Peeter Luksep:

Baltikum mellan NATO och Tjetjenien

Tre minuter över tolv den 31 augusti i år slutade andra världskriget för Lettland. Då stängdes den ryska radarstationen i Skrunda i Kurland, 20 mil från Gotland. Därigenom lämnar de sista främmande ockupanterna Baltikum under september - undantaget den demonteringspersonal som under ett år ska montera ner stationen. Och undantaget de 45.000 officerare ur ockupationsarmén som pensionerats och bosatt sig i Lettland.

Det är bestickande att Lettland varit det sista baltiska landet med kvarvarande rysk militär och samtidigt det baltiska land som på senare tid utsatts för de kraftigaste ryska påtryckningarna. Att Ryssland velat använda Skrundastationen längre vet vi - så sent som några veckor för basens stängning hotade det ryska utrikesministeriet med sämre handelsvillkor för Lettland om Ryssland inte fick fortsätta använda basen. Men samtidigt vet vi att en ersättningsanläggning är under uppförande i Vitryssland. Intresset för Skrunda kan knappast vara annat än temporärt.

Bojkotter och hot i rysk Baltikumpolitik
Flera andra alternativa, eller kompletterande, förklaringar kan finnas till de ryska bredsidorna mot Lettland under våren. Den föregivna - de ryska invånarnas ställning - kan väl spela en viss roll, även om den knappast räcker för att förklara omfattningen av de ryska påtryckningarna. Ryssarna i Baltikum har det knappast sämre än i andra delar av det forna imperiet, snarare bättre. Oräkneliga utländska missioner från skilda organisationer har också haft svårt att belägga några kränkningar.
Kvar finns egentligen frågan om barn till statslösa föräldrar ska få (och få bevara) lettiskt medborgarskap utan att dokumentera språkkunskaper i lettiska. Men just detta krav uppfyller inte heller t ex Estland, lika lite som de flesta västländer. De flesta balter är övertygade om att medborgarskapsfrågorna är svepskäl för annat - man jämför med Moldova, som gav medborgarskap åt alla men ändå blev utsatt för militära aktioner, och Litauen, som likaledes gav medborgarskap åt alla men som blev utsatt för den första större bojkotten.
En mindre uppmärksammad omständighet är det faktum att ovanligt många ledande sovjettida befattningshavare bor i Lettland. Näst efter svartahavskusten, Moskva och S:t Petersburg var Riga och Jurmala mycket populära bland nomenklaturan. Det höga antalet pensionerade sovjetiska officerare är ett exempel på detta. Dessa det sovjetiska systemets stöttepelare är knappast särskilt imponerade av statsbildningen Lettland, de är vana att bestämma och många av dem har inte gett upp hoppet om återupprättat imperium. En parallell till motståndet mot Ukraina på Krim.
Från lettiskt regeringshåll har man varit mer böjd att förklara de olika ryska sanktionshoten som ett ekonomiskt förhandlingsspel. Oljepriserna sjönk, och den ryska oljeexporten behövde förhandla fram förmånligare transitvillkor. Och Gazprom ville ha förmånliga villkor i Lettland men blev avvisade av den lettiska regeringen.
I de baltiska grannstaterna pekar man på att det sannolikt finns en rysk strategi att söka splittra de baltiska staterna. Först - fortfarande på sovjettiden - utsattes Litauen för en mycket långtgående bojkott. Därefter Estland, som fortfarande lever med ryska dubbeltullar (som för övrigt främst drabbar livsme-delskonsumenterna i S:t Petersburg). Och nu alltså Lettland. Till yttermera visso så har de olika bojkotterna inträffat efter det att regeringsmakten i respektive land har gått inte bara omdöpta kommunistpartier utan också den sovjettida nomenklaturan ur händerna, i Lettlands fall visserligen till en bred koalition men med en statsminister från den tidigare oppositionen.
Utifrån sett finns det skäl att också fråga sig vilken roll medlemskapsprocessen i NATO och kanske rentav i EU spelar. Om det verkligen är ett allvarligt känt ryskt intresse att hindra de baltiska staterna att komma med i NATO så måste man rimligen känna sanden i timglaset rinna ut. Ju mer betänksamma västliga politiker och militärer - och i synnerhet amerikanska kongressmän långt från den baltiska vardagen - kan göras desto bättre.
Det är inte utan att man i någon mån också lyckats med detta. I Baltikum börjar NATO alltmer uppfattas som horisonten, man rör sig hela tiden ditåt men verkar aldrig komma närmare.

