Stefan Hedlund:

Ryssland efter kraschen

Västvärlden chockades av den ryska ekonomiska kraschen på sensommaren. Men väst bar självt en stor del av skulden, genom olämpliga råd och missriktad hjälp, hävdar författaren. Han har svårt att se en ljusning. Ryssland utplundras av sin finansiella elit, ofta personer ur den gamla politiska. Statsmakten blir allt svagare. Ett Ryssland i sönderfall kan medföra mycket otrevliga konsekvenser för grannländerna.

På morgonen den 17 augusti 1998 kollapsade alla de vackra nyliberala drömmarna om en kommande rysk ekonomisk boom. Under sommaren hade allt fler varnande röster höjts, som sade att den ekonomiska krisen skulle komma att leda till antingen devalvering eller inställda betalningar på den jättelika ryska statsskulden. Vad få hade räknat med var att Moskva skulle välja att göra både och. De kombinerade effekterna av detta beslut kommer att vara kännbara under mycket lång tid framåt.
Den omedelbara konsekvensen av att rubeln devalverades var att Rysslands finansmarknader i ett slag upphörde att fungera. Ryska affärsbanker hade inte bara tagit upp stora lån i utländsk valuta, lån som nu i ett slag blev två till tre gånger dyrare att återbetala. Man hade också tecknat framtida rubelkontrakt med utländska investerare som ville gardera sig mot en devalvering, och samtliga sådana kontrakt förföll nu till betalning.
I skrivande stund är det ännu oklart hur omfattande skadan är. Tekniskt sett är lejonparten av de ryska bankerna bankrutt, och med omfattande bankkollapser skulle även potentiellt friska banker dras med i fallet. Det är därför sannolikt att man kommer att försöka rädda en del av storbankerna genom att trycka pengar, vilket i så fall skulle leda till inflation och ännu värre konsekvenser på lång sikt.
Även om den akuta finansiella krisen är nog så allvarlig, är det just de långsiktiga konsekvenserna som ger störst anledning till oro. Allt det förtroende som under senare år så mödosamt hade byggts upp bland den ryska allmänheten, ett förtroende som sade att även ryska rubler var riktiga pengar och att även ryska banker var att lita på, allt detta förtroende är nu som bortblåst. Och det kommer att ta lång tid att återskapa. Mycket lång tid.
Till detta kommer de parallella konsekvenserna av inställda betalningar på skulder till utländska banker och regeringar. Man kan i och för sig hävda att de som beviljat jättekrediterna har sig själva att skylla; det krävdes ingen större intelligens för att begripa att Rysslands finansmarknader var ett gigantiskt pyramidspel. Ändå kommer marknadens dom över Ryssland att bli hård. Hos kreditvärderingsinstitutet Moody's har den ryska staten lägre kreditvärdighet (CCC-) än både Kongo och Nigeria, vilket innebär att Ryssland under lång tid framåt kommer att vara pestflaggad som låntagare.
Den fråga som nu kvarstår är om sammanbrottet för den ekonomiska reformpolitiken också skall leda till ett sammanbrott för Rysslands demokratiska ambitioner, kanske även för den ryska federationen som en sammanhållen stat. De säkerhetspolitiska implikationerna av dessa båda senare möjligheter är djupt oroväckande.

