Den nya strategiska skolan inom Försvarsmakten underkänner kategoriskt gamla hotbilder och vill avskaffa invasionsförsvaret. Det är emellertid också av ekonomiska skäl. Samtidigt "antyder de i sin strategiska analys i grund och botten en hotbild som har många drag gemensamma med den som de kategoriskt avfärdar" hävdar författaren. Och ställer frågan vilka lösningar som står oss till buds om "den ryska skuggan" skulle utvecklas till ett hot. "För landets framtida säkerhet kan en allianspolitisk förnyelse vara väl så viktig som en försvarsteknisk".

Försvaret står inför förändringar av genomgripande dimensioner. Den har kallats för den största omvandlingen sedan indelningsverkets avskaffande för omkring ett sekel sedan. Det är alltför stora ord. Försvaret har alltid utvecklats successivt, med kortare eller längre språng. Hotbilder, teknik och ekonomi bestämmer takten. Nu underkänns kategoriskt gamla hotbilder och försvarsanordningar.
Man kan fråga sig om det inte varit klokare av den nya skolans marknadsförare att betona de principiella likheterna mellan det nya och det gamla. I stället har de mobiliserat motståndet från det betåendes talesmän med att allt som inte passar förväntningarna inför morgondagen måste skrotas. Det svenska försvaret har faktiskt inte varit främmande för teknologisk förnyelse. Ett par exempel: Jämför B 17 och JAS 39. Eller den internationellt ledande förnyelsen på ubåtssidan.

Två avvägningsfrågor
Den nya debatten om totalförsvarets framtid rör sig i två traditionella spänningsfält. I det ena gäller det avvägningen inom det militära försvaret, både mellan olika former av teknik, mellan vapengrenar och mellan kvalitet och kvantitet. I det andra spänningsfältet gäller det avvägningen mellan militärt försvar och civila beredskapsåtgärder, mot militär aggression och mot hot av andra slag, särskilt inom den psykologiska och ekonomiska krigföringens områden.
Drivkrafterna bakom s k "försvarsrevolutionen" är främst dels den förändrade världsbilden, gamla hot har försvunnit eller förändrats, dels den tekniska utvecklingen, som ökar industrisamhällenas både sårbarhet och aggressiva handlingsmöjligheter, dels den svenska ekonomin, som gör det omöjligt att nu och framgent bibehålla en allsidig försvarsmakt och nationell försvarsindustri på tillräckligt hög nivå.

Handlingsfrihet för omstrukturering
Som helhet uppfattas den nuvarande säkerhetspolitiska situationen som mera riskfri än det kalla krigets. Sovjetunionens abdikation har undanröjt de tidigare befarade riskerna för supermakts-konflikter. Detta betyder däremot uppenbarligen inte minskad fara för väpnade konflikter över huvud taget. Konflikterna har blivit flera och blodiga. De berör inte Sverige i annan mån än som aktör inom globala och regionala system för kollektiv säkerhet (FN, OSSE, EU).
Den lugna internationella närmiljön anses därmed ge handlingsfrihet för en radikal omstrukturering av försvaret, i enlighet med de krav och möjligheter som erbjuds av de förändrade förutsättningarna.

Utnyttja "time-out"
Den nya säkerhetspolitiska diagnosen innebär vidare att den nuvarande försvarsordningen, enligt dess kritiker, har lett till en säkerhetspolitisk asymmetri. Försvaret motsvarar inte längre de aktuella hoten. En omstrukturering av det svenska försvarets leder dock till en tillfällig försvagning. Det gäller att passa på att genomföra denna, då Ryssland tvingats ta "time out". Att omstruktureringen sker under en ekonomisk nedgång, som leder till minskade försvarsanslag, är en komplikation. Själva omstruktureringen kan dock även uppfattas som ett instrument för att minska försvagningen genom nedrustningen.

Diffusa framtida hot
Man kan invända att argumenten i den nya försvarsdebatten är mera visionära än konkreta. Det krävs mera nykter analys. Om en sådan ännu saknas, bör det rimligen bero på svårigheten att konkretisera de generella farhågor som förändringsfaktorerna skapat. Bilden av nya hot är ännu lika diffus som bilden av de nya medlens betydelse. Uppgiften måste bli att tydligare urskilja potentiella utvecklingslinjer och hot.
Förändringens förespråkare är således mindre säkra på vad det nya försvaret skall vara än på vad det inte skall vara. Det gamla försvaret var ett invasionsförsvar, och det skall vi inte ha i framtiden. När det gäller frågan varför invasionsförsvaret skall avskaffas, är svaret inte bara säkerhetspolitiskt eller strategiskt - frånvaron av ett invasionshot - utan även ekonomiskt. Ett trovärdigt invasionsförsvar måste vara större än vad Sverige har råd till.

