Sven Hugosson:

Frivillig framtid?

Framtiden kommer, vare sig vi vill eller inte, i detta finns ingen frivillighet. De många tusen medborgare i Sverige som ägnar sig åt frivilliga försvarsorganisationer har däremot anledning att fundera över framtiden, och de kommer att ställas inför många nya utmaningar om de vill utveckla verksamheterna och finna sin framtida roll.

Framväxten av de många frivilliga försvarsorganisationerna i Sverige - antalet är 24 - har skett under lång tid. Man brukar anse att Frivilliga Skytterörelsen var först på plan, sprungen ur 1860-talets "Skarpskyttar". Hemvärnets föregångare Landstormen, och de första helt kvinnliga försvarsorganisationerna, Blå Stjärnan och Lottorna, var igång redan tidigt under 1900-talet. Sedan har den militärtekniska utvecklingen - med behovet av personal som behärskar bilar, motorcyklar, båtar, flygplan, fallskärmar och radiosystem - skapat en grund för organisationer med speciell inriktning mot att utbilda för sådana färdigheter och tjänstegrenar. Det stora behovet av utbildat befäl som uppstod när vi skulle mobilisera för Beredskapstiden under 1940-talet, och för den fortsatta starka uppbyggnaden av militära förband efter kriget, ledde till stark tillväxt inom befintliga befälsförbund och till att nya organisationer för befälsutbildning skapades. Det på kommunal grund bildade Luftskyddet, som skulle kontrollera mörkläggning, få ner folk i skyddsrummen och hjälpa till att få fram de överlevande efter bombanfallen, har blivit dagens Civilförsvarsföreningar.

Värdet av frivilligheten har blivit tydligare
Jag tror att bakgrundsbeskrivningen behövs för många av Vårt Försvars läsare. "Frivilligheten" har av yrkesmilitärer och många andra ofta setts som svåröverskådlig och svårplanerad, eftersom den i sin fredstida organisation är mycket självständig och i många fall fungerar tvärs över vapen- och truppslag. Å andra sidan har man oftast varit mycket nöjd med den frivilliga personalens insatser i förbanden under övningar och även i verkliga lägen. Ibland har frivilligresursen kommit litet på undantag i den militära planeringen, och det har höjts röster för att i stället ta in litet flera värnpliktiga "för dom vet man var man har". Dessa motsättningar mellan yrke, värnplikt och frivillighet har kraftigt dämpats under de senaste 5-10 åren, när de fasta resurserna minskar och värdet av det frivilliga engagemanget blir tydligt och "lönsamt".
Det är ganska självklart, att ett frivilligt engagemang i något som man har ett starkt intresse av, och som man dessutom kan göra till en meningsfull insats i totalförsvaret, ger bättre motivation och arbetsresultat än att bli allmänt rekryterad - frivilligt eller med plikt - till någon gren av totalförsvaret och sedan placeras i något som man är ointresserad av. Dessbättre är dagens pliktsystem också ganska bra på att placera personer på rätt plats, så skillnaden är inte längre så stor. Men de många möjliga intressevägarna är viktiga för att kunna rekrytera frivilliga, och därför behövs den "organisatoriska mångfalden".

Mångfald bättre än stordrift
Jag tror alltså inte på att slå ihop frivilliga försvarsorganisationer för att förenkla eller rationalisera. Dessutom brukar stora och s k radikala omorganisationer medföra stor vilsenhet och låg effektivitet under lång tid. En sådan situation är inte vad "frivilligheten" behöver idag, när uppgifter och inriktning förändras med det drastiskt ändrade säkerhetspolitiska läget, och därav följande försvarspolitiska beslut. När omvärlden förändras radikalt är det ofta klokast att förhålla sig lugn, ta in det "nya läget", bearbeta informationen i det system man har, och sedan eventuellt ställa upp i en ny formation. Samarbetet mellan organisationerna, och mellan dem och uppdragsgivarna, blir därvid viktigare så att slutsatserna blir gemensamma. Jag är inte den förste som påpekat detta.

