Nils Andrén:

NATO och Sverige i förändringens vind

Många trodde att NATO skulle upplösas när Warszawapakten och Sovjetunionen försvann. Så blev inte fallet; NATO är
nu den dominerande säkerhetsstrukturen. En försiktig utvidgning har också inletts.
I samband med denna process har också tillkommit nya organ. I denna artikel beskrivs detta mönster och hur Sverige därigenom engagerats i NATO-samarbetet.

Mycket har ändrats både i världen omkring oss och i den svenska säkerhetspolitiken under det senaste decenniet. Sovjetunionen är upplöst och nästan glömt. Dess delrepubliker - bland dem våra baltiska grannar - har blivit självständiga stater. Satelliterna har befriats från främmande militärstyrkor och blivit herrar i eget hus. Tyskland har enats och det europeiska enhetsprojektet, EU, fortskrider, trots tydliga svårigheter.

"Dold allians" ...
I Sverige har vi fått ett nytt perspektiv på vår säkerhetspolitik, sedan det avslöjats att vår tilltro till neutralitetspolitiken under det kalla kriget var mindre än vi officiellt ville medge. Med någon överdrifthar vårt förhållande till väst och NATO under det kalla krigets bistrare faser betecknats som en "dold allians". Många tolkar detta som en bekräftelse på att vi inte borde dra oss för att helt gå in i NATO. Andra har sett det som ett vanhedrande avsteg från den deklarerade överdoktrinen: den alliansfria neutralitetspolitiken.

... och öppet samarbete
Nu har vi i flera år engagerat oss i ett allt livligare samarbete med NATO genom de nya organ som organisationen utvecklat under det senaste decenniet.
Den europeiska säkerhetsstrukturen har förändrats. Den svagaste länken i säkerhetssystemet är den starkaste länken politiskt och ekonomiskt, den Europeiska Unionen, EU. Den europeiska säkerhetskonferensen är sedan åtta år permanentad i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Warszawapakten försvann definitivt för lika länge sedan. Av de militära paktsystemen i Europa kvarstår endast NATO. Utan en hotande huvudfiende förutsåg många att även NATO snart skulle hamna i historiens skräpgarderob.
Så har inte skett. Skälen kan vara flera. Misstron i väst mot den forna huvudmotståndaren, nu i form av Ryssland, dröjdekvar. Ryssland hade övertagit Sovjetunionens roll som en stark kärnvapenmakt. Misstron var ännu starkare bland de stater som lösgjort sig ur Sovjetunionen eller ur Warszawapakten. Som ett skydd för framtiden, mot en fruktad rysk revisionism, bönföll många av dem att få bli medlemmar av NATO. Västalliansen och dess medlemsstater tvekade och ville hålla tillbaka de nya gränsstaterna mot Ryssland. Orsakerna var både en önskan att inte provocera "rödbruna" krafter, som motsatte sig den ryska omdaningsprocesen, och praktiska svårigheter att integrera fattiga och militärt efterblivna stater i NATO. Lägg härtill att NATO alltid haft en stabiliserande uppgift bland sina medlemsstater. Den har fortfarande betydelse, särskilt för att dämpa den grekisk-turkiska rivaliteten i Cypern och Egeiska havet.

NATO:s balansgång
Efter Berlinmurens fall gällde det för NATO att inte släppa in, men inte heller helt avvisa de nya staterna. Lösningen blev att skapa en yttre krets av stater som på olika sätt säkerhetspolitiskt samarbetade med NATO. Den gavs först formen av det nordatlantiska samarbetsrådet (North Atlantic Cooperation Council, NACC), bildat 1991. Ursprungligen främst tänkt som ett väntrum för de alltför ivriga NATO-aspiranterna fick NACC snabbt uppgifter som bidrog till den förnyelse som NATO behövde för sin egen överlevnad som organisation. Rådet fick rollen att hjälpa medlemmar ur det forna östblocket att anpassa sig till västliga värderingar och öppenhet. En viktig uppgift blev att förbereda samarbete i fredsbevarande operationer.

