Jan F T Mörtberg:

Resa i österled

- intryck efter kort besök i Ryssland och Ukraina

"Ryssland är straffat för vad Sovjetunionen gjorde med världen", "Ryssland är inte ansvarigt för Sovjetunionen", "Ryssland ignoreras på grund av sin svaghet", "Ryssland är en av de stora europeiska civilisationerna" är lösryckta citat ur mina anteckningar från ett ganska overkligt möte i Moskva med säkerhetspoli-tiska forskare ur det före detta sovjetiska, nu ryska utrikespolitiska institutet.

Lokalerna känns slitna, men byggda för att imponera, avtrycken av de borttagna porträtten av de gamla kommunistledarna syns tydligt på väggarna, vi får betala för att vara där och i en förlupen mening utgjuter en av de äldre gentlemännen, klädd i en sliten beige kostym som hämtad ur ett kåseri om sovjetmännens kläd-sel, sin vrede över de nya affärsmännen ("bizznizmen"): "de var ju nollor på den gamla tiden, medan vi hade viktiga arbeten". En elak iakttagare kan notera att det syns som om Ryssland är det gamla imperiets, från Tsarryssland till Sovjet-unionen, arvtagare på gott, men inte på dess onda konsekvenser: Vi har förlorat ett stormaktsvälde, de invaderade och förödde Afghanistan.
Scenbyte. En liknande lokal, om än avsevärt mindre till storleken, äldre kvinnor och män i samma slags dräkter och kostymer, men denna gång i Ukrainas hu-vudstad Kiev och dess institut för strategiska studier. Nu är perspektivet inte det orättfärdigt straffade offret, utan representanter från en nation som bygger en ny stat, skilt från Ryssland och definitivt utan känsla för att vara Sovjetunionens arvtagare eller försök att värja sig för den rollen. Det är påtagligt att ur ett Ki-evperspektiv är det Ryssland och dess förmenta strävanden att återskapa impe-riet som är den stora mardrömmen och undvikandet av detta som är det primära målet för försvarspolitiken.
Strategiska institutionen vid Försvarshögskolan var på sin tredje resa i österled och denne författare har i denna tidskrift tidigare förmedlat sina intryck från en Estlandsresa för två år sedan och starka upplevelser från en resa förra året till Litauen och Kaliningrad. Nu styrdes i maj kosan först mot Moskva och därefter mot Kiev, med bland annat en bussutflykt till Poltava.

Ingen tillväxt
Moskva var imponerande och spännande, men samtidigt får jag en känsla av till-rättaläggande, som om någon med en hyvel och ett stämjärn ordnat till avenyer och byggnader så att de skall passa en större plan, antagligen orsakat i en kom-bina-tion av Stalin - i skapandet av ett nytt samhälle - och Hitler - kriget. Kiev ger förvånande nog mycket mer intrycket av att vara en typisk europeisk stad som växt fram, trots att Kiev i ännu högre grad än Moskva fick lida av krigets härj-ningar.
Dystert var informationen som förmedlades vid mötet med våra kamrater vid svenska ambassaden i Moskva. Svårigheten för Ryssland att finna sin roll och uppgifter som stat, svaga instrument för skatteindrivning (i realiteten är tullar och utländ-ska företag de enda inkomstkällorna) och avsaknad av ekonomisk tillväxt under den senaste tiden samt en försvarsmakt som "rostar sönder" är exempel på pro-blem som Ryssland har att handskas med. Det ryska ekonomiska sammanbrottet i slutet av sommaren förebådades väl av de svenska attachéerna vid vårt besök.

Oöverstigliga svårigheter?
Intrycken från mötet med olika representanter för Ukraina verkar visa, som jag nämner i ingressen, att det är lättare, utan "oket av ett förlorat imperium", att det är lättare att finna en ny roll. Samtidigt är det uppenbart att Ukrainas svårigheter är desamma som Rysslands. Det är samma politiska och ekonomiska arv, samma "homo sovjeticus" och samma nerslitna infrastruktur som skall utgöra grund för steget in i nästa årtusende. I Kiev finns alla moderniteter som vi är vana vid hemifrån, men 30 mil österut ligger Sveriges Waterloo, Poltava, och där är stan-darden mer lik den jag förra året beskrev från Kaliningrad. På postkontoret fanns stadens enda vykort, och de tog ganska fort slut. Frimärken ersattes av en signa-tur och arvet från "gosplan" verkade vara mera styrande än ekonomiska styrme-del i en kapitalistisk ekonomi.
Det är väl förmätet att använda rapsodiska intryck nedtecknade några månader efter en resa för att sammanfatta läget för två av Europas största stater, men fullt klart är i alla fall att inget under resan framkom som vederlägger tesen om två stater med stora, för att inte säga på gränsen till oöverstigliga, utmaningar och svårigheter och vars framtid starkt påverkar och får konsekvenser för vår egen. Det verkar inte givet hur det kommer att gå, även om bilden för närvarande verkar ganska dyster.

En svag och farlig stat
Tillåt mig reflektera över den svenska synen på "Ryssland som hotbild" med grund i mina intryck från resan. Den gamla sanningen om vårt land som "ligger där det ligger", det enskilt viktigaste säkerhetspolitiska faktorn, det vill säga med en mäktig granne i öster har präglat och präglar vår politik. Det är läget i Ryssland som blir en faktor i överväganden över det svenska försvarets utveckling, nu senast som motiv för den svenske överbefälhavaren i sitt förslag om att Sverige skall överge sitt invasionsförsvar (mot ett ryskt angrepp) till för-mån för ett så kallat anpassningsförsvar. Det bestående intrycket från Moskva-besöket är hur svag den ryska staten syns vara och hur påtaglig risken för att pro-fessor Stefan Hedlunds fråge-ställning i en bok, "Hur många Ryssland efter Sovjetunionen?" (skrevs 1993 om jag inte minns fel) genom Rysslands sönder-fall blir ett faktum. Vilka nya och stora säkerhetspolitiska krav kommer inte det att ställa på det svenska försvaret!
Jag erinrar mig att som åhörare någon gång tidigt 1991 ha deltagit i ett seminari-um där denne professor Stefan Hedlund var en av föreläsarna. Han gjorde en analys av utvecklingen i Sovjetunionen till bakgrunden av en overheadbild som föreställde en flotte med Gorbatjov vid rod-ret flytande längs en flod som rann mot en av-grund1). Resan i österled och finans-krisen sju år senare ger, som sagt var, en obehaglig eftersmak av hur rätt, de i vissa kretsar "pestmärkta", Uppsalaprofes-sorerna Stefan Hedlund och Kristian Gerner hela tiden syns ha haft och min fruktan vid tanken på hur mycket vi kan ha förlo-rat på att inte lyssnat på dem!

Jan F T Mörtberg är överstelöjtnant och f d huvudlärare i strategi vid Försvarshögskolan.