Destabilisering största hotet
Detta må vara utrikes- och säkerhetspolitiskt bekymmersamt för de baltiska staterna, men framför allt riskerar det att bli ett inrikespolitiskt problem. Efter årtionden av sovjetisk ockupation, efter lidanden och umbäranden under den tid när västeuropéerna skaffade sig egnahem och Mercedesbilar, förväntade man sig allmänt ett varmt välkomnande tillbaka till ett fritt och gemensamt Europa. I stället ser man västpolitiker som hittar den ena ursäkten efter den andra av mer eller mindre teknisk natur att dra benen efter sig.
Den tidigare polska statsministern Hanna Suhocka varnade för att de polska demokraternas trovärdighet urgröptes av västlig senfärdighet, och hon fick rätt. Bättre blev det inte av att NATO-dörren öppnades för Polen under exkommunisten Kwasniewski, medan samtidigt Litauen efter en jordskredsseger för frihetshjälten Landsbergis hänvisades till en osäker väntan i PFP-tamburen.
Detta inrikespolitiska problem är nu inte bara en opinionsteknisk komplikation. Det rör vid frågan om inrikes stabilitet och befäst demokratisering, med politisk destabilisering och "vitrysk" utveckling som mer sannolika hot än yttre militär aggression. Västlig otydlighet ökar aptiten hos dem som har politiska eller privata intressen, eller bådadera, av destabilisering, och minskar allmänhetens tilltro till den utstakade utvecklingen.

"Kinesisk" stabilitet?
Ryska ekonomiska sanktioner klingar knappast längre som något hot. Å andra sidan finns det en påtaglig oro att den i många västliga betraktares ögon så efterlängtade stabilitet som Primakov ska kunna erbjuda blir av alltför kinesiskt snitt. Som hittillsvarande chef för just det ryska ministerium där sovjetandan sitter i väggar och golv och tak kanske mer än till och med i Leninmausoleet känns han inte som en fyrbåk för reformer och demokrati.
Bättre blir det knappast av att de alternativ som nämnts varit Moskvas borgmästare Luzjkov, känd i Baltikum för sina närmast besinningslösa utfall mot Lettland, eller Lebed, den man som ledde den sovjetiska/ryska 14:e armén i Moldova, låt vara att han faktiskt till sist fick nog av den transdniestriska sovjetrepubliken, dess självutnämnda ledare och dessas utländska bankkonton och att han också mäklade fred i Tjetjenien.

Lettland bojkottas, men inte Vitryssland
I Lettlands och Rysslands gemensamma grannland Vitryssland arresteras journalister, tidningar beslagtas, fackföreningar förbjuds, demonstrationer slås ned med våld, demonstranter fängslas, reformerna har gått i baklås och de ekonomiska och sociala förhållandena för befolkningen är anmärkningsvärt dåliga. Men ingen Luzjkov ropar på bojkott, inget ryskt utrikesministerium hotar med försämrade handelsvillkor och inga ryska diplomater utomlands kritiserar Vitryssland inför internationella organisationer.
Oavsett de politiska komplikationer-na har också mycket positivt skett i relationerna mellan Baltikum och Ryssland. På många områden har relationerna åter normaliserats, mänskligt umgänge har återupptagits och fördomar har nyanserats. Just i skrivande stund meddelar estnisk radio att hjälpsändningar av livsmedel inleds till daghem och barnhem över Narvafloden.
Men skillnaden i officiella ryska attityder till Vitryssland respektive Lettland bidrar, trots all positiv utveckling, till att befästa övertygelsen att ju mer Ryssland motsätter sig baltiskt NATO-medlemskap, desto nödvändigare blir ett sådant medlemskap. De ryska förtroendeskapande åtgärderna har varit så blygsamma och hoten och diktaten så frekventa att valet uppfattas stå mellan NATO eller ett mer eller mindre tjetjenskt öde.

Peeter Luksep är f d riksdagsman och en av initiativtagarna till Måndagsrörelsen för Baltikums frihet.