Carl Johan Ljungberg:

Sveaborg - styrkefaktor och kulturspegel

Som ett skönt monument över forna dagars militärstrategi ter sig Sveaborg i dag, en fängslande, blombevuxen muséiarkipelag vars kanske mest praktiska uppgift består i att ännu rymma Finlands sjökrigsskola. Den imposanta sjöfästningen på sina sex holmar vid Helsingfors inlopp har genom tiderna både varit en reell styrkefaktor och en symbol, märkbart ännu när den blev scen för 1808 års egendomliga kapitulation inför ryssarna, en händelse som dagens rikssvenskar mer än finnar torde förknippa med Sveaborg.
I en ny bok uppmärksammas anläggningens 250-jubiléum i år. Sveaborg - samtiden och eftervärlden ger en lättillgänglig och god översikt av den roll som fästningen spelat, alltsedan den skicklige unge Augustin Ehrensvärd efter sin egen plan (och ändå ganska planlöst) började leda arbetena 1748, över den blomstrande skeppsbyggnadsverksamhet som upphörde först 1972 och till dagens legendomspunna men strategiskt betydelselösa (sedan sjuttiotalet civilt förvaltade) utflyktsmål.
Hur många minns att Sveaborg i början var befolkningsmässigt större än själva Helsingfors, att byggandet delvis bekostades av franska medel, eller att Sveaborg utom att skydda det svenska rikets östra flank också blev en kulturell idékälla från vilken nya tendenser inom byggnadskonst, litteratur och musik spreds vidare in i sin tids glesbebyggda och fattiga Finland? På de befästa öarna föddes under den ryska tiden för övrigt den geniale litteratören och kritikern Belinskij, som son till fästningens läkare.
I en uppsats skriver Joachim Mickwitz belysande om officerarnas liv och nöjen vid 1800-talets början. Man anar olika slags spänningar, bl a mellan adligt och borgerligt manskap, en spänning som dock förenades med beroende och inbördes påverkan.
Utsatt blev Sveaborg inte bara i krigslägen. Genom sin position och sina täta kontakter med S:t Petersburg blev det också känsligt för epidemier. Så härjade kolera som ofta spritts från Ryssland i varierande styrka under hela åtta år av 1800-talet, fram till dess att hygienen varaktigt kunde förbättras.
När Sveaborg under Krimkriget 1855 med stora skador som följd besköts av en stor brittisk-fransk eskader framgick med all tydlighet fästningens omoderna prägel - ryssarna hade under decennier låtit den förfalla. Under senare delen av 1800-talet rustades dock Sveaborg upp och förstärktes - för att under det första världskriget ingå i den storslagna Peter den Stores fästning. Ett försenat återsvall av 1905 års blodiga söndag i S:t Petersburg fick de befästa öarna ta emot när manskapet vid Sveaborgs fästningsartilleri på initiativ av några sammansvurna rödgardister 1906 revolterade mot sina officerare, en revolt som brutalt slogs ned.
Vid Finlands självständighet 1918 användes vissa kaserner på huvudön som tillfälligt fängelse för röda kämpar.
Att Sveaborg länge kom att spela en så pass tung roll har med tävlan om det viktiga östersjöinflytandet att göra. I ett bidrag i boken skildrar professor Matti Klinge den invecklade politiska och diplomatiska bakgrunden till beslutet att bygga fästningen. Här fanns utom frans-ka även turkiska intressen inblandade. Sveaborg blev en strategisk bricka i dragkampen om Östersjöområdet. Rivalerna England och Ryssland kom att tävla även om Sveaborg. Detta jämfördes i retoriken med Gibraltar, samtidigt som det ägde alltmer svårhanterliga svagheter och genom den fortskridande artilleriutvecklingen löpte risk att fatalt beskjutas från land eller från andra öar och givetvis under vintertid löpte särskilda risker.
Sveaborg är en spegel, ett lackmuspapper för sin tids idéer, intressen och strävanden. Skapad av en föga militärisk men i en upplyst tids anda desto mer mångsidig officer stod det i centrum för många politiska och historiska förvecklingar, fram till dess att det utsatta gränslandet Finland blev en stabil nation. Den välskrivna och fint illustrerade boken om Sveaborg är en glädje och en verklig stimulans för alla som har intresse för vårt östra grannland.

Carl Johan Ljungberg är statsvetare och konsult.
Magdalena af Hällström och Minna Sarantola-Weiss (red), Sveaborg - samtiden och eftervärlden, Helsingfors, Samfundet Ehrensvärd, 1998, 238 s.