Ett väsentligt krav på försvaret är förmåga till anpassning innehållande återtagning, tillväxt och ominriktning. Enklare uttryckt: Försvarsmakten förutsätts hinna rusta upp för att möta framtida hot. Det innebär en formidabel uppgift för underrättelsetjänsten, hävdar författaren.

I FB 1996 beslutades om en helt ny princip för vår mobiliseringsberedskap. Tidigare skulle vi kunna mobilisera en grundutbildad försvarsmakt inom 72 timmar. Det nya konceptet innebär att vi skall kunna "återta" en begränsad och delvis grundutbildad försvarsmakt inom ett år och genom tillväxt kunna skapa en ny försvarsmakt, genom utbildning, materielanskaffning m m inom fem år. I besparingssyfte diskuteras dessutom nu ännu längre tider.

Konceptet grundar sig på föreställningen att det tar minst fem år för Ryssland att samla ihop tillräcklig operativ förmåga, för att kunna utgöra ett hot mot omvärlden. Detta är nog en bedömning i underkant. Men det för underrättelsetjänsten intressanta är inte om det tar fem, tio eller tjugo år. Det är inte ens intressant om det tar fem, tio eller tjugo år från det att vi upptäcker förändringar i en hotande riktning, utan från den tidpunkt då riksdagen fattar beslut om balanserande åtgärder. Mot bakgrund av den uppgift, som den militära underrättelsetjänsten har fått från regeringen, skall vi alltså, fem år innan ett angrepp kan bli aktuellt, kunna presentera sådana argument, att regering och riksdag fattar beslut om en militär upprustning.

Negligerade larmsignaler
Det är naturligtvis svårt att i förväg veta vilka händelser i omvärlden, som skulle vara tillräckligt allvarliga för att resultera i ett beslut om militär upprustning. Det är betydligt lättare att i historisk belysning få en uppfattning om vad som inte räcker. Här kan erfarenheterna från mellankrigstiden ge en viss ledning, liksom från början av 1980-talet, en av det kalla krigets verkliga "köldknäppar". Under loppet av några få år inträffade ett antal allvarliga incidenter; Sovjetunionen invaderar Afghanistan. Ryssarna skjuter ner ett koreanskt passagerarflygplan. Rustningskapplöpningen kulminerar med utplaceringen av medeldistansrobotar i Europa (det s k dubbelbeslutet). NATO:s medlemsländer fattar beslut om att öka sina försvarsanslag med tre procent per år. "Polenkrisen" inträffar. Frekventa indikationer erhålls på främmande undervattensverksamhet i svenska skärgårdar, med U 137 som mest påtagliga exempel. Denna ansamling av säkerhetspolitiska "larmsignaler" var inte tillräckliga för att Sverige skulle byta inriktning på sin försvarspolitik, (även om viss ominriktning skedde till följd av undervattensverksamheten och en mindre beredskapshöjning vidtogs under Polenkrisen).
I efterhand har vi kunnat konstatera att det som blev fel på 1920-talet, blev rätt på 1980-talet. Frågan är bara om det berodde på svensk politisk "clairvoyance" eller tur i ett ansvarslöst spel. Under alla omständigheter måste underrättelsetjänsten fråga sig vad som i framtiden kan vara tillräckligt starka larmsignaler för ett beslut om militär återtagning och tillväxt, om inte 80-talets händelser var det.

En enkel och en svår fråga
Underrättelsetjänstens har, grovt förenklat, två frågor att svara på:
- hur ser motståndaren ut (vem är han, vad har han och vad kan han göra med det han har?)
- vad tänker han göra och när?
Eller med andra ord, förmåga resp avsikter, två faktorer som hänger ihop.

Första frågan är relativt enkel, den andra är den viktigaste men tyvärr också den svåraste.
Ett sätt att hantera problemet är att antingen göra sig mindre beroende av svaret, ex genom stående förband/allianser/hög mobiliseringsberedskap. Detta alternativ, som väljs av allt fler europeiska länder, innebär enligt svensk synsätt för höga politiska och/eller ekonomiska kostnader. Ett annat sätt är att se till att få tillräckligt tydliga svar i tillräckligt god tid. Ju sämre operativ förmåga och beredskap, desto längre förvarningstid krävs.

Med det "gamla" försvaret lade vi i princip tonvikten på den första vägen. (Tillräckligt god tid var relativt kort tid) Idag har vi utrerat valt den andra; ett års förvarning för återtagande, fem års för tillväxt. Dessa tider är dock, så vitt jag vet, beslutade utan en föregående analys av hur lång förvarning är det rimligt att räkna med.

Problemets struktur
Uppgiften, att ge underlag för beslut, innehåller tre element, att:
- upptäcka en förändring i hotande riktning
- tolka förändringens innebörd
- få gehör för slutsatserna (inkl beslut om motåtgärder)
Principiellt skulle ett fjärde element, att hinna få effekt av ett beslut, kunna läggas till, men det får anses ligga inbakat i försvarskonceptets ett resp fem år. Under alla omständigheter är det inte underrättelsetjänstens ansvar.

Den sista delen, att få gehör för slutsatserna, är kanske den svåraste, som de två historiska exemplen visar.

Förmodligen kräver analysen en strukturering av problemet, t ex i form av:
- ett antal förutsättningar som måste vara uppfyllda för att angrepp skall kunna genomföras
- ett antal kriterier för att dessa förutsättningar skall föreligga
- ett antal indikatorer på att kriterierna håller på att skapas

Förutsättningar (ex)
Politiska - interna
- kan förståelse skapas hos den egna befolkningen?
- finns beredskapen att ta på sig kostnader/uppoffringar?
- finns erforderlig politisk kontroll/samsyn?
Politiska - externa
- kommer omvärlden att acceptera angreppet (som på Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 men inte på Kuwait 1990)?
- om inte, kan åtgärden ändå vidtas? Vad kostar det?
Operativa
- finns resurserna fysiskt?
- hur är de strukturerade (offensiva/defensiva)?
- vilken är den operativa statusen (utb, moral, materiel, stöd)?
Geografiska
- disponeras erforderligt territorium (eget, kontroll av annat, hur)?
- om inte vad kostar det att skapa och behålla förutsättningen (tid, resurser, förlorad överraskning etc)?

Upptäcka förändring
Att upptäcka geografiska förutsättningar är förhållandevis lätt men inte självklart. Exempelvis kan hemliga avtal mellan två länder om upplåtelse av territorium föreligga.
Att upptäcka operativa förutsättningar kan ta tid, men är ett relativt hanterbart problem. Det blir också enklare med mer sofistikerade spaningssystem (satelliter, signalspaning ), större öppenhet och utvidgat internationellt samarbetet.
Att upptäcka politiska förutsättningar är svårt och tar tid. De kräver sannolikt utvecklade (diplomatiska) kontakter och kunskap om den potentielle motståndarens samhälle, kultur, mentalitet, värderingar, doktriner, omvärldsberoende m m Ändå innebär ett konstaterande av att politiska förutsättningar finns för ett angrepp inte att också politiska avsikter föreligger.

Tolka förändringens innebörd
Att tolka att geografiska förutsättningar håller på att skapas har skapats är mest en fråga om att konstatera fakta. Dock inte samma sak som att tolka varför, i vilket syfte de har skapats.
Att tolka att operativa förutsättningar håller på att skapas är svårare, men sannolikt hanterbart. Är försvarsmaktstrukturen offensiv, är den rimligt stor, genomförs erforderliga övningar på alla nivåer, vilka är scenarierna vid dessa övningar? är några frågor som kan hjälpa till.
Att tolka att politiska förutsättningar håller på att etableras är mycket svårt, bl a därför att de är så svåra att upptäcka, men också för att de sannolikt kommer att motiveras med (och kan ha) andra förklaringar än att ett militärt angrepp förbereds.

Ett annat problem med att tolka en förändring är att våra analysmetoder omedvetet oftast byggs upp utifrån vår egen uppfattning om vad som är ett rationellt agerande, trots att en av krigföringens grundregler säger att man skall eftersträva irrationalitet (överraskning). En aktör kan vara antingen i objektiv mening irrationell (galen) eller ha en rationalitet, som är svår att genomskåda.

Få gehör för slutsatserna
Förutsättningarna att få gehör för slutsatserna måste ses som en syntes av ovanstående delar i processen. Historiska erfarenheter, (inte bara i Sverige) visar att detta sannolikt också är den svåraste delen. Slutsatserna är i de flesta fall politiskt (moraliskt och ekonomiskt) svåra att acceptera, relevanta motåtgärder kan uppfattas som provocerande etc. Därför kommer budbäraren att ställas inför frågan, "är varje annan förklaring till det Ni iakttagit, än att ett angrepp mot Sverige förbereds, utesluten?" Det torde vara mycket svårt att svara ja på den frågan. När/om den entydigt kan besvaras med ja, är risken stor att det sker i ett så sent skede att det då är för sent att besluta om återtagning och tillväxt. Hur skall f.ö. ett uteblivet angrepp efter en svensk militär återtagning och tillväxt tolkas; som resultatet av en ansvarsfull och framsynt konfliktförebyggande politik eller som att politikerna blev lurade av "militären"?

Det förefaller som om underrättelsetjänsterna har hög trovärdighet och stort inflytande, när utvecklingen går i "rätt" riktning, men att trovärdigheten och inflytandet minskar, när utvecklingen vänder.

Kriterier
Geografiska kriterier skiljer sig sannolikt inte särskilt mycket från den geografiska förutsättningen. Gränsar det egna territoriet inte till det tilltänkta "offret" får man försöka skaffa sig kontroll på annat sätt. Är det mellanliggande området fritt hav eller luftrum, är det närmast en fråga om den offensive parten har resurser att utnyttja det eller om någon annan har resurser att bestrida utnyttjandet för en militär operation.
Är det fråga om annat lands territorium kan man på olika sätt (ockupation, upplåtelseavtal, allians) säkerställa tillgången till det territorium man behöver utnyttja.

Operativa kriterier är mer komplicerade, men sannolikt hanterbara. De kan exempelvis vara:
- anskaffande av utpräglat offensiva vapensystem
- förekomsten av övningar med ett offensivt scenario
- intensifierad underrättelsetjänst (mot "mållandet")
- moralhöjande åtgärder

Det kan vara svårt att dra någon skarp gräns mellan kriterier och indikatorer, men det behövs sannolikt inte heller. Med hjälp av militär erfarenhet kan man med någorlunda precision förutsäga när kriterierna tidigast kan föreligga.

Politiska kriterier är kanske svårast att definiera. Ett sådant skulle kunna vara frånvaron av en demokratisk beslutsprocess (eftersom det är en betydligt svårare process för demokratier att förbereda sig för krig än för totalitära stater). Ett annat kriterium skulle kunna vara att ett lands religion eller kultur gör att befolkningen har lättare att acceptera förluster eller andra umbäranden. Problemet med dessa kriterier är att de kan vara uppfyllda, även om inget angrepp förbereds.

Förhoppningsvis ger ovanstående resonemang en bild av de förutsättningar och osäkerheter, på vilka det nya svenska anpassningsförsvaret grundas. Slutsatsen måste bli att det är en formidabel uppgift, som lagts på svensk underrättelsetjänst.

Författaren är kommendör och chef för analysavdelningen vid den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten