlar det om hur man skall underbygga de s k anpassningsförsvaret, förmågan att i tid kunna möta framtida hot. Kommer en mycket smal grundorganisation att tillräckligt snabbt kunna "stampa arméer ur marken" om det stora hotet skulle återkomma?
En annan argumentation är pliktsystemet som bärare av försvarsviljan, av folkförsvarstanken, en man, ett gevär, en röst.
Om detta står debatten allt hetare, så även i detta nummer av VF. Men en annan aspekt är numrets tema, nämligen frivilligförsvarets roll i utvecklingen.

De frivilliga försvarsorganisationer-na innehåller 600.000 svenska kvinnor och män. Här är den verkliga folkliga förankringen, här är en väldig potential och en god grund för framtidens bygge. Här finns kontinuiteten när försvaret skakas av ideliga omorganisationer och ekonomiska kriser. "Det vidgade säkerhetsbegreppet" ökar också möjligheterna att utnyttja frivilliga.

Frivilligförsvarets värde hänför sig bl a till följande förhållanden, vilkas betydelse snarast ökat på senare tid.
o Här finns med säkerhet rätt man/kvinna på rätt plats i vad avser kunskaper och intressen. Här utnyttjas alltså maximalt människors förmåga .
o Kunskaper och färdigheter hålls ständigt aktuella.
o Förutsatt att tjänstgöringssystemen utformas flexibelt finns möjligheter till den kontinuitet fred - kris - krig som blivit alltmer efterfrågad.

Krympningen av försvarets krigs- och fredsorganisation gör också att de frivilliga insatserna blir allt viktigare. Särskilt gäller detta under själva omorganisationstiden - hur länge den nu kommer att vara. Politikerna är fullt medvetna om detta och talar högstämda ord om frivilliginsatserna. Huruvida detta tal motsvaras av relevanta siffertal beträffande ekonomiska resurser skall här inte diskuteras. En annan och allvarligare fråga är tendenser till vikande rekrytering.
En orsak till detta är det som drabbar även andra former av "föreningsliv": Den i det moderna samhället allt påtagligare "tidsbristen". Det är kanske snarare frågan om att tidsbundna individuella engagemang gör det svårt att samla folk i kollektiv. I grunden är detta positivt , men dock ett hinder att rekrytera särskilt de yngre. Men med fantasi och blick för de möjligheter modern kommunikationsteknik erbjuder går det kanske att finna nya verksamhetsformer och vända rekryteringstrenden.
En annan orsak är frånvaron av konkreta hot mot Sveriges säkerhet - åtminstone i den gamla betydelsen invasion och ockupation. Visserligen förekom väl aldrig något akut krigshot heller under det kalla kriget. Men det berodde då ytterst på att Sovjetsystemets potentiella expansionism avskräcktes av västdemokratiernas väpnade styrka - och i den bilden var Sveriges starka försvar en viktig bit.
Idag finns inte ens hotbild. Ryssland har ingen traktan att lägga under sig länderna väster om den forna järnridån, än mindre militär styrka för detta. Hur skall man då motivera ett starkt försvar?
Det enkla svaret är, som Hodder Stjernswärd påpekar i en artikel i detta nummer, att dagens försvarssatsningar får genomslag i framtiden och därför måste göras mot framtidens potentiella hot. Hur sannolikt ett framtida ryskt hot är kan diskuteras, men ingen kan bevisa att det kan uteslutas.
Denna självklarhet måste upprepas, och det bör ske på högsta nivå. Inte bara av försvarets företrädare, som så lätt kan framställas som talande i eget intresse, utan av den som har ansvaret för den säkerhetspolitiska helheten, den politiska ledningen.
Men att bibehålla frivilligförsvaret inför krisfall i en mycket avlägsen framtid torde inte kännas motiverande för de flesta. Man behöver känna att man har mer närliggande uppgifter. Och så är faktiskt fallet. Att försvarets uppgift "stöd till samhället" innebär en viktiga roller för frivilligrörelserna är självklart. Men även de internationella insatserna ställer krav i närtid. Kanske mindre om det gäller situationer med regelrätt genomförande av fredsbevarande eller fredsframtvingande operationer. Desto mer när det gäller att förebygga sådana situationer. Ett typiskt exempel är det stöd frivilligrörelserna ger uppbyggandet av totalförsvaren i Baltikum (Se VF 4/1997) Det är en uppgift som får allt större betydelse ju mer Ryssland sjunker i okontrollerbart kaos.
När nu valet är över kanske landets framtida säkerhet kan få överskugga daghemstaxor och pensioner. Försvarets anställda, pliktpersonal och frivilliga behöver statsmakternas uttalade stöd för att behålla sin motivation.