Fan på väggen
Inte sällan har försvarsmaktens hotbilder brännmärkts som uttryck för ett "militaristiskt" särintresse av att måla fan på väggen. Men fan har faktiskt också släppts lös i historien. Augusti 1914, november 1939, april 1940 är några exempel. Optimism och sparsamhet i ekonomiskt kärva tider leder dock lätt till underskattning både av internationell instabilitet och av svaghetens risker.
Den väsentliga skillnaden i jämförelse med det kalla krigets hotbild är främst att Ryssland - i full överensstämmelse med den svenska utrikespolitikens deklarerade arbetshypotes - inte framställs som offensivt. Orsaken kan vara både bristande förmåga och förändrad vilja. I det förra fallet beroende på en degenererad krigsmakt, i det senare på demokratiseringen och en öppnare utrikespolitik.

Ryska skuggan kvar?
Alla verkar dock ense om att Ryssland åter kommer att bygga upp ett högteknologiskt territoriellt försvar. Ryssland kommer att förbli en stat med stor militär kapacitet. Också enligt de nya försvarstänkarna förutser Ryssland att hotet kommer från väst och att Sverige lever i dess hotfulla skugga. Det är tydligt att ett omrustat och defensivt Ryssland finns kvar som ett problem och en utmaning också i försvarets och säkerhetpolitikens nya världsbild.
Det kan ifrågasättas om förändringarna i vår omvärld är nog tydliga för att på ett avgörande sätt få påverka Sveriges bedömning av sin säkerhetspolitiska framtid. Redan nytänkarnas beteckning av den ryska skuggan över Sverige borde uppfattas som en varningssignal. Som helhet antyder de i sin strategiska analys i grund och botten en hotbild som har många drag gemensamma med den som de kategoriskt avfärdar.
Det finns också andra, kanske ännu allvarligare, maningar till försiktighet i den långsiktiga planeringen av försvar och säkerhetspolitik. Det ryska motståndet mot NATO:s utvidgning kan ses som en främst inrikespolitisk prestigefråga. Strategiskt framstår det dock som uttryck för en strävan att både minska trycket från väst och behålla ett visst tryck mot väst. Syftet skulle i så fall vara att bevara den ryska handlingsfriheten till en framtid, då styrkerelationerna kan ha förändrats. Lägg därtill att det finns många scenarier i vilka en defensiv rysk krigföring för mindre grannar kan ta formen av offensiva hot.

Varning för russificering
Frågan är om det högteknologiska och professionaliserade konceptet för försvaret förnyelse räcker till i förhållande till de nya, vaga hotdiagnosernas möjliga räckvidd. Denna utesluter uppenbarligen inte situationer, i vilka ett invasionsförsvar alltjämt vore det rimliga motmedlet. Om Sverige anses sakna resurser för att vidmakthålla ett trovärdigt försvar med denna uppgift - en mycket rimlig misstanke, som äntligen tycks ha drabbat också armén - räcker det kanske inte att göra försvaret mindre och smar-tare. Det går det inte att avföra möjliga hot enbart därför att de ställer stora krav på försvarsmakten. Om resurserna inte räcker till måste man finna andra lösningar.
Dessa måste bli diplomatiska och politiska. Alternativen heter i så fall kapitulation, anpassning (i ordets ursprungliga, säkerhetspolitiskt pejorativa bemärkelse) eller allians. För landets framtida säkerhet kan en allianspolitisk förnyelse vara väl så viktig som en försvarsteknisk. Säkerhetspolitiskt är det lika viktigt att avdramatisera NATO-spöket som invasionsspöket. Vore det ändå inte skäl att tydliggöra den sedan länge både omfattade och förnekade tesen att när nöden är som störst är nog NATO som närmast.
Tidigare säkerhetspolitiska studier hade som utgångspunkt det kalla krigets bipolära värld. Mycket men inte allt har förändrats på grund av Sovjetunionens upplösning och den europeiska integrationens framsteg. Alla visioner om nya samhällshot gör att det på kort sikt ser dystert ut för både kvalitets- och kvantitetsambitionerna inom det militära försvaret. Besparingarna kan inte genomföras utan skadeverkningar på försvarets organisation och förmåga.
Varning för "russificering", i båda hänseendena! Ryssland förblir säkert vårt problem, men vi måste akta oss för att göra Rysslands egna problem till våra.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap