Olof Santesson:

Daltande med Ryssland

Det är synd om ryssarna. De har ett elände med en korrumperad överhet och havererade ledare. Men medvetandet om deras prekära belägenhet är rimligen endast en av flera faktorer i svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Givetvis kan ingen bortse från hur dagens Ryssland skiljer sig från gårdagens Sovjet. Bilden av stormakten i vårt grannskap har totalt förändrats. Ryssland är på en gång stort och svagt. Numera är det detta som vållar omgivningen mest bekymmer. Hur hanterar vi detta bekymmer?
Vid ett antal konferenser och seminarier kring läget i Nordeuropa och Östersjöregionen har jag slagits av hur särskilt svenska företrädare anstränger sig för att visa Ryssland en välvilja som knappast visas något annat land lika ostentativt. Politiker (ur alla partier), diplomater och akademiker från vårt land bedyrar om och om igen hur vi alla måste förstå ryssarnas belägenhet efter imperiets fall, bygga Europas säkerhet tillsammans med dem och hindra att de faller tillbaka i självisolering.

Huka inför Stormakten
När inläggen hopar sig känner man sig översköljd av en våg av daltande med Ryssland och ryssar. Argumentationen är heller inte alltid lätt att följa.
En klok forskare kan uttrycka sig så att man inte förstår hur resonemanget hänger ihop. I hans tappning heter det först att säkerheten i vårt region måste basera sig på förtroende. Detta i sin tur sägs förutsätta grundläggande kulturella likheter mellan parterna: socialt beteende, nära vänskapliga relationer, liknande styresskick och etik (inte minst inom näringslivet). Var och en kan här se att den gemensamma grunden mellan Ryssland och västliga marknadssamhällen inte existerar. I nästa ögonblick dekreteras likafullt att vi måste skapa ett säkerhetsbegrepp som inkluderar samma Ryssland, nyss till synes på grund av sina tillkortakommanden bortdefinierat.
Här tycks det vara vår sak att ge ryssarna trygghet nog att medverka i gemensam säkerhet.
Vad ligger bakom den så utbredda välvilliga attityden till Ryssland oavsett vad som sker där? Man vill ogärna tänka sig att det skulle finnas kvar rester av gammal försiktighet inför den väpnade styrka som gav det sovjetiska kärnvapenväldet dess status av supermakt. Förre utrikesministern Sten Andersson har i praktiken beskrivit det som ett slags naturlig statskonst att huka inför en sådan stormakt.

Farlig förståelse
Ryssland förblir centralt för svensk säkerhetspolitik. Rent humanitära insatser aktualiseras från tid till annan. Självklart behöver vi också visa empati för ryssarna, försöka sätta oss in i deras belägenhet och perspektiv efter att de har "förlorat ett imperium". Annat vore cyniskt kortsynt. Förståelse betyder dock inte godkännande.
Det låter sig sägas att installationer för en rysk försvarsmakt på snarast katastrofkurs delvis är resultatet av ett brådstörtat återtåg. Ifråga om Leningrads militärdistrikt rör det sig om inte minst om vad som har förts tillbaka av trupp och materiel västerifrån efter Sovjetunionens sammanbrott.
Kvar står att vi gott kunde ifrågasätta varför Ryssland i längden ska ha behålla en förhållandevis stark militär närvaro i närheten av Estland, Lettland och Litauen. Blott alltför tydligt borde vi förnimma en viss rysk strävan att psykologiskt markera fortsatt tryck mot vad länder i som alltjämt ses som en intressesfär.
Rysslandskännaren Anders Åslund, själv starkt identifierad med åren av reformansatser i Moskva, har rest frågan huruvida vi inte visar Ryssland alltför stor uppmärksamhet.
Gentemot de baltiska staterna finns en helt annan anstrykning av svenska förmaningar. Hur ska man i Tallinn, Riga och Vilnius uppfatta all "förståelse" för ryssarna? Med sin spinkiga militära styrka känner sig de tre baltiska småstaterna sårbara även inför en försvagad rysk stormakt.

Stryka medhårs hjälper inte
Svensken i gemen delar inte deras oro, det är bara att inse. I väst tillgängliga siffror antyder att Ryssland i dagsläget endast har en handfull verkliga stridande förband. Den ryska doktrinen är inriktad på att möta icke-traditionella hot: statens upplösning, vapensmuggling, inre spänningar, inte storskalig väpnad konflikt.
Med detta är inte sagt att Ryssland bakom dagens kris målmedvetet strävar efter att tillsammans med väst stärka säkerheten i Europa. Landet är i själva verket en problematisk partner. På många håll hos oss skylls detta på NATO:s utvidgning österut. Återigen denna tendens till anpassning inför ryska argument och ryska dispositioner.
Varför ska vi pressa Estland och Lettland att göra upp med sitt förflutna? frågade för en tid sedan den danske brigadgeneralen och baltexperten Michael Clemmesen. Varför säger vi inte sanningen: tills Ryssland godtar skulden för 1940 års ockupation av de baltiska staterna kan det inte bli verklig stabilitet i Östersjöregionen?
Det ligger i allas intresse att vi, svenskar och andra västerlänningar, hjälper Ryssland att bli ett modernt land. Men vi behöver inse hur oerhört mycket som under de mest gynnsamma omständigheter återstår att göra i ett stort splittrat rike vars tillverkningsprodukter ingen efterfrågat.
Förvisso haltar Östersjösamarbetet utan helhjärtat demokratisk och marknadsinriktad rysk medverkan; särskilt viktigt är här S:t Petersburgområdet. Men samarbetet i norra Europa blir nog bräckligt av önsketänkande om Ryssland. Ständig ömsint betoning av förståelse för Ryssland riskerar att urholka kraften i stödet till balterna, särskilt om detta stöd alltjämt dessvärre mer är en sak för Sveriges politiska elit än dess folk.
Kanske under generationer lär vi behöva befara att Ryssland blir en besvärlig partner, en missnöjd råvaruproducent försedd med kärnvapen och offer för sin egen oartikulerade nationalism.
Svenskar och andra borde inte tassa kring detta i tron att överslätande resonemang ska göra Ryssland mer välvilligt och samarbetsförmöget. Kanske är det tvärtom så att vi stärker det stora landets bästa krafter genom ärlig om än bister analys av vad det behöver uträtta på vägen till verkligt ömsesidigt förtroende.
Allt är naturligtvis inte bra för att det kommer från väst. Även den värsta stat bör tillerkännas något mått av egen självläkande förmåga. Ständig, oartikulerad kritiklusta ger sällan goda effekter. Ryssland blir för den skull inte någon beskedligare Östersjöpartner av att strykas medhårs.
Kanske, hemska tanke, kommer Ryssland under överskådlig tid inte att ha en fullt naturlig hemortsrätt inom ett gemensamt säkerhetsbygge. Vi borde se svårigheterna i ögonen.
Västlig rädsla för att provocera Ryssland behöver nedkämpas. Ständiga överslätande konferensbekännelser för svårligen Östersjösamarbetet vidare. Daltande gagnar sällan vare sig givare eller mottagare. Det är i varje fall en dålig utgångspunkt för svensk säkerhets- och försvarspolitik.

Olof Santesson är f d utrikesredaktör i Dagens Nyheter