Försvarsberedningen har presterat kloka beskrivningar av omvärlden och väl motiverat att det svenska försvaret behöver förändras, anser författaren. Men i tre centrala frågor upplevs dess arbete som oavslutat: värnplikten, alliansfriheten och försvarets internationella uppgifter.

Försvarsberedningen har nyligen lämnat ifrån sig rapporten Förändrad omvärld - omdanat försvar. Rapporten ger i många stycken en trovärdig beskrivning av vår omvärld samt möjliga framtida hotbilder. Mot bakgrund av denna föreslås Riksdagen fatta beslut om ny inriktning för det svenska försvaret, vilket är positivt. Problemet med rapporten är att slutsatser inte dras fullt ut. Mycket av det som skrivs om försvarsstruktur kan lätt bejakas, som t.ex att Sverige bör ha ett försvar med hög kvalitet, med förmåga till att möta många olika hot och med förmåga att växa skulle behov uppstå. Även det som skrivs om varför det ligger i Sveriges intresse att delta i internationella sammanhang med militära styrkor är väl underbyggt.

Tre områden där beredningen inte har gått i mål är följande:
o frågan om allmän värnplikt
o frågan om alliansfrihet
o frågan om försvarets internationella uppgifter

Det finns olika skäl till att rapporten är otillräcklig vad gäller dessa frågor. Ett axplock kan vara följande: det militär-industriella arvet vad gäller organisation och materiel, politiska bindningar vad gäller neutralitetspolitik, låsningar vad gäller synen på värnpliktsförsvar samt även påverkan från försvarsgrensvisa särintressen vad gäller de internationella uppgifterna.

Den allmänna värnplikten
För att beskriva hur det framtida försvaret tänks får rapportens egna ord tala:
"Den förändrade Försvarsmakten bör organiseras med en kärna med förmåga att lösa de uppgifter som ges, Kärnan bör bestå av högt prioriterade förband, en s k Insatsorganisation och kompetensområden som tillgodoser förmågan att redan i grundberedskap lösa de försvarsuppgifter som, med hänsyn till det rådande säkerhetspolitiska läget, kan anses vara prioriterade... Dessa insatsförband består inledningsvis av de kvalificerade förband som finns i dagens krigsorganisation t.ex mekaniserade brigader, JAS 39-förband, de modernaste fartygsförbanden osv, Kärnan utgör också grund för den långsiktiga anpassningsförmågan... Antalet förband ingående i insatsorganisationen bör kunna begränsas, jämfört med dagens organisationsvolym. De ingående förbandstyperna bör representera en stor bredd, för att i huvudsak utgöra grund för Försvarsmaktens kompetensbas."
Frågan kan ställas var den allmänna värnplikten finner sin plats i det skissade försvaret. De stora värnpliksarméernas tid är ute. I krig finns det vinnare och förlorare. Är vi beredda att ta de stora förluster som en värnpliktsarmé skulle medföra? Om sådana förluster är förenliga med folkförankringen och det nor-diska tankesättet kan också ifrågasättas. Vore det inte bättre att inse att det är dags att sätta punkt för den allmänna värnplikten? Vad vi uppenbart behöver - det har beredningen själv skrivit - är ett försvar med hög kvalitet inom många kompetensområden. Utan att gå in på exakta former för personalhanteringen kan konstateras att det är någon form av yrkesförsvar som behövs, ett försvar där vi har ett färre antal personer, men dessa skall besitta hög kompetens. Den höga kompetens som krävs i det framtida krigets miljö kan rimligen inte uppnås med ett värnpliktssystem där huvuddelen av personalen byts ut varje år. Vilket högteknologiskt företag skulle kunna ha internationell konkurrenskraft med den personalpolitiken?
Det kan anföras att det för försvarsviljan är viktigt med den folkliga förankringen, därför allmän värnplikt.

Rapporten säger:
"Ett yrkesförsvar kan inte skapa den motståndsvilja och styrka som ett försvar av hela landet kräver. För ett land som Sverige med stor yta och liten befolkning krävs det numerärt ett förhållandevis stort försvar."

