Nils Andrén:

Om stora lögner och dolda allianser
Kommentarer till neutralitetspolitikens trovärdighet

Under senare tid har vi fått veta att det alliansfria Sverige hade visst militärt samarbete med Väst för att underlätta hjälp om vi angreps av Sovjetunionen. Författaren förklarar bakgrunden och diskuterar de olika tolkningar av avslöjandena som gjorts i debatten.

Sveriges säkerhetspolitik har under hela efterkrigstiden betecknats som alliansfrihet. Det gäller alltjämt, numera dock specificerad som militär alliansfrihet. Alliansfrihetens säkerhetspolitiska innebörd är att Sverige inte på grund av sina egna åtaganden mot andra stater automatiskt skall dras in i ett nytt europeiskt krig. Sverige skall bevara sin handlingsfrihet.
För att markera en större grad av ovillkorlighet kallades alliansfriheten fram till början av 1990-talet även för neutralitetspolitik. Neutralitetsmålet krävde i princip en konsekvent politik. En sådan ansågs ställa speciella och omfattande trovärdighetskrav. Dessa innebar långt gående, självpåtagna inskränkningar i handlingsfriheten, vilka blivit uppenbart absurda först efter Sovjets sammanbrott.
Under det senaste årtiondet har Sverige inte längre ansetts behöva vara lika försiktigt som tidigare. Det började med att Sverige sökte medlemskap i det tidigare avvisade EG (EU) och har i detta yttersta dagar lett till ett nära samarbete med NATO, alltjämt under uttryckligt avvisande av formellt medlemskap. Egentligen är allt detta dock endast en funktion av att Sverige inte längre känner ett akut krigshot i sin egen närmiljö.

Lång tradition
Allt verkade enkelt och tydligt. För många också självklart. Neutralitetspolitikens trovärdighet vann också stöd i landets nyare historia. Sverige hade manövrerat sig genom två världskrig utan att bli indraget. Det tidiga seklets hundraåriga fred kan nog snart bli tvåhundraårig. Den har givit neutralitetsdoktrinen ett starkt fäste i den allmänna opinionen, också sedan det blivit alltmer osäkert om den verkligen varit en realistisk försvarsdoktrin för det kalla krigets enda plausibla angreppsfall.
Granskad i efterhand ter sig nog neutralitetspolitiken inte främst en försvarsdoktrin utan snarast som en utrikespolitisk princip. Den stora uppgiften var att främja avspänning i en värld fylld av spänningar och att göra det internationella systemet säkrare för freden. Svensk alliansfri neutralitetspolitik skulle bidra till detta mål. Den gjorde därtill också Sverige till en effektivare diplomatisk aktör i en avkoloniserad värld med många nya stater.
Den svenska utrikespolitiken tog dock en medveten eller omedveten risk då den byggde på förhoppningen att freden kunde bevaras. Det fanns också en koppling mellan ett nationellt, alliansfritt försvar och fredsdiplomatin. Ett "efter våra förhållanden" starkt försvar skulle göra neutralitetspolitiken trovärdig. Det främjade därmed regional avspänning, och kanske mer. Det blev fredsbevarande.

Sverige under kärnvapenparaplyet
Försvarsdoktrinen måste underordna sig de utrikespolitiska målen. Det innebar också att doktrinen måste försäkra allmänheten om att de egna ansträngningarna räckte till för att garantera den nationella säkerheten. Ett led i denna strävan var den s k marginaldoktrinen. Den deklarerade att det var osannolikt att Sverige skulle dras in i ett isolerat krig mot en supermakt. En sådan makt måste alltid vara på sin vakt mot sin starka rival och därför endast kunna disponera marginella resurser mot ett mindre angreppsmål, som Sverige. Mot dessa marginella resurserna skulle Sverige kunna värja sig. Än större betydelse hade rimligen föreställningen om möjligheten att undvika krig i Europa. Det var den som kunde göra avspänningspolitiken viktigare än försvarspolitiken.
Detta var ändå problematiskt. Det kalla kriget kunde bli ett hett krig. Sveriges möjligheter att stå utanför vore i så fall mycket små. Marginaldoktrinen var trots allt osäker. Det gällde att oaktat neutralitetspolitiken inte stå helt isolerad. Diskreta personkontakter upprätthölls därför med den i ett krig enda möjliga bundsförvanten, NATO. Trots Sveriges notoriska fjärhet försäkrade amerikanska strateger välvilligt att både Sverige och Finland befann sig under paraplyet, dvs var skyddade av de amerikanska kärnvapensystemen.

Hamna på rätt sida
Den svenska utrikespolitikens utgångspunkt - prioriteringen av avspänningspolitik - är diskutabel men inte orimlig i det ideologiska och maktpolitiska klimatet efter andra världskriget. Sättet på vilket principen förverkligades har alltid varit, och kommer förmodligen att förbli, omstritt. Proklamerandet av neutralitetspolitiken som ett viktigt redskap för avspänningspolitiken ter sig konsekvent, om man betraktar den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken som en fredspolitik i första hand, och som en försvarspolitik i andra hand.
Men vi har numera även lärt oss att regeringen efter kriget insåg det som redan före kriget varit Per Albin Hanssons dilemma. Om det kommer en situation då vi inte kan hålla oss utanför, måste vi se till att komma på den rätta sidan. Mycket av det som nu kritiseras, ter sig i ljuset till "Per Albin-principen" fullt logiskt. Det kan t o m gälla de hårdast angripna och ifrågasatta funderingarna om Sverige inte borde ge upp neutraliteten, redan innan ett förutsett anfall hade kommit från Öst.
Många nya detaljer har kommit fram om den svenska återförsäkringspolitiken vid sidan av den officiella neutralitetsdogmen. De har sammanfattats under svepande beskrivningar från "den stora lögnen" (Wilhelm Agrell) till Svenska Dagbladets artiklar sensommaren 1998 om "den dolda alliansen" (Mikael Holmström).

Klokt hyckleri?
Vad var hyckleri och vad var verklighet i den svenska politiken? Full enighet kan knappast nås om svaren, varken om de som följer här eller om andra.
Neutralitetspolitikens dolda modifikationer har i en moraliserande tidsålder också blivit ett moralproblem. Gjorde dessa Sveriges säkerhetspolitik under alla dessa år till lögn och hyckleri eller var den klok och försvarlig? Ett svar är att den var bådadera, men att hyckleriet var den säkerhetspolitiskt minst relevanta men inrikespolitiskt mest relevanta delen. Lögnen var värre. Den innebar att det svenska folket invaggades i en falsk säkerhet. Att det ändå gått bra så långt, berodde mindre på den svenska säkerhets- och försvarspolitiken än på att terrorbalansens fredssystem fungerade.
Hyckleriet ligger inte i att regeringen proklamerade och krävde tilltro till neutralitetspolitik och alliansfrihet. Alliansfriheten var ett folkrättsligt faktum. Det rubbades inte av försiktiga åtgärder, som förhoppningsvis kunde få betydelse, om en angripare kränkte eller stod i begrepp att kränka neutraliteten. Att regeringen utåt överdrev sin tilltro till försvaret är en numera för alla uppenbar bluff.

Vinna politiska poäng
Men var det verkligen nödvändigt att driva bluffen och hyckleriet så långt som till att klanka på oppositionen för bristande renlärighet, då regeringen uppenbarligen själv, i hemlighet, hyste allvarliga tvivel om den rena alliansfria lärans säkerhetspolitiska hållfasthet? Olika politiska värden kom i ohjälplig kollision med varandra, demokrati, sanning, öppenhet, rikets säkerhet, partitaktikens logik.
Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig reaktionen - från Undén, Erlander, Palme m fl - om oppositionen konkret föreslagit den återförsäkring som vi nu vet att regeringen ytterst var ansvarig för. Frestelsen att vinna politiska poäng hos en opinion som indoktrinerats både av historien och av sina ledares försäkringar har ofta varit alltför stor. Kanske begripligt, men de bespottades sena vrede är både förklarlig och försvarbar.
Historien kan dock inte enbart läggas till handlingarna. Det gäller även att lära för framtiden av den vunna kunskapen om det förflutna. Den viktigaste slutsatsen av de senaste årens "avslöjanden" måste ändå bli en djup suck av lättnad.
Den tål att upprepas: Regeringen var uppenbarligen mycket klokare än den öppet vågade medge.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap