DEBATT  Bilder
Magnus Haglund:
Försvarets framtid - försvarsgrensstrid eller nationell strategi?

I Vårt Försvar 1/99 tecknade Helge Gard ett scenario där man i en framtid - år 2009 - fått anledning att ångra bl a den stora anskaffningen av stridsvagnar och JAS 39 Gripen. Magnus Haglund delar några av Gards slutsatser men aser att artikeln präglas av sterilt försvarsgrenstänkande och ännu mer förlegade strategiska föreställningar. "Vår samlade kraft bör i stället koncentreras till att förstärka och förlänga 90-talets säkerhetsvinster för oss själva och för vårt närområde. Syftet måste ju vara, att arbeta för en fortsatt gynnsam utveckling - inte bara göra en paus för att åter krypa ner i skyttegravarna."

Under rubriken "Nu är det 2009" skriver Helge Gard ett scenario, där man i en framtid fått anledning att ångra 1990-talets försvarspolitik. Jag kan hålla med om, att mycket av vad som sker idag - eller snarare vad som inte sker - kan komma att behöva ångras i framtiden, men mina skäl är helt annorlunda och ett antal invändningar måste resas mot Gards resonemang. Den allvarligaste invändningen mot hans artikel är dock - utan att gå in på sakfrågorna - den tydliga undertonen av försvarsgrensstrid, som han rör upp. I stället för att förbruka krafterna på något så nedbrytande, borde kanske tankemödan koncentreras på framtiden och på strategiskt tänkande i nya banor. I det nya strategiska läget krävs, enligt mitt sätt att se, nämligen ett avsevärt nytänkande och tydliga nya säkerhetspolitiska mål för försvaret. Det går inte längre, att bara låtsas att allt i stort sett är som tidigare.

Irrelevanta scenarier
En inledande, något mer sakinriktad invändning - och där alltför många svenskar totalt tappar perspektivet - är föreställningen om Sveriges stora betydelse i rysk militär uppfattning. Det är ett rent "Karl XII-komplex" som fortfarande dröjer sig kvar. Sanningen är, att Sverige endast har en ytterst perifer betydelse för dagens Ryssland, som har sin strategiska inriktning mot söder ( Kaukasus/Centralasien) i ett kortare perspektiv och i ett längre mot öster (Kina). Den nordvästliga strategiska riktningen - varav Sverige är en liten och ganska insignifikant del - utgör av olika skäl egentligen den enda lugna sett från ett ryskt militärt perspektiv.
En annan iakttagelse, och av helt annan karaktär, är, att tekniken att använda ett förment framtidsscenario nu återkommer i svensk försvarsdebatt. Senast den användes på ett nästan löjligt liknande sätt var i seklets begynnelse, då broschyren "Hur vi förlorade Norrland" bidrog till den då rådande rysskräcken och argumenterade för byggandet av Bodens fästning - den tidens JAS-motsvarighet!

Sluta titta bakåt
Visst är det lite trist, att en del materielanskaffningsbeslut i det nära förgångna så snabbt visade sig missriktade, det håller jag gärna med om, men det är trots allt där vi står idag. Att med gårdagens argument - det som av Helge Gard kallas fördärvliga myter och som jag i vissa delar kan förstå - sedan enbart misstänkliggöra flygsystem av alla slag, är ju inte särskilt konstruktivt eller framtidsinriktat. Hans bakomliggande tankevärld tycks inte innehålla något av förändrade förutsättningar alls; det är bara en tidsfråga innan vi har ryssarna anfallsberedda vid våra gränser och hans modell för framtiden tycks mig snarast ha karaktären av en kortare stridspaus och vad man bör utnyttja denna paus till.
Enligt min uppfattning är detta felaktigt och vår strategiska målsättning måste vara högre än så.

Framtida tendenser
Det är således bättre, att försöka se framåt i stället och hur vi i framtiden ska kunna möta de krav en föränderlig värld kan ställa på vår försvarspolitik. Ett axplock ur dagens aktualiteter kan kanske ge några fingervisningar:
- Kosovo. Flyg(!)-kampanjen är just inledd. Många bedömare anser, att denna typ av huvudsakligen interna konflikter är mycket mera sannolika i framtiden än de gamla erövringskrigen och jag delar den uppfattningen. Områden med betydande inre spänningar finns även i vårt eget närområde.
Regeringen har f ö beslutat, att sätta upp en gemensam finsk-svensk bataljon för insats i Kosovo, men tydligen först sedan kriget sköljt över området. Jag tycker det är bra med ett gemensamt förband från Östersjöområdet, men tidsförhållandena är ju närmast genanta. Kanske borde regeringen hållit tyst om avsikten med bataljonen i stället? Även beslutet om att ta hem de svenska delarna av UNPREDREP visar att det är något fel med den svenska ledningens strategiska uppfattningsförmåga.
- Regeringens uttalande om att Östtimor måste bli ett område för särskild svensk uppmärksamhet. Det är kanske på tiden att vi kopplar ihop våra egna säkerhetspolitiska trådar, även om just det här exemplet kan vara väl extremt. Försvarspolitiken måste kunna stödja vår utrikespolitik om den ska kunna vara trovärdig i hotade lägen. Eller är vi beredda att förpassa oss själva till åskådarplats och att lämna den militära dimensionen till någon annan? (i realiteten till USA eller NATO)
- Östersjösamarbetet och uppbyggnaden av kontakter i regionen prioriteras av regeringen, men hur återspeglar sig detta i försvarspolitiken? Säkerheten i regionen måste självklart byggas med militärt samarbete som en baskomponent. Det går inte att bara blunda för detta.
- Melissa. Jag tar upp datavirusangreppet bara för att visa det absurda med den förflugna tanken på ett "IT-försvar". Vem tänkte på att mobilisera några IT-förband härom dagen? Händelsen visar bara att vi inte kan fortsätta att överlåta till "hotbildskramare" och "räknenissar" att utforma försvarets framtid. Det krävs en tydlig politisk ledning och den har hittills totalt saknats. Inte konstigt därför om ÖB:s förslag om en framtida försvarsorganisation helt saknar en bärande strategisk idé.

Det behövs en ny försvarspolitik för att svara mot framtidens behov. Därom är tydligen Helge Gard och jag överens, men vi drar helt olika slutsatser av det nya strategiska läget. Gard förelår att vi snarast återtar en grundläggande territorialförsvarsförmåga inför det snart kommande ryska angreppet. Det är, som jag ser det, att lämna gårdagens svar på framtidens frågor. Mina slutsatser om det framtida behovet är att det kommer att krävas moderna, välutrustade förband från alla försvarsgrenar och att dessa ska kunna samverka på olika nivåer i ett slags svenskt "CJTF-koncept" och där även civila totalförsvarsgrenar ska kunna ingå efter behov. Jag föreslår därför ett anställt försvar baserat på frivillighet och hög teknologi, men också tydligt kopplat till den politiska ledningen och utan en föråldrad ÖB-funktion. Kanske kan en sådan försvarsmakt under normalförhållanden omfatta 60 - 80 000 man och med en mobiliserbar reserv på lika mycket. Först i ett "tredje steg" skulle ett återskapat nationellt invasionsförsvar vara aktuellt. Inte minst inför en situation där detta "ett tredje steg" skulle bli nödvändigt, behövs en medveten satsning på moderna förband och enheter i nutid. Detta torde vara det bästa sättet att skaffa kunskap för att kunna göra riktiga prioriteringar, om en annan situationen skulle uppstå. Det är alltså ingenting vi behöver göra idag. Att sedan moderna, mobila och eldkraftiga förband torde vara de som efterfrågas för internationella uppgifter och gör oss intressanta som samarbetspartners komplicerar ju inte inriktningen.
Avslutningsvis bör man kanske fundera något över det stora materielöverskotten. Varför inte överlämna en div JAS till vardera Estland, Lettland och Litauen? Där skulle dessa överskottsflygplan i alla fall fullgöra en roll för den gemensamma säkerheten i regionen, vilket de knappast gör stående i hangarer i Sverige. Endast en förstenad militärbyråkrati - låst i en intern försvarsgrensstrid - och utan tydlig strategisk ledning kan föreslå ett malpåsekoncept. Det kanske snarare är förslagslämnarna som bör läggas i malpåse?

Magnus Haglund är kommendörkapten och har varit marinattaché i Moskva