Ledare:
Säkerhet i en osäker framtid
I detta nummer av Vårt Försvar vänder vi oss särskilt till skolan. I ett urval av artiklar belyses aktuella aspekter på Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och dess internationella villkor.
Under det kalla kriget började säkerhetspolitik användas som beteckning på staters strävanden att skydda sig mot hot från andra stater. Sedan 1968 har riksdagen regelbundet fastställt en officiell definition av svensk säkerhetspolitik. Från 1996 lyder den: "Svensk säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer, trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i samverkan - kunna utveckla vårt samhälle." Helt logiskt står det ingenting om alliansfriheten. Den hörde till säkerhetspolitikens medel. Den var inte dess mål.
I anslutning härtill betonas de förändringar som skett efter det kalla kriget. De "innebär att risken för storkrig i Europa är mycket mindre än på länge."
Världskrigen medförde en breddning i synen på de säkerhetspolitiska instrumenten. Försvarsmakten, dvs det militära försvaret, blev tillsammans med andra delar av försvarsberedskapen (civilförsvar, ekonomiskt försvar, psykologiskt försvar, m m) totalförsvaret. Det svenska territoriets säkerhet berodde inte bara på försvarets slagkraft. Försvars-makten måste därtill bäras upp av ett starkt, väl fungerande samhälle.
Än så länge rörde det sig främst om förmåga att motstå väpnade angrepp, dvs. om den traditionella, territoriella säkerheten.
Synen på säkerhetspolitikens medel har alltid påverkats av moraliska föreställningar. De aktualiserar den tidlösa frågan om det finns något "rättfärdigt krig". Ett uttryck för denna är spänningen mellan "försvarsvänner" och "pacifister"; skall freden bevaras med hjälp av en respektabel försvarsförmåga ("avskräckning") eller med icke-vålds-metoder?
Folkrätten har sitt svar; både individer och stater har rätt till självförsvar. Men folkrättens yttersta mål är att en internationell rättsordning skall minimera både staters behov av att nyttja rätten till självförsvar och våldsanvändning som politiskt instrument.
Efter Sovjetunionens och terrorbalansens sammanbrott har tendensen stärkts att tona ner de militära hoten. De icke-militära hoten krävde att icke--militära säkerhetspolitiska medel ägnades större uppmärksamhet.
Utvecklingen har efter hand gjort att säkerhetspolitik vidgats till att omfatta nya områden. Alltmer har betonats globala säkerhetssträvanden för att förebygga och upplösa konflikter i olika delar av världen (NF och FN). Det skedde bl a genom verksamheten inom flera av FN:s fackorgan och framför allt olika former av bistånd till fattiga länder.
Under det senaste årtiondet har säkerhetspolitiken börjat kopplas till nya hotfyllda problemområden. I många av dessa är staterna inte de pådrivande krafterna. Men de påverkas och kan i slutändan få bära konsekvenserna. Drivkrafterna är i stället den vetenskapliga, tekniska och ekonomiska utvecklingen, etniska, ideologiska och religiösa rörelser, de globala informationssystemen, den organisatoriska gigantismen, den islamiska pånyttfödelsen, den internationella terrorismen, o s v.
De nya hotbilderna ställer krav på både nationell beredskap och internationella insatser. Uppmärksamheten inriktas alltmera på de sistnämnda. Dessa insatser kan gälla dels långsiktigt förebyggande insatser av humanitärt och diplomatiskt slag, dels interventioner i akuta kriser. Idealt består dessa av en fredlig och lugnande FN-närvaro (FN-stadgan kap. VI). FN kan dock även tillgripa tvångsåtgärder av olika slag, ytterst militära sanktioner mot fredstörare (FN-stadgan kap. VII). Erfarenheten visar att stater med olika nationella intressen har svårt att uppnå enighet om åtgärder om effektiva krisåtgärder som uppstått. Jugoslavien är det mest näraliggande exemplet.
Totalförsvaret, främst försvarsmakten och räddningstjänsten, har fått en växande roll i Sveriges internationella verksamhet. I den militärt operativa verksamheten har NATO kommit att spela en viktig roll, på grund av att denna organisation har väl inarbetade ledningsrutiner. Detta förhållande kommer säkerligen att bestå under överskådlig tid. Det gäller inte bara insatser när konflikter brutit ut. NATO:s Partnerskap för Fred är en viktig institution för att förebygga konflikter.
Det svenska samarbetet med NATO har fört in den tidigare praktiskt taget tabubelagda frågan om medlemskap i debatten. Den officiella ståndpunkten är att vi kan samarbeta i alla avseenden utom de ömsesidiga säkerhetsgarantierna enligt artikel 5 i NATO-stadgan, den s k musketörsparagrafen "en för alla, alla för en". Som framgår i ett par artiklar i detta nummer har avslöjandena om vårt samarbete under det kalla kriget kastat visst tvivel över denna vår ståndpunkt.
Vårt ökade internationella militära engagemang har också väckt en diskussion om avvägningar i vår försvarsorganisation. Att satsa resurser på internationella insatser kan innebära att styrkan i försvaret av vår egen existens nedgår. Kan detta accepteras mot bakgrunden av att de internationella insatserna kanske kan minska hoten på sikt?
Tvärsäkra svar på sådana komplicerade frågor är inte trovärdiga. Osäkerheten ökar av att Rysslands framtid är höljd i dunkel liksom takten i västs säkerhetsbygge i vår närhet.
Statsmakterna vet att planeringen av vårt framtida försvar sker på genuint osäker grund. Det gäller att ändå kunna dra de rätta slutsatserna. Totalförsvarets myndigheter måste få en säker grund för sin planering. Regering och riksdag måste ta ansvaret för antaganden och förutsättningar för planeringen. Det gäller inte bara vilka resurser vi bör ha för våra internationella insatser i fredstid och var och hur vi bör göra dessa. Det gäller också den betydligt allvarligare frågan hur många år vi har på oss innan ett hot på nytt kan uppstå mot vår säkerhet. Vem kan då hota vår existens och hur? Vågar vi stå ensamma eller måste vi lita till bistånd utifrån?
Frågor delvis omöjliga att besvara. Men svar måste ges, så att totalförsvaret kan planera - och så att man vet när planeringen måste ändras, när utvecklingen inte blir som man gissat.
Självklart måste statsmakterna i framtiden också undvika att förändra budgettekniska förutsättningar på det sätt som ledde till den - när detta läses möjligen överståndna - akuta ekonomiska krisen för Försvarsmakten.