Partnerskap ...
Ur samarbetet i rådet utvecklades efter ett par år (1993) den nu dominerande institutionen för den, funktionellt begränsade, NATO-expansionen, PfP, Partnership for Peace, på svenska oftast PFF (partnerskap för fred). Partnerskapet uppnås genom ett fördrag mellan varje deltagande stat och NATO. Huvudpunkterna i partnerskapets uppgifter passade väl in i svenska utrikespolitiska ideal och mål: att öka öppenheten i de nationella försvarsmakterna, att stärka den demokratiska kontrollen över dessa och deltagarländernas förmåga att delta i fredsbevarande operationer, räddningsaktioner, osv. En viktig del i partnerskapet är dock även att utveckla förmåga till militärt samarbete med NATO-enheter. Partnerskapet kan också utnyttjas som en förberedelse för medlemskap i NATO. Tre stater har hittills godkänts för inval som nya medlemmar, Polen, Tjeckien och Ungern. NACC efterträddes 1997 av The Euro-Atlantic Cooperation Council, EAPC.

... i praktiken
Vid sidan av partnerskapsfördragen och det europeisk-atlantiska rådet har NATO inrättat en rad andra organ och institutioner för att öka NATO:s egen effektivitet på den nya europeiska scenen och bidra till avspänning i Europa. NATO har åtagit sig fredsbevarande uppgifter på FN:s uppdrag i Bosnien, där NATO-förband med deltagande också från många partnerländer, bland dem Sverige, har stött den svåra stabiliseringsprocessen. Denna typ av uppgifter har gjort det särskilt angeläget att dra in partnerstaterna i planering och övningar som beredskap för gemensamma operationer. Betydelsen härav visades när fredsbevarande operationer flyttades ut från övningsfälten till den brutala verkligheten i Bosnien. Samövningar och operationer inom PFF-ramen sker enligt NATO:s principer och på NATO:s villkor. En konsekvens av planeringsbehovet är att officerare från PFF-staterna i växande antal är verksamma i NATO:s egen organisation. Fyra svenskar har för närvarande sådana tjänster.

Särställning för Ryssland
NATO:s strävan att ta upp nya stater inom den forna Sovjetunionens intresseområde har mött stark opposition från Ryssland. Drivkrafterna kan ha varit både nationell prestige och en strategisk tanke att inte binda den framtida handlingsfriheten. NATO:s problem var att förverkliga sina planer utan att rubba den europeiska stabiliteten. De fick inte leda till en ny skiljelinje genom Europa. Lösningen var att ge Ryssland en prestigeladdad särställning, som markerades genom ett särskilt permanent råd för relationerna mellan Ryssland och NATO (NATO-Russia Permanent Joint Council). I detta sammanhang har det betonats att Ryssland inte fick hindra NATO:s utvidgning. Dess reaktion försvagades inför Polens, Tjeckiens och Ungerns NATO-medlemskap.
Det forna NATO bildades som en militär allians till skydd mot ett hotande Sovjet och som ett organ för att stabilisera Västeuropa. Hotet från Ryssland är inte aktuellt. I dagens Europa har dock funktionen som en länk i den nya europeiska och globala säkerhetsordningen fått särskild betydelse. I denna deltar också Sverige med både entusiasm och intensitet.
Sverige håller dock alltjämt fast vid den revision av den traditionella neutralitetspolitiken som benämns militär alliansfrihet. Det är en doktrin som officiellt inte ifrågasätts och därför officiellt inte heller behöver motiveras. Kanske man ändå borde söka ett svar på frågan varför?
Doktrinen utesluter fullt medlemskap i NATO. Det väckte därför stor diplomatisk uppståndelse i oktober då - enligt en av US Information Service beställd Gallupundersökning - 55% av svenska folket stödde svenskt NATO-medlemskap, medan 39% motsatte sig det. 52% av socialdemokraterna och 83% av moderaterna uppgavs stödja medlemskap.
Samtidigt inregistreras även växande stöd för EMU. Förändringens vind har ännu inte mojnat.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap