C-G Hammarskjöld:

Främmande ubåt sänks på svenskt vatten

I början av maj 1945 gick 2. världskriget i Europa snabbt mot sitt slut. Den 4 maj kapitulerade tyskarna i nordvästra Tyskland, Holland, Belgien och Danmark. Fortfarande var det dock oklart, hur de rel starka tyska styrkorna i Norge skulle förhålla sig. I Sverige hade förberedelser vidtagits för en "polisaktion" med en armékår för att vid behov kunna säkerställa allmän ordning i Norge. Denna operation behövde dock inte genomföras - den 7 maj kapitulerade de sista tyska styrkorna.

Mitt i detta dramatiska skeende, på morgonen den 6 maj, sökte en tysk ubåt, av en helt ny typ, nödhamn innanför Vinga. Efter diverse turer och förvecklingar slutade denna incident med att ubåten kvällen den 8 maj sänktes av sin egen besättning på 18 m djup mellan Risö och Vipeskär, strax innanför Vinga. Besättningen internerades på Backamo, och repatrierades så småningom till Tyskland.
Ubåten visade sig heta U 3503, tillhörande den nya typ XXI, på 1 800 ton och 77 m längd. Hur okänd denna nya typ då var, framgår av att Marinkalendern ännu 1946 inte nämner den vid namn.
Ubåtstypen XXI är ett intressant exempel på taktik- och materielanpassning. Vid utgången av 1942 kunde storamiral Dönitz konstatera, att hans konventionella dykbåtar förlorat initiativet. Förlustsiffrorna steg katastrofalt, och 80% av förlusterna inträffade när båtarna befann sig i ytläge. En viktig orsak var de allierades framgång med radarspanande ubåtsjaktflyg. Tre åtgärder vidtogs: U-båtarna försågs med radarvarnare för att hinna dyka i tid, förstärkt luftvärn för att kunna försvara sig om de trots allt överrumplades, samt inte minst snorkel för att kunna stanna under ytan längre. Detta räckte dock inte. I november 1942 gav Dönitz direktiv om utveckling av en helt ny typ, en riktig ubåt, med tillräcklig uthållighet och fart för att kunna uppträda helt under vattnet. Konstruktionen förelåg i juni 1943, och fick beteckningen typ XXI. Den kännetecknades av stor batterikapacitet och en maxfart under vattnet på hela 18 knop (mot de tidigate typernas 6 knop). Serieleveranserna kom igång på sensommaren 1944, och vid krigsslutet hade 120 båtar levererats (och 87 besättningar utbildats) vilket vittnar om den tyska försvarsindustrind kapacitet, trots massiv allierad bombning. Endast en av dessa nya båtar - U 2511 - hann dock skickas ut på ett anfallsföretag.
En annan av båtarna - U 3503 - omgrupperades i slutskedet från Tyskland till en tänkbar bas i Norge. Den var tydligen inte helt intrimmad, råkade ut för en driftstörning, och tvingades som sagt söka nödhamn innanför Vinga. För svensk del var det av uppenbart intresse, att kunna tillgodogöra sig de tekniska nyheterna i båten. Detta präglade det svenska agerandet (som komplicerades av rättsläget - vilken status har ett örlogsfartyg, tillhörande en makt som just kapitulerat, på neutralt vatten?). När U3503 så småningom bärgades, erhölls mycket riktigt väsentliga impulser för svensk ubåtsteknik.
Om detta har Jarl Ellsén och Hans Westermark skrivit en lättläst bok, som ger en intresseväckande glimt ur vår marina nutidshistoria. Texten bygger på en lagom blandning av egna minnen (Westermark var med), sakkunskap (Ellsén är ubåts-officer) och forskning. Till sin uppbyggnad påminner den om Gallery´s klassiker "We Capture a U-boat", och följer aktörernas och u-båtens väg till sammanträffandet, och skildrar också fortsättningen fram till bärgningen. Boken är mycket informativ. Ska man vara petig, kan man möjligen anmärka på några bildtexter (t ex en bild som synbarligen föreställer en tvåmotorig Mosquito påstås vara den fyrmotoriga Liberator), men det skämmer inte det positiva helhetsintrycket.

C-G Hammarsköljd är generalsekreterare i Allmänna Försvarsföreningen

Främmande ubåt sänks på svenskt vatten
Av Jarl Ellsén och Hans Westermark
ISBN 91 8702 654 6
Ehrenblads Editions AB Stockholm 1998