Gunilla Malmberg, Anders M. Johansson:

Handslag istället för avtal

Frivilligförsvarets 600.000 medlemmar är en oundgänglig resurs för samhället i fred, kris och krig. Det vidgade säkerhetsbegreppet stärker denna betydelse. Det är då viktigt att ta vara på människornas kraft och förmåga, deras vilja att ställa upp för sina medmänniskor. Men dagens byråkratiska frivilligavtal snarare avskräcker än lockar, hävdar författarna.

Det svenska totalförsvaret är inne i en stor förändrings- och utvecklingsprocess. Sverige bygger tillsammans med andra länder det nya Europa i syfte att säkra freden och friheten. Utvecklingen innebär att omvärlden ställer nya krav på oss i vårt internationella samarbete.
1996 års totalförsvarsbeslut (TFB) innebär ett vidgat säkerhetsbegrepp, som inte bara omfattar militära hot utan också civila. Helhetssynen på det militära och civila försvaret är central i TFB. Statsmakternas vilja är att den civila beredskapen i högre grad än tidigare ska verka för ett robust och flexibelt samhälle.

De övergripande målen för totalförsvarets civila del är att
o värna civilbefolkningen genom att tillgodose livsnödvändig försörjning, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid väpnat angrepp
o kunna genomföra internationella fredsfrämjande och humanitära insatser
o stärka samhällets samlade förmåga att möta svåra påfrestningar på samhället i fred

Omistlig del av folkförsvaret
Den som ansvarar för verksamhet i fred har motsvarande ansvar vid höjd beredskap. Det innebär att kommunen inom sitt ansvarsområde ska vidta de beredskapsförberedelser som behövs för sin verksamhet även under höjd beredskap.
Riksdagen har enats om att totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen från 16 år upp till 70 års ålder - totalförsvarsplikt. Den gäller alla som är bosatta i Sverige.
Tjänstgöring under höjd beredskap fullgörs genom värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt. När det behövs är alla mellan 18-65 år skyldiga att medverka i räddningsinsatser - tjänsteplikt enligt räddningstjänstlagen - "i den mån hans kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter".
Vi frivilliga totalförsvarsorganisationer - 24 till antalet - är en omistlig del av det svenska folkförsvaret. Vi omsluter tillsammans över 600.000 medlemmar, som åtagit sig olika uppdrag för totalförsvarets civila och militära verksamheter. Av de frivilligavtal som dessa medlemmar har ingått finns cirka 75% inom den civila delen av totalförsvaret. Våra medlemmar utgör en resurs vid olika påfrestningar på samhället redan i fred.

Otidsenlig hantering
Ansvarig myndighet med uppgifter inom totalförsvaret ingår avtal med den frivillige om att denne ska tjänstgöra inom totalförsvaret vid såväl fredstida påfrestningar på samhället som under höjd beredskap. Den frivillige benämns då avtalspersonal och registreras hos Pliktverket. Men varför denna byråkratiska hantering med avtalsskrivning? Den nuvarande hanteringen är otidsenlig och motverkar sitt grundläggande syfte. Erfarenheten visar med önskvärd tydlighet att människorna i vårt land till mycket stor del ställer upp för sina medmänniskor och för sitt land. Istället för att "jaga" frivilligavtal med en utformning som snarare avskräcker än lockar, bör kraften och aktiviteterna inriktas på att stödja och stimulera befolkningen till ett fortsatt engagemang i totalförsvaret. Åtskilliga människor i vårt land - särskilt de som inte har upplevt kriget inpå landets knutar och de börjar bli många nu - har svårt att se krigshot som en realitet för svenskt vidkommande. Krigshotet är för många människor något närmast osannolikt och ingenting som de behöver bekymra sig om för egen del. En sådan inställning är begriplig, men inte bra för landet.

Avtalen inget stöd
Frivilligavtalen i nuvarande utformning är ensidiga. Den enskilde skall både det ena och det andra. Att den andre avtals-parten - det offentliga samhället - rimligen ska ställa upp med i sammanhanget lyfts inte fram i avtalen (vi tänker inte på eventuella ekonomiska ersättningar, eftersom de knappast utgör motivationsfaktorn). Däremot blir den enskilde mycket noga upplyst om påföljderna om denne bryter mot avtalet. Alla i sammanhanget inblandade måste fråga sig varför den enskilde under de beskrivna omständigheterna ska binda sig på ett sådant sätt. Man ställer ju ändå upp!
Avtalen är inget stöd i de frivilliga totalförsvarsorganisationernas arbete. Dessutom kostar själva hanteringen i form av registrering av grundtillhörighet och bemanningstillhörighet en hel del. Det kostar pengar för organisationerna, avtalsslutande myndigheter och Pliktverket. För organisationerna innebär avtalshanteringen dessutom ideellt arbete. Det handlar om resurser som skulle kunna användas mer konstruktivt och framåtsyftande i totalförsvaret.

Skapa delaktighet
Lagen om totalförsvarsplikt från år 1994 talar ett klart och tydligt språk, nämligen att totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen (1 kap, 1 §). Frivilliga totalförsvarsorganisationer med uppdrag inom framför allt den civila delen av totalförsvaret bör kunna få hantera sina medlemmar och därmed den frivilliga resursen inom totalförsvaret på ett mer ändamålsenligt och rationellt sätt, utan att för den skull förlora trovärdigheten hos uppdragsgivarna.
Insiktsfulla politiker ser ett stort samhällsvärde i våra medlemmar och deras arbete i organisationerna. Vi frivilliga totalförsvarsorganisationer blir ständigt påminda om vikten av att bedriva verksamhet och genomföra uppdrag i tiden, vilket är helt nödvändigt. Människor kan och människor vill vara med i samhällsarbetet, när det handlar om sådant som upplevs som angeläget och meningsfullt. Det finns många goda exempel på detta. Potentialen är dessutom stor. Det finns mycket mänsklig kraft och förmåga att ta vara på för våra gemensamma behov och intressen. Det gör man inte genom avtal. Däremot genom att skapa engagemang och delaktighet samt genom att stödja och uppmuntra.
Ge oss därför utrymme att vara innovativa och följa samhällsutvecklingen. Ett väsentligt steg i den riktningen är att ompröva den förlegade synen på frivilligavtalen.

Är ett handslag ingenting värt?

Gunilla Malmberg är riksstjärnchef för Svenska Blå Stjärnan
Anders M. Johansson är generalsekreterare Sveriges Civilförsvarsförbund