Lars Wedin, Jan Mörtberg:

"Existensförsvar" och fredsfrämjande insatser

I dessa tider av stor osäkerhet om framtiden och vad denna ställer för krav på försvarets utveckling är det nödvändigt med en grundlig försvarsdebatt. Det är därför glädjande att generalerna Gustafsson och Gard, i var sitt inlägg (VF 3/98), har gett sig tid att bemöta de synpunkter vi framförde i två olika inlägg i VF 2/98.

I två fundamentala avseenden skiljer sig vår syn från Gards och möjligen också från Gustafssons. För det första anser vi inte att det går att sätta likhetstecken mellan "existensförsvar" och invasionsförsvar. För det andra anser vi att det inte är rimligt att prioritera "tillväxt", dvs förmågan att rusta upp mot ett möjligt framtida hot, på bekostnad av dagens och morgondagens förmåga. Den första frågan är av allmänstrategisk art, medan den senare är av direkt betydelse för försvarets utformning.

Flera möjliga betvingelse-metoder
Inte minst Gard använder begreppet "existensförsvar" som synonym till "invasionsförsvar". Frågan om försvaret av nationens existens rör emellertid mer fundamentala värden än så. Inte upphörde Danmark eller Norge att existera under den nazistiska ockupationen! Begreppet existensförsvar i betydelsen försvar av nationens existens är därför inte en praktisk utgångspunkt för en försvarsdebatt. Vi antar därför att "existensförsvar" egentligen avser försvaret av Sveriges oberoende och dess vitala nationella intressen.
Invasion är en betvingelsemetod, som bygger på att man erövrar territo-rium i syfte att betvinga fienden. En lyckad invasion av Sverige, som leder till ockupation av stora delar av vårt land, skulle naturligtvis innebära förlust av vårt oberoende. Invasion är emellertid bara en av flera möjliga betvingelsemetoder och knappast heller den mest sannolika. Under överskådlig framtid finns det inte någon stat, särskilt inte Ryssland, som har resurser att invadera Sverige. Ryssland skulle i och för sig kunna hota oss med kärnvapen. Men då skulle inte ett konventionellt invasionsförsvar räcka särskilt långt. Sammanfattningsvis kan man inte likställa existensförsvar och invasionsförsvar. Gards påstående att ÖB avvecklar existensförsvaret genom att lägga mindre vikt vid tillväxt inför (o)sannolika framtida inva-sionshot faller på sin egen orimlighet.

Vidgad uppgiftskatalog
Det kalla krigets slut har inte inneburit att risken för krig och konflikter försvunnit - snarare tvärtom. Skillnaden mellan krig och fred blir allt mindre och hoten allt mer diffusa. Vårt beroende av den europeiska och globala utvecklingen blir allt större. Försvarets uppgift kan därför inte begränsas till försvar av Sveriges territorium. Uppgiftskatalogen måste tvärtom vidgas till att inte bara omfatta hot mot våra vitala intressen utan till att också omfatta hot mot vårt välstånd och våra intressen i mer allmän mening. Det är t ex ett starkt svenskt intresse att bidra till utvecklingen av en alleuropeisk säkerhetsordning. Mer näraliggande är vårt intresse av en stabil och fredlig utveckling i vårt närområde. Det finns vidare ett moraliskt imperativ att försöka bidra till att begränsa konsekvenserna av katastrofer av olika slag. Sverige - en välmående stat och medlem i FN, OSSE och EU - kan inte passivt överlåta åt andra att hantera hot mot dessa och andra intressen.

Förändrade krav på
Försvarsmakten
Den tid, då försvaret kunde verka stabiliserande enbart genom sin potentiella förmåga att försvara det egna territoriet, är förbi. Sverige är nu en aktör. Vårt agerande måste kunna grunda sig på en existerande militär förmåga och inte på en planerad framtida "tillväxt". I dagens säkerhetspolitiska miljö skulle försvaret vara irrelevant om det inte aktivt kunde stödja vår säkerhetspolitik. Försvaret behöver därför ha förmåga att verka i ett brett spektrum av militär verksamhet från övningar inom Partnerskap för Fred och stöd till samhället till deltagande i internationell krishantering och fredsframtvingande operationer innebärande väpnad strid - samt i försvar mot olika former av väpnade angrepp mot vårt land. Detta ställer i sin tur nya krav på organisation, utbildning, materiel och - inte minst - mentalitet. Det är inte som Gustafsson påstår att en Försvarsmakt optimerad för invasionförsvar också kan klara territoriell integritet eller fredsfrämjande operationer utomlands. Redan vår oförmåga att klara 1980-talets ubåtskränkningar borde ha visat detta tillräckligt tydligt.
Förr gjorde vi en knivskarp skillnad mellan fred och krig. I fred var officeren en sorts uniformerad tjänsteman. I krig skulle det inte vara någon större skillnad mellan yrkesmilitärer och värnpliktiga. I krig gäller det att "segra eller dö". I fredsfrämjande operationer och krishantering är det däremot sällan fråga om att segra på slagfältet utan snarare att vinna inflytande. Verksamheten måste koordineras med andra länder och icke-statliga organisationer som Röda Korset och kräver därför politisk styrning även på taktisk nivå. Det är här viktigt att observera att de specifika krav som ställs i fredsfrämjande insatser är tilläggskrav - de ersätter inte krav på förmåga i väpnad strid.

Nolltolerans för förluster
För att försvaret skall kunna verka som ett aktivt stöd åt säkerhetspolitiken krävs tillgång till i fred användbara förband. Detta innebär bl.a att materielen inte kan dimensioneras för att i stå i förråd under större delen av sin livslängd. Stridsfordon, fartyg, helikoptrar m.m. måste klara långvarigt utnyttjande även i andra klimat än vårt. De måste kunna utnyttjas tillsammans med andra länders, eftersom fredsfrämjande insatser alltid är multinationella.
Officerare och soldater måste ha hög utbildningsnivå och kunna samarbeta med kolleger från andra länder. I fredsfrämjande operationer är det i stort sett "nolltolerans" för förluster. De förband som vi skickar ut måste vara av högsta klass. Det är också genom visad profes-sionalism som vi skapar respekt för vårt försvar. Hur detta skall kunna åstadkommas i dagens ekonomiska situation är en central framtidsfråga.

Tänk nytt - använd tekniken
Bengt Gustafsson har påpekat att simulatorverksamhet inte kan ersätta riktiga övningar. Nej naturligtvis inte. Men hur många dagar under året kan en förbandschef (t ex en fördelningschef), i dagens läge, ägna sin tid åt taktisk ledning och att experimentera med nya taktiska koncept? Troligtvis få. En utökad användning av simulatorer borde därför kunna spela en viktig kompletterande roll. Detta är bara ett exempel på vikten av att tänka nytt och att använda våra tekniska möjligheter. I rådande finansiellt läge behöver vi i försvaret arbeta för att bli effektivare med det vi har - inte så mycket i administrativ mening som i operativ och taktisk.
Den som koncentrerar sig på enbart på dagens problem kommer i efterhand påpekar Gard helt riktigt. Låt oss därför tala om morgondagens utmaningar i stället för att diskutera gårdagens lösningar.

Kommendör Lars Wedin och överstelöjtnant Jan Mörtberg är ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien