Ledare:

Vackra men tomma ord

När detta läses har väl dödslistan på förbandsnedläggningarna publicerats eller läckt ut. Delegationer från garnisonsorter har avlöst varandra hos försvarsministern. Säkerligen har många mästrande ord uttalats av politiker och högre militärer om behovet av att se saker och ting i stort, att tänka säkerhetspolitiskt och inte bypolitiskt. Vi får veta att HOTET mot Sverige är borta för överskådlig tid, nu måste vi utgå från det vidgade säkerhetsbegreppet. Vi uppmanas se de nya utmaningarna, att frimodigt och utan låsningar gripa tillfället och skapa ett modernt försvar efter framtidens krav. Skulle i en avlägsen framtid ett starkt hot uppstå, hinner vi rusta upp - eller anpassa som är den försvarspolitiskt korrekta termen - försvaret. Nu gäller det bl a att stärka vår förmåga till internationella fredsfrämjande insatser, ett område där vi äger stor skicklighet och har gott rykte. Genom fredsfrämjande insatser verkar vi aktivt för en säkrare värld och därmed för vår egen säkerhet, i stället för att passivt avvakta nya hot.
Om man bortser från den tröttande retoriken innehåller denna förkunnelse onekligen viktiga sanningar. Förvisso har vi nu en unik chans att gripa tillfället att ställa om vårt försvar efter nya behov. Att fredsfrämjande operationer är ett sådant behov har uttalats i flera år, en följd av att vi deltar i en gemensam europeisk säkerhetspolitik. Tyvärr motsvaras inte de goda föresatserna av det faktiska agerandet. Förhållanden kring vår bataljon till Kosovo tyder på bristande vilja eller förmåga - eller bådadera.

I en FOA-rapport som nyligen lämnades till regeringskansliet konstateras:
"Det svenska systemet för planering och insättande av truppförband för internationella fredsfrämjande insatser tycks inte kunna hantera en … insats av denna dignitet på kortare tid än ca fem månader. Givet moderna krisers dynamiska förlopp framstår detta som ur flera synvinklar otillräckligt."

I dessa spalter kan vi inte utförligt referera rapporten. Författaren, Niklas Granholm, finner emellertid stora brister i hanteringen hos såväl regeringskansli som försvarsledning. Bl a har regeringskansliet dröjt alltför länge med att anvisa medel, och ÖB har tjurat och låtit bli att förbereda insatsen innan han fått medel anvisade. Sistnämnda i klar strid mot den goda militära principen att stegvis höja beredskapen och ge förberedande order för att vinna tid och öka handlingsfriheten.
Vare med skuldfrågan hur som helst, resultatet svarar på intet vis mot de stolta föresatserna. Det allvarliga i detta ligger enligt rapporten på två plan. För det första kan vår internationella trovärdighet skadas av att vi "ser… ut att komma sist bland jämförbara länder till missionen i Kosovo." För det andra blir givetvis den konkreta effekten av insatsen lägre genom att den kommer igång långt efter vapenvilan och dessutom under vinterhalvåret.
Författaren hävdar att vi häri-genom devalverat det anseende vi vunnit i Bosnien och att detta negativt påverkar vår möjlighet att påverka hur europeisk säkerhetspolitik och politik i allmänhet skall utvecklas.
Granholm anser att det skedda också kastar tvivel över hela vår anpassningsdoktrin. Om vi inte förmår att reagera i tid på så här tydliga signaler om ett kommande behov, hur skall vi då kunna vara så lyhörda för betydligt svagare och mer diffusa signaler om framtida hot, att vi kan rusta upp i tid?
Den skarpa kritiken från FOA syns ytterst välgrundad. Man kan också utvidga resonemanget till mera direkta, närtida säkerhetsproblem för Sverige än förlorat anseende och inflytande på europeisk politik. Kommande kriser kanske inte enbart eller främst inträffar på Balkan. Andra potentiella oroshärdar finns närmare oss. Vid eventuella kriser i Östersjöområdet är det inte bara så att det är oacceptabelt om vi kommer sist; man förväntar sig att vi är bland de första.
Ja, mer än så: ett starkt svenskt försvar med hög insatsberedskap skulle kunna bli den stabiliserande faktor som förebygger att kriser över huvud taget blossar upp. Skulle kunna, ja, men det förutsätter att vi är trovärdiga i omvärldens ögon. Härvidlag väcker Sveriges agerande tvivel på flera sätt: Tänker egentligen statsmakterna över huvud taget i dessa banor? Finns det en säkerhetspolitisk idé som grund för "ominriktningen, eller ser politikerna dagens försvar bara som en mjölkko för medel till "vård, skola och omsorg"? Gör vi idag vad vi kan med de resurser vi trots allt har?
På den sistnämnda punkten har tvivlet övergått i visshet efter den märkliga hanteringen av Kosovo-styrkan. Svaret är nej. Vi kan bättre än så. Svenska soldater och officerare borde få visa det och inte hindras av oförmåga eller ointresse hos landets högsta politiska och militära ledning.