Carl Johan Ljungberg:

Två fältherrar och statschefer jämförda

Författaren har sett en utställning och läst en antologi om Karl XII och Peter den store, antagonisterna i den kraftmätning som ledde till det svenska Stormaktsväldets fall. Han finner visserligen en mer nyanserad bild men ser ändå en obegriplig ängslan över att ta itu med Karl XII-gestalten i stort och söka ge ett auktoritativt omdöme om hans verk.

Den nya ryska öppenheten och Stockholms kulturhuvudstadsår har gett oss ett par utställningar av stort värde. På Nationalmuseum visas Katarina den stora och Gustav III, och på Livrustkammaren pågår Peter den store & Karl XII. Därmed täcks två århundraden av rysk-svenska relationer in, av fredligt utbyte såväl som av krig. Bägge utställningarna visar klenoder från de båda länderna, däribland åtskilligt som är krigshistoriskt belysande.
Inför dessa evenemang utger bl a förlaget Atlantis en antologi kallad Tsar Peter och Kung Karl: Två härskare & deras folk, redigerad av Sverker Oredsson (Stockholm 1998, 309 s. Ill.) Här ges inblickar i allt från Karl XII:s bildningsgång och religiositet (C-G Andrén), tsar Peters reformer och relation till kyrkan (Per-Arne Bodin), och till kvinnornas lott i Peters Ryssland respektive i det karolinska Sverige. Medverkande är svenska och ryska forskare.

Ensidiga bedömningar
Karl XII fostrades enligt tidens krav till en religiöst insiktsfull och världsligt bildad furste, kunnig i statssaker och elementär krigföring, men lika mycket i språk och manér. Hans antagonist Peter växte upp i ett palats utanför det gängse hovceremonielet i Kreml och blev i viktiga avseenden en sorts outsider. Karl och Peter var geniala andar som kom att kasta många samtida förväntningar överända. Märkligt är att Peter, som boken visar, har hyllats närmast extatiskt av sina landsmän, såväl i poesi och skönlitteratur som fackhistoriskt, medan de moderna svenska normalomdömena om Karl XII har varit märkligt återhållsamma eller rentav negativa, vilket speglas även i detta verk. Hänger detta bara ihop med att Peter förbinds med sitt lands uppgång, Karl med den förlorade stormaktsrollen?
Med dagens kunskaper är det märkligt att Karl XII ofta skildras som krigsbesatt, nästan undvikande fredliga medel, en lika tvek- som tanklös risktagare och expansionist, när vi känner den fortlöpande omsorg och den självkritiska samvetsvånda med vilken hans fälttågsplaner och andra beslut utarbetades!
I boken Tsar Peter och Kung Karl hänvisas till motsättningen mellan "gamla", dvs den kritiska, Karl XII-tolkningen och den "nya", långt mer positiva forskarskola som uppkom kring sekelskiftet. Allt detta är välkänt. Men - har inte denna stereotypa konflikt nu ersatts av en nyanserad bedömning av den kunglige fältherren? Den norsk-brittiska historikern Ragnhild Hatton t ex sökte redan för trettio år sedan moget väga sina omdömen i en analytiskt präglad biografi om Karl (utg. 1968, sv. övs. 1985) vari hon även sökte bedöma då aktuell forskning på området.

Försvar är välfärd
Hatton tog visserligen avstånd från den "gamla" skolans slutsatser som ohållbart negativa. Hon framtonar samtidigt mer ödmjukt prövande än den "nya" skolans Karl XII-kännare. Delvis nytt för hennes bok var att visa kungen som upplyst gynnare av andra konster än krigets. Okritisk till Karl XII är hon därför inte. Ändå ses Hatton av Sverker Oredsson i antologin som tillhörig "nya skolan" rätt och slätt. Hon sägs ha avgett "chockerande påståenden", vilka tycks bestå i att Karl enligt Hatton alltid sörjde för hela landets välfärd. Godtar vi den (för en fredsgeneration måhända svårsmälta) satsen att frågan om att rädda väldet och få Sverige att bestå den gången närapå var landets välfärd, blir Hattons slutsats knappast "chockerande". Även i fält sökte kungen därtill, så mycket omständigheterna tillät, lösa frågor som var aktuella i Sverige.
Allmänt måste den som ser Karl som en "genial" äventyrare visa hur kungen i stället borde ha hanterat de tunga avtal och förpliktelser, samt burit av andra omständigheter, som klavband honom. Självfallet måste allt, även Karls krigsplanläggning och stridsmetodik ses i sitt psykologiska, religiösa och idéhistoriska sammanhang, liksom hela personen och hans gärning, vad de enskilda problemen än betyder, bedömas som en helhet.

Förebild för Ryssland
Det är glädjande att se Karl XII och hans ärelystne motståndare populärvetenskapligt belysas. Man får ändå en större aning om vad som drev dessa härskarnaturer, liksom om vilka idéer och strävanden som rörde sig i de bägge samhällena. Att Ryssland var så beroende av svenska förebilder både för sin förvaltning och för armén torde ännu förvåna en del (här ligger rättshistorikern Claes Petersons viktiga jämförelser till grund). Det framgår likaså att Peter den stores länge mycket kritiklösa ryska eftermäle bör kunna förklaras med ryssarnas redan på 1700-talet stora psykologiska behov av att landet uppfattades som respektabelt och avancerat.

Rapsodiskt
Ingen presentation med krav får förstås glömma bort Karl XII som strateg och krigsledare. Hur framstående och unik svenskarnas stridsmetodik var belyses här kunnigt av Gunnar Artéus. Stödd på sin egen tidigare forskning menar han att Karl XII:s originella bidrag låg i anfallets djärvhet och tempo liksom i truppens höga stridsmoral. Om Artéus och övrigas bidrag gäller dock att de på grund av det ringa format får ett ganska smalt grepp. Det hela ter sig rapsodiskt; essäerna tar slut just när de börjat fängsla en. Inte minst Oredssons exposé över hur Karl XII och stormaktsväldets fall skildrats är staccato-artad.
Den som vill få sin egen mening om Karl XII:s insats måste som alltid hämta bedömningar ur flera studier. Litet mer hjälp i form av översikter och synteser tycker man att nu verksamma forskare på området skulle kunna ge. Denna bok röjer trots sin sakkunskap i det lilla en obegriplig ängslan över att ta itu med Karl XII-gestalten i stort och söka ge ett auktoritativt omdöme om hans verk. Detta är vemodigt, ty genom den förändrade maktbilden i Europa och Ryssland behöver vi sannerligen både berika och förnya perspektivet på en av våra absolut största statschefer och krigsledare.

Carl Johan Ljungberg är litteratur- och statsvetare