Men vad blir det för försvarsvilja när de värnpliktiga inser att de har undermålig materiel och allt för kort utbildning för att ha en chans mot eventuella motståndare? Gärna värnplikt, men då skall den värnpliktige svenske soldaten ha utrustning och utbildning som inte står någon annan stat efter - annat vore kontraproduktivt och djupt oetiskt. Om det citerade stycket läses parallellt med övriga avsnitt i rapporten blir det hela obegripligt. I internationella sammanhang skall Sverige kunna sätta in högkvalitativa markstridskrafter i hela Europa och dess närhet, på sikt även globalt. När det kommer till försvaret av själva Sverige låter det sig tydligen inte göra, utan då skall det finnas ett stort antal ringa utbildade soldater över hela landet. En avslutande retorisk fråga kan ställas: hur kommer det sig att ett stort antal europeiska stater överger den allmänna värnplikten, däribland den stat ur vilken värnpliktsidén föddes: Frankrike? Nej, de förutsättningar ur vilka den allmänna värnplikten uppstod existerar inte längre.

Alliansfrihet
Rapporten skriver:
"Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består"

Här är ett till område där det är tid att sätta punkt. Sverige är sedan 1995 medlem i en union. Frånsett rent formella bindningar (bl.a Fördraget om den Europeiska Unionen artikel 224, där vi har förbundit oss att i händelse av krig i samverkan med övriga unionsmedlemmar säkerställa att förpliktelserna gentemot unionen levs upp till) har Sveriges så intima ekonomiska och politiska kontakter gentemot unionen att tanken att vi skulle vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde har blivit helt overklig.
Det är hög tid att släppa bindningarna från det kalla kriget och börja fundera om inte ett svenskt medlemskap i NATO skulle gagna landet. Det finns ett flertal skäl som talar för detta. Det första är att det kalla kriget har tagit slut: föreställningarna från denna tid måste släppas. Även de som till äventyrs trodde på "kålsuparteorin" under det kalla kriget torde idag acceptera att NATO representerar något annat än förr.

Försvarsberedningen gör bedömningen att:
"NATO kommer att fortsätta att spela en central roll i hela Europa vad gäller militär konflikthantering, att USA kommer att fortsätta att engagera sig i europeisk säkerhet samt att Ryssland kommer att fortsätta sitt samarbete med NATO och väst"

Är det inte rimligt att Sverige deltar i en organisation som spelar en "central roll i hela Europa vad gäller militär konflikthantering"? Från svenskt håll framhålls det ofta vikten av fortsatt amerikanskt engagemang i Europa. Även Försvarsberedningen bejakar detta. NATO utgör den organisation som formaliserar den transatlantiska kopplingen - ett starkt NATO medför idag starkt amerikanskt engagemang, och vice versa. Det bör också nämnas att om vi vill vara en nation av första rangen och tillhöra EU:s inre krets är NATO-medlemskap närmast ett krav.

Ett par konstateranden till kan göras. Sedan några år står svensk trupp under NATO-befäl i Bosnien. Skall vi inte vara med och ha inflytande i den organisation under vars domvärjo vi har ställt ca 500 svenska män och kvinnor? Vidare kan vi se de svårigheter som svensk försvarsindustri har att hävda sig internationellt. Fram till idag har Sverige haft en försvarsindustri med unik spetskompetens. Vilken annan stat med nio miljoner invånare har förmågan att producera stridsflygplan, ubåtar, ytstridsfartyg m.m, allt på teknikens framkant? Vore det inte värt att i varje fall försöka värna denna kompetens? Ett NATO-medlemskap skulle medföra att Sverige fullt ut skulle kunna delta i det försvarsindustriella samarbete som är under utveckling i Europa, ett samarbete utan vilket framtidsutsikterna på sikt ser mycket mörka ut för svensk försvarsindustri.
Snart sagt samtliga öst- och centraleuropeiska stater, inklusive Baltikum, söker inträde i NATO. På liknande vis som med värnpliktsfrågan kan frågan ställas: varför gör de det? Svaret torde vara att NATO idag står i centrum för det säkerhetspolitiska arbetet i Europa. Sverige har de facto avsagt sig möjligheten att stå neutral i framtida konflikter i vårt närområde. För att vara neutral måste det finnas en trovärdighet som idag inte finns. Dilemmat för Sverige är att vi i praktiken har avhändat oss möjligheten att stå neutrala utan att få alliansmedlemskapets försäkringar och fördelar.

Försvarets internationella uppgifter
Vad gäller de två tidigare frågorna - värnplikten och alliansfriheten - kan det säkert finnas (inrikes-) politiska skäl till rapportens skrivningar. Däremot borde det inte finnas några politiska skäl till att behandlingen av försvarets internationella uppgifter har blivit ologisk.
I rapporten återfinns ett stycke som behandlar "Efterfrågade resurser". Här konstateras det att efterfrågan är stor vad gäller flexibla markstridsförband som kan sättas in snabbt. Det skrivs vidare att det inte finns någon efterfrågan på svenskt stridsflyg, däremot transportflyg. Vad gäller marina stridskrafter konstateras att det enda som är efterfrågat är minröjningskapacitet för grunda farvatten. I verkligheten fungerar det så att internationella organisationer (FN, NATO m.fl) inte efterfrågar resurser som de på förhand vet att den aktuella staten inte är beredd att ställa upp med. I rapporten föreligger alltså en form av cirkelargumentation och bristande logik som inte speglar verkligheten. Hur kommer det sig t.ex att Norge nyligen blev ombedd att skicka, och skickade, stridsflyg till Kosovo? Av pressen framgick att faktiskt även Sverige fick försiktiga propåer om att sända stridsflyg.
Rapporten anger att Sverige i närtid skall kunna sätta in markstridskrafter i fredsframtvingande och fredsbevarande insatser i Europa och dess närhet. På medellång till lång sikt skall svenska markstridskrafter kunna göra detta globalt. Svenskt stridsflyg och stridsfartyg ges inga uppgifter i dessa sammanhang.
Det är svårt att förstå hur beredningen resonerar. Att ett högteknologiskt land som Sverige endast skall använda relativt sett okvalificerade markstridskrafter i internationella sammanhang är obegripligt. Resonemanget om försvarsindustrin kan kopplas hit: hur skall vi kunna sälja våra mest avancerade produkter om vi inte själva är beredda att använda dem när det verkligen gäller? Det kan också frågas hur Sverige skall kunna hantera sina markstridskrafter långt från Sverige. Vi blir helt beroende av stormakterna vad gäller underhåll och transporter. Det är osäkert om Sverige på egen hand kan ta hem sin trupp från Bosnien, om regeringen skulle vilja det. Däremot sjö- och flygstridskrafter har en för den lilla staten viktig egenskap: handlingsfriheten att dra tillbaka styrkorna ligger kvar i Stockholm. Dessutom har sjö- och flygstridskrafter stor flexibilitet vad gäller uppgifter, samtidigt som de inte fordrar mycket personal. I förhållande till markstridskrafter skulle risken för förluster minska väsentligt. En jämförelse kan göras med Danmark: där har 1997 års försvarskommission konstaterat att ubåtar utgör ett värdefullt inslag i Danmarks internationella engagemang, och det föreslås mot bakgrund av detta nyanskaffas fyra ubåtar.

Slutligen kan också värnpliktsfrågan knytas hit. Det förefaller som om Försvarsberedningen är beredd att se svenska soldater med värnpliktsutbildning som bas gå i strid globalt. Vad blir förlustsiffrorna? Vem tar ansvaret för dessa? Det vore betydligt klokare att utnyttja förbandstyper där vi har ett övertag gentemot motståndaren. Ett sådant övertag kan redan idag skapas med sjö- och flygstridskrafter. I framtiden kan det även skapas med de mest kvalificerade delarna av en professionell svensk armé.

Christian Madsen är kommendörkapten och strategilärare vid Försvarshögskolan