Utbildningen behöver ställas om
Vilka utmaningar syftar jag på i ingresstexten? Alla som på något sätt är involverade i totalförsvaret har rimligtvis nu konstaterat, att det krigshot som vi i många år hade som ledstjärna för planering och utbildning för överskådlig framtid inte existerar. Det har ersatts av en helt annan typ av riskbedömning, som mycket mera handlar om kriser, påfrestningar och terrorhot. Allt detta antas äga rum under någon slags "fred", även om bomber skulle sprängas och människor bli skjutna. Jag antar att de som har tänkt ut de nya hoten i värsta fall ser ett snällare Nordirland framför sig, i Sverige kan ju ingenting tänkas bli riktigt farligt.
Utmaningen ligger nu främst i att ställa om utbildning och övningar så att den frivilliga personalen - likaväl som alla andra - kan sättas in när det händer något i den nya hotbilden. I princip borde en utbildning som gör att man kan klara ett krig också duga när det nästan är fred, men det nya ligger i att göra sig användbar också i rent civila och fredliga situationer, samt för utlandstjänst. Flera organisationer har redan både civila och militära uppgifter, och borde enkelt klara en anpassning. Andra organisationer kommer att bli av med en del av sina tidigare krigsuppgifter, när förband och staber minskar i antal, och "omriktar" sin verksamhet. Där blir det rimligtvis svårare att behålla medlemmarna och motivera dem för helt nya verksamheter.

Den civila beredskapen måste samordnas
Arbetet med att ställa om till en ny verklighet pågår i alla frivilliga försvarsorganisationer - vill jag påstå - men stöter på ett stort problem: hur skall planeringen för den civila beredskapen och behovssättningen av personal ledas och samordnas? Hanteringen av detta på den militära sidan ger inga större problem - förutom att behovet av personal blir mindre - planerings- och budgetdialog är väl inövade. Den civila sidan har traditionellt varit splittrad mellan flera myndigheter, och inför den s k "kontrollstationen " i försvarsbeslutet diskuterar nu statsmakten hur man skall ha det. De frivilliga försvarsorganisationerna har i några år framhållit att ÖCB entydigt borde ges den samordnande rollen, även operativt, enligt modellen "en civil ÖB och en militär ÖB".

Förvirring inom kommunerna
När nu organisationerna sätter kraft bakom sin egen omställning till nya uppgifter har de också rätt att begära att statsmakterna samt regionala och lokala myndigheter skall organisera sig så, att de kan utnyttja de resurser som ett mycket stort antal medborgare frivilligt ställer upp med. Det första problem som dök upp i detta avseende, redan när de nya pliktlagarna togs häromåret, bestod dels i att lagen ställde upp en "turordning" för uttagning av personal till den civila beredskapen - först den redan anställda yrkespersonalen, sedan frivillig avtalspersonal och i sista hand pliktpersonal - dels i att det samtidigt togs ett politiskt beslut att man skulle utbilda en mängd "korttidsutbildade civilpliktiga" för placering ute i kommunerna. Kommunerna fick en fråga om hur många civilpliktiga de ville ha, varefter de flesta kommuner helt bortsåg ifrån att de kanske först skulle ha undersökt om det fanns frivillig personal att tillgå. Var det helt enkelt så, att en "beslutskanal" skrev lagarna, medan en annan gjorde politik av värnpliktssystemets begynnande problem? Det må vara hur som helst med detta, för frivilligheten blev det problem med att diskutera fram behovssättning inom den civila beredskapen. Nu börjar också dessa låsningar att lossna, tack vare idogt arbete från organisationerna.

Länsstyrelserna bör åter ges ledningsansvar
Att länsstyrelsernas ansvar för det civila försvaret "togs bort" och att försvarsenheterna kraftigt avbemannades gjorde inte saken bättre. Statsmakterna utreder nu hur det civila försvaret skall ledas vid t ex "svåra nationella påfrestningar". Jag är av den uppfattningen att de nya länsstyrelserna i "storlänen" måste ges stora befogenheter att samordna, även rent operativt. Med 12-14 län i stället för 24 kan varje län ges goda resurser. Att detta skulle innebära något av en återgång till "gamla tider" ser inte jag som någon nackdel. Kompetens och styrka att leda kommer att behövas. Jag anser att förståelsen och viljan att nyttja den frivilliga resursen i hög grad hänger på detta.

Undantagslagar behövs
Ett kvarstående problem när det gäller att utnyttja frivillig personal i fredstid är att den inte kan "kallas in" förutom vid höjd beredskap - med vissa undantag för Hemvärnet. Den får inte heller användas för skarpa bevakningsuppgifter - för detta fordras polispersonal. Detta gör att ersättningsfrågor och ansvarstagande vid insatser "hänger i luften". På den kommunala nivån börjar det komma fram avtal direkt mellan kommunen och den enskilde frivillige, för att överhuvudtaget möjliggöra att denne kan tillfrågas om han/hon vill komma och hjälpa till! Med denna något tillspetsade formulering vill jag framhålla, att någon form av "undantagslagar" behövs för ett smidigt insättande av välmotiverad, kunnig, frivillig personal.
Det som ovan har sagts handlar också mycket om att kunna motivera och rekrytera till de nya uppgifterna, samtidigt som en del frivilliga - fast färre - behövs för de nuvarande "krigiska" verksamheterna. Det blir svårt att förklara att alla skall kunna fungera vid fredstida kriser, medan endast en del får krigstida uppgifter. För de medlemmar, som får utbildning och tecknar avtal för krigsuppgifterna, ställs det sannolikt större krav på kompetens och tidsinsats. Det blir viktigt att undvika en spontan uppdelning i "A- och B-lag". En del medlemmar kommer att vilja slippa all militär prägel, vilket kan ge problem i den grundläggande del av utbildningen som rimligtvis bör vara gemensam för alla, oberoende av beredskapsuppgift.

Hemvärnet bra ledningsresurs
Hur skall de frivilliga resurserna ledas vid insatser? Den frågan är besvarad för verksamhet vid höjd beredskap och krig, de frivilliga ingår i sina respektive "förband", såväl civila som militära. Problemet med avsaknaden av lämpliga lagar för att kalla in frivilliga - gäller även pliktpersonal - trasslar till ledningsfrågan. Det blir inte enklare av att de flesta civila ledningsorgan har mycket liten erfarenhet av att leda frivilligpersonal, dessbättre med några goda exempel på motsatsen. Med dagens avlövade länsstyrelser, och med många kommuner i ett ganska ointresserat beredskapsläge, ser jag följande "ledningsscenario": Polis och Räddningstjänst larmas till en "händelse" och kommunledningen informeras. När ytterligare resurser behövs har kommunen i bästa fall viss jourpersonal och ett Hemskydd - kraftigt nedprioriterat i många kommuner. Är händelsen allvarlig måste då kommunen vända sig till landshövdingen, som samråder med Försvarsområdesbefälhavaren. På den kommunala nivån medför detta att Hemvärnet sätts in. Hemvärnet har ledningskompetens och sambandssystem. Till Hemvärnet hör frivilliga ur många av organisationerna. Jag drar av detta slutsatsen, att Hemvärnet är en bra lokal ledningsresurs för de frivilliga insatserna, det finns knappast någon anledning att tillskapa flera organ. Detta innebär inte att Hemvärnet tar över och ersätter alla organisationer, min slutsats gäller endast ledningsfrågan på lokal nivå.

Stor utmaning
Detta pekar nu på den övergripande utmaningen: Hur långt behöver organisationerna samordna sin verksamhet? Anders Håkansson tar upp detta i en ledare i Befäl nr3/98 - "Enade vi stå..."
De frivilliga försvarsorganisationerna är - och skall vara - självständiga och starka i sin egen roll, men man bör diskutera vad som absolut hör till den självständiga sfären, och vad man skulle kunna göra gemensamt. Även om frivilligheten har prioriterats - relativt sett - i de senaste årens försvarsbudget, ger detta ingen garanti för fortsatt orubbat välstånd. Statsmakten antyder ibland att vi borde samordna oss bättre, främst kansli- och lokalmässigt, men kanske också i planering och genomförande av utbildning. Jag vill understryka, att det redan finns en hel del gemensam planering, men vi kan komma att pressas ytterligare av anslagsskäl. Samarbetskommittén - FOS - ger tidvis uppgifter till arbetsgrupper att driva vissa frågor, exempelvis avtalsfrågor, kommunal beredskap och biståndsprojekt i Baltikum. Samordningsfrågan kommer att bli en stor utmaning.

Sven Hugosson är reservofficer i Flygvapnet och verkställande ledamot i FOS sedan 1994. Åsikterna i artikeln är hans personliga.