Ledare:

Sälenjakten på försvaret
Försvarskonferensen i Sälen har präglats av en bitter debatt om försvarets framtid. Försvarsministern Björn von Sydow föreskriver att invasionsförsvaret skall nedmonteras. (Han borde egentligen ha sagt "resterna av invasionsförsvaret"). En smärtsam tid väntar med nedläggning av förband och försvarsindustrier. ÖB Owe Wictorin oroas av en förtroendeklyfta i tilltron till sättet att hantera vår säkerhetspolitik. Utrikesminister Anna Lindh och många andra protesterar - både säkerheten och säkerhetspolitiken känns idag "väldigt stabila". Och det finns gränser för vad en ämbetsman bör säga om politiker. I demokratins namn har de ju rätt, även när de har fel.
Birger Schlaug vill bli av med ÖB.
Åsiktsbrytningarna speglar olika uppfattningar om vad säkerhetspolitik är eller borde vara. Ett komplement till den traditionella hotbilden är att säkerheten hotas också av icke-militära faror. Detta i och för sig självklara konstaterande har blivit ett skalkeskjul för olika luddiga föreställningar om säkerhetspolitiken och för anspråk på att till perifera ändamål få nagga på försvarets resurser.
För att förstå den säkerhetspolitiska debatten - och vidden av dagens hot mot svenskt försvar -måste man sätta sig in i vad olika aktörer/debattörer har för hotbilder. Några aktuella exempel:
För försvaret gäller alltjämt att ett väpnat angrepp utgör det allvarligaste hotet mot vår nationella säkerhet och långsiktigt är den viktigaste utgångspunkten för planering av totalförsvaret. Försvaret skall fullföljas i alla former som folkrätten medger. Det noteras dock i den senaste versionen av mål och uppgifter att uppgiften att möta väpnat angrepp i nuvarande läge ter sig mindre framträdande.
Vad dagens debatt gäller är om de många nya aspekterna på säkerhetspolitik, mer eller mindre perifiera och inexakta, skall få leda till att försvarets förmåga att hantera det allvarligaste hotet undergrävs, även om detta hot just nu ter sig mindre framträdande.
Flera krafter angriper försvaret eller underskattar dess betydelse.
Finansdepartementets hotbild kan beskrivas som ett hål i budgettaket. Någon säkerhetspolitisk analys kan inte rubba den. Därför kan också försvarspengar användas för att stoppa igen hålet.
Utrikesdepartementets primära strävan är att disponera resurser för Sveriges aktuella, fredsfrämjande agerande. Detta ingår tydligare än förr i totalförsvarets uppgifter. Därav följer ett kort säkerhetspolitiskt framtidsperspektiv.
Miljöpartiets hotbild har plötsligt fått politisk tyngd. Den gäller miljön. Målet är att föra över resurser från andra områden till kamp mot den dominerande hotbilden.
På sina håll skymtar också den renodlade pacifistiska hotbilden, i extrema fall en hatbild, där själva försvaret ses som hotet mot säkerheten. Varje väpnad gardering mot krigshot påstås öka deras sannolikhet.
För de försvarspolitiska beslutens innehåll har alla dessa sätt att se på den yttre säkerheten den betydelse som svarar mot deras demokratiska styrka.
I en strikt säkerhetspolitisk analys är dock viktigast att uppmärksamma försvarets och diplomatins hotbilder. De skiljer sig från varandra på en väsentlig punkt. Diplomatins säkerhetspolitiska perspektiv har egentligen alltid varit kortsiktigt. När försvaret började bedriva långsiktiga säkerhetspolitiska studier - för mer än trettio år sedan - var det angeläget att inte klampa in på diplomatins revir. Ett framtidsperspektiv längre än tre år ansågs med mycket bred marginal hålla sig utanför diplomatins revir. Försvarets planeringsperspektiv bestämdes av den tid som krävdes för att genomgripande förändringar i försvarets struktur, utbildning och utrustning, i regel 10-15 år. Säkerhetspolitiken måste därför inriktas på hot (rimliga, troliga, möjliga) i det längre perspektivet.
Den aktuella situationen anger diplomatins centrala arena. För försvaret blir den relevant endast för planläggning av de försvarsresurser som nu står till förfogande, men är en helt otillräcklig mätare av framtida behov.
Totalförsvarets uppgifter och mål är underordnade säkerhetspolitikens huvuduppdrag: nationellt att möta hot mot Sverige, internationellt att delta i fredsfrämjande verksamhet. Med andra ord att ha ett dugligt försvar och att bidra till att det inte behöver användas för sitt yttersta syfte.
Vad som är rimligt eller sannolikt i det längre tidsperspektivet är alltid ovisst. Många gånger kan allt gå bra till slut trots felbebömningar. Sverige har nog under det snart avslutade århundradet ibland haft mera tur än det förtjänat.
Men historien handlar också om när det var nära ögat. Vi som minns decennieskiftet 1940 vet hur naket Sverige stod och vilket pris, moraliskt, politiskt och materiellt, Sverige fick betala för att reparera bristerna efter nedrustningen 1925. Man kan lätt tänka sig de hånfulla genmälen som skulle haglat, om någon omkring året 1925 - året då Europas framtid "räddades" i Locarno - tecknat scenarier om ett andra världskrig, om ockupation av Norge och Danmark och andra katastrofer i det internationella umgänget.
Ingen vet vad priset för dagens nedrustningar kan bli under kommande år. Det enda man med säkerhet kan konstatera är att historien oftast straffat verklighetsfrämmande önsketänkade. En tyvärr ofta förbisedd sanning bland dagens illusionister.