Rysk demokrati?
Ur ett rent formellt perspektiv finns det inte mycket att invända mot Rysslands demokratiska institutioner. Fria val har hållits två gånger till både presidentposten och till parlamentet. En författning har antagits, det finns ingen censur och inga politiska fångar. Ändå finns det mycket övrigt att önska beträffande det som löst kan kallas demokratins kultur.
President Jeltsins uppträdande har under senare år i allt högre grad rört sig bakåt i tiden, mot ett klassiskt ryskt självhärskardöme. Det är inte längre fråga enbart om skämt kring "Boris I", utan om ett mycket allvarligt problem i relationen mellan landets lagstiftande och verkställande institutioner. Presidenten har vid ett stort antal tillfällen demonstrerat sitt totala förakt för landets folkvalda församling, och - vilket är kanske än värre - han har i detta uppträdande fått starkt stöd från politiker och långivare i väst.
Resultatet har blivit en situation där nödvändig ekonomisk politik inte går att genomföra tillsammans med den lagstiftande församlingen, utan enbart med direkta dekret från presidenten, vilket är ur flera olika perspektiv djupt otillfredsställande.
Till att börja med uppstår den för marknaden så förhatliga osäkerheten kring vilka regler som gäller. Viktiga ekonomiska funktioner vilar inte på legitim och transparent lagstiftning utan är i stället föremål för ad hoc-betonade panikinsatser, där det lämnas stort utrymme för lobbyverksamhet.
I denna miljö följer också naturligt att både ekonomiska och politiska aktörer i rationalitetens namn uppvisar ett extremt kortsiktigt och företrädesvis omfördelningsorienterat beteende. Avsaknaden av förankring i parlamentet, för att ingen kan vara säker på hur länge man har presidentens gunst, och det är bara via presidentens gunst man kan bygga gynnsamma positioner. Alltså gäller det att så snabbt som möjligt ta för sig av det som bjuds.
Så länge Boris Jeltsin formellt förblir vid makten kommer detta spel att fortsätta, med synnerligen katastrofala effekter för den ryska ekonomins långsiktiga utvecklingsförmåga. Frågan är dock om ett maktskifte verkligen kan leda till förbättring, eller om det kanske t.o.m. kan bli än värre.
Den allt överskuggande utmaningen för en ny ledare i Kreml är att övertyga det egna landets finansiella eliter om att det är rationellt att ta hem pengar från utlandet, för att i stället investera i produktiva ändamål i Ryssland. Om inte så kan ske, kommer inte heller utländska investerare att vilja befatta sig med landet, och då finns det ingen nedre gräns för hur djup den ekonomiska misären kan bli.
Men att övertyga rövarbaronerna om att det nu är dags att bygga upp snarare än att bara plundra kommer inte att bli lätt. I ett rent teoretiskt perspektiv kan man tänka sig två lösningar. Den ena är att rövarbaronerna sinsemellan kommer överens om att byta strategi, men frestelserna till avhopp från en sådan överenskommelse kommer att vara mycket stora. Den andra är att man uppnår en trovärdig förankring i parlamentet, men efter de senaste årens veritabla krig mellan regering och lagstiftare är inte heller dessa utsikter särskilt goda.
Återstår gör därmed bara att någon tar över och med hårda medel återställer ordningen. I den ryska debatten är detta ett populärt scenario, och det finns flera tänkbara kandidater till en ny "stark man". Men det är mycket osäkert om det verkligen skulle fungera. Dels kan man på allvar ifrågasätta om det finns någon som är tillräckligt stark för att röja upp i haveriet efter chockterapin. Dels är det osäkert om Rysslands ekonomiska problem faktiskt går att lösa enbart med hårda tag.
Den sannolika framtiden kommer därför att bjuda på ett fortsatt förfall av den politiska makten, möjligen kryddat med försök av olika starka män att bringa ordning men med en fortsatt korruption och utplundring som får så allvarligt negativa konsekvenser att en social urladdning av något slag förr eller senare blir oundgänglig.

Ryskt sönderfall?
Liksom man rent formellt kan hävda att Ryssland är en demokrati, kan man på formellt statsrättsliga grunder hävda att Ryska federationen är en legitim stat. Men i praktiken är det med staten precis som med demokratin så, att det konkreta innehåll som gör att staten också kan fungera, inte bara existera, lyser med sin frånvaro.
Det krig mellan president och parlament som fått så katastrofala följder för den ekonomiska politiken på makronivå har också haft en regional dimension, av minst lika allvarligt slag. I sin allt överskuggande ambition att till varje pris stärka den egna personliga makten har Boris Jeltsin varit villig att gå med på så långtgående kompromisser i relationerna till federationens republiker och regioner att det är tveksamt om staten ens formellt längre kan anses existera.
I vissa fall finns överenskommelser som strider inte bara mot rysk lag, utan även mot den ryska författningen. I andra fall finns hemliga tilläggsprotokoll, vilket strider mot allt vad rättsstatligheten kräver. Och i största allmänhet pågår en upplösning av de ekonomiska banden mellan centrum och periferi som gör att republiker och regioner helt rationellt kan fråga sig vad de egentligen har att vinna på att över huvud taget bry sig om vad Moskva tycker och tänker.
Det är i detta upplösningsperspektiv vi kan se de verkligt otrevliga scenarierna. Det är nämligen inte alla regioner som klarar att överleva utan hjälp från Moskva, och vad har de rika regionerna för intresse av att bistå, om de - återigen rationellt - kan räkna med att alla pengar som passerar via den federala budgeten också kommer att bli föremål för plundring?
En omedelbar konsekvens kommer vi att få se redan under den stundande vintern. Miljoner människor i städer norr om polcirkeln har under tidigare år kunnat klara sig tack vare hjälp som organiserats av de centrala myndigheterna. Vi fartyg har mat, mediciner och bränsle fraktats upp. I år har det varken funnits pengar eller politisk kraft till sådana insatser, och nu har isen lagt sig, vilket innebär att det bara återstår flygtransporter. Det talas redan om att evakuera stora städer, men hur detta skall gå till är det ingen som vet.
I västvärlden planeras nu för jättelika hjälpinsatser, men det finns också en stor skepsis kring om det kommer att fungera. Kommer hjälpen att nå dit den skall, eller kommer den helt sonika att stjälas, liksom mycket av krediterna från IMF och andra har stulits? Ryska federationen har reducerats till en stat som är på väg att slita sig själv i stycken, där inte bara centralt placerade aktörer utan även folk ute på "fältet", i tullstationer och vägtrafikkontroller, upplever plundring som den enda rationella överlevnadsstrategin.
Västvärlden har en stor del av skulden för denna utveckling. Det är politiker och ekonomiska rådgivare från väst som har stärkt de ryska eliterna i deras nyliberala ambitioner att pressa tillbaka staten så långt det bara är möjligt, allt för att inte staten skall kunna intervenera i den fria marknaden. Somalia är ett utmärkt exempel på var denna politik kan sluta, där staten inte längre är förmögen till någonting.
Flera otrevliga scenarier kan med lätthet tecknas för Rysslands framtid. Ett är att regionala eliter kommer i strid med varandra. General Alexander Lebed är exempelvis guvernör i Krasnojarsk, en av de rika regionerna, och Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov, sitter på en annan rik resursbas. Båda vill bli president. Båda kan inte vinna. Kommer de att kunna samarbeta? Kan de enas om en tredje kandidat. Eller?
Och medan eliterna gör upp om rätten att plundra återstoden av landets en gång stora rikedomar, vem bryr sig då om "mjukdelarna"? Vilka kommer exempelvis konsekvenserna att bli av att man de facto har förlorat kontrollen över den växande epidemin av TBC, som dessutom är i hög grad multiresistent?
Eller vad finns det egentligen för anledning att tro att den organiserade brottsligheten plötsligt skall få för sig att bli laglydig, i ett land där rättsskipningen är i det närmaste fullständigt privatiserad? Är det inte mera sannolikt att ryska ligor i allt högre grad kommer att sträva efter att internationalisera sin verksamhet?
Det har nu gått sju år sedan Boris Jeltsin inledde sin reformpolitik. Under dessa sju år har det blivit allt tydligare var det hela skulle sluta, men genomgående har svenska politiker och svenska myndigheter valt att göra som strutsen. Från Sveriges ambassad i Moskva har det till och med drivits något av en kampanj för att motverka försök att "svartmåla" Rysslands strålande framtidsutsikter.
Svenska aktiesparare och skattebetalare har redan fått betala en dryg nota för all denna skönmålning. Är det möjligen dags att nu äntligen ta av skygglapparna och se den ryska verkligheten för vad den är? Eller skall vi behöva se låtsasspelet drivas några varv till?

Stefan Hedlund är professor och chef för institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet