Marie-Louise Hallström:

Kärnavfall på Kolahalvön
- en tickande bomb?

Världens största koncentration av kärnreaktorer, ca 240 stycken, finns idag på Kolahalvön. De flesta reaktorer är militära och finns på ubåtar eller fartyg. Till detta skall läggas den dumpning av hela reaktorer och annat avfall i havet eller på land som ägde rum i Sovjetunionen under trettio år fram till början av 1990-talet. Kolahalvön är en region rik på naturresurser som skog, mineraler, olja och gas. De enorma miljöproblemen står i skarp kontrast till den storslagna naturen med snöklädda berg, sjöar och milsvida skogar.
Det internationella miljösamarbetet går långsamt, inte minst p g a den tröga ryska byråkratin. Men nu är hög tid att göra rent hus med det onda miljöarvet från det gamla Sovjetsamhället.

Kontamineringen i nordvästra Ryssland är en av de allvarligaste miljöutmaningarna som Norge och även Sverige och Finland, står inför idag. Med nuvarande åtgärder för att ta hand om kärnavfallet, det mesta består av använt bränsle, kommer det att ta 15-20 år att bara bli av med dagens sopberg. Kola kärnkraftverk har reaktorer av den äldsta typen, VVER 440MW/23, som närmar sig trettioårsstrecket, men inte kommer att bytas ut av brist på pengar. I stället får man förlänga livet på reaktorerna genom att lappa och laga. Norges geopolitiska läge med bara 40 km till det största problemområdet, Andrejevabukten, och risken för kärnolyckor är självfallet en starkt bidragande orsak till den rad av initiativ som Norge tagit på miljöområdet de senaste åren. Barentsrådet är ett sådant initiativ som togs av utrikesminister Stoltenberg 1992. Norge var före Polens inträde dessutom det enda NATO-landet med landgräns mot Ryssland. Att förbättra det regionala och internationella samarbetet på olika områden har setts som en väg att integrera Ryssland i den europeiska säkerhetsstrukturen. Sedan några år tillbaka pågår ett omfattande internationellt miljösamarbete i Barentsregionen. Miljörörelsen Bellona har med sin uppmärksammade rapport om förhållandena på Kolahalvön gått i bräschen för att frågan kommit upp på den politiska dagordningen, inte bara i Norge utan också i USA och inom EU. 1995 bildades Contact Expert Group (CEG) som ett oberoende forum med syfte att planera och samordna internationella biståndsinsatser avseende kärnavfallet i regionen. Elva länder, däribland USA och EU som union, deltar. För närvarande finns 175 föreslagna eller pågående projekt inom CEG, många är dock bara pappersstudier.

Från ubåt till metallspån
Ryssarna har det tekniska kunnandet för att lösa olika problem i samband med det militära och civila avfallet. Dock är de ekonomiska möjligheterna starkt begränsade. En av de viktigaste åtgärderna är att ordna transport och förvaring av kärnavfallet. En slutförvaringsanläggning finns i Majak i Uralbergen, men dit är det trehundra mil och det krävs specialbyggda tåg för att frakta avfallet. Jag hade i vintras tillfälle att besöka Nerpa, ett militärt skeppsvarv som numera nedmonterar och destruerar gamla Delta-ubåtar, sedan missilsektionen tagits ur. Anläggningen, som omfattas av ett CEG-projekt, har fått USA-finansierad utrustning för att omvandla ubåtarna till metallspån. Skrot och säljbara metaller som koppar t ex, separeras. Det är en fascinerande syn att se de olika momenten från styckning i tre delar av ubåten till slutstationen med högar av metallspån. Skrotningskapaciteten är idag två och en halv ubåt per år i stället för sex eller sju. Den låga takten beror på att det inte finns möjligheter att förvara det radioaktiva avfallet på ett betryggande sätt. Ett mellanlager planeras nu inom ramen för CEG, detta i avvaktan på tågtransport till slutförvaringen i Majak.

Kontroll av kärnvapen
Ett annat militärt projekt är AMEC, (Arctic Military Environmental Cooperation) som är unikt så tillvida att två NATO-länder, Norge och USA samarbetar med Ryssland. Detta trilaterala projekt inleddes 1996 med att de tre försvarsministrarna möttes på norskt initiativ för att underteckna en deklaration om militärt miljösamarbete på olika nivåer i regionen med fokus på det militära kärnavfallet. Kostnaderna för olika åtgärder skall delas lika mellan länderna. Projektet omfattar bl a transportcontainers för använt militärt kärnbränsle och förvaring av fast radioaktivt bränsle.
USA:s främsta säkerhetspolitiska intresse i AMEC torde vara att projektet med dess moment för nedmontering av ubåtar, tömning av bränsle, borttagande av reaktordelen, återvinning av metaller etc, kan ses som ett led i nedrustningen och icke-spridning av kärnvapen enligt bl a START-avtalet. AMEC kan dessutom kanske accelerera nedrustningsprocessen genom att bidra till konstruktion av fler förvaringsutrymmen för bränslet från ubåtarna. Dock har inte AMEC:s budget varit i paritet med uppgiften.

Marshallhjälp för nedrustning
Efter det kalla kriget stod USA och Ryssland inför likartade problem när det gällde att bli av med kärnvapenbergen och att konvertera militärindustrin till fredligare ändamål. Ryssland hade emellertid inte samma politiska och ekonomiska stabilitet som USA. Kongressen godkände 1991 ett slags Marshall-program för nedrustningsåtgärder i det forna Sovjetväldet, det sk Nunn-Lugarprogrammet eller CTR (Cooperative Threat Reduction), med en årlig budget på 400 miljoner dollar. Programmet omfattar såväl konstruktion av transportbehållare och säkra transporter i samband med nedmonteringsåtgärder som byggande av förvaringsutrymmen för avfallet.
Under 1998 kopplades AMEC ihop med CTR av flera skäl. CTR-projektet hade bl a fått kritik i kongressen för att arbeta för långsamt. AMEC som hade ett färdigt program hade en mycket blygsam budget. Nu tredubblades AMEC:s budget, men samtidigt ställdes hårda krav på att försvarsministern skall redovisa för kongressen hur AMEC:s aktiviteter rimmar med USA:s säkerhetspolitiska mål. De aktiviteter som AMEC inte får ägna sig åt är "medverkan till att återställa miljön". I praktiken innebär detta att AMEC i stort sett enbart kan ägna sig åt nedmontering av ubåtsmissiler.

Rysk sårad stolthet
Samarbetet mellan Ryssland och olika projektländer och industrigrupper har inte varit problemfritt. Byråkratiska hinder och kulturella skillnader har lagt krokben för de projekt som deltagande parter enats om. De stora stötestenarna har varit liability, dvs att utländska samarbetspartners kan göras ansvariga för oförutsedda olyckor, samt de orimligt höga tullavgifter på 40 procent som Ryssland tar ut vid införsel av utländsk materiel och utrustning. I några fall har dessa problem lösts genom bilaterala avtal. Ansvarsfördelningen mellan ministeriet i Moskva, MINATOM, och strålskyddsmyndigheten GAN (Gosatomnadzor) har ibland varit oklar, vilket lett till byråkratiska problem för utländska samarbetspartners. Detta har i sin tur lett till att en del projekt ligger nere och att investerande länder i vissa fall hotar att hoppa av. De projekt som lyckats bäst har varit små projekt på lokal nivå som Norge och Ryssland samarbetat om. Den ryska hållningen är att kärnavfallet är ett internationellt problem som man behöver ett massivt ekonomiskt bistånd för att lösa. Västländerna skall dock inte tala om för Ryssland hur problemen skall lösas. Vid en miljökonferens i Apatity nyligen framhöll flera av de ryska deltagarna att NATO förefaller tro att Ryssland utgör det största hotet mot säkerheten i Europa. Vidare påpekade man att det finns en utvecklingsplan för Kolahalvön på alla områden inklusive turism. "Vi som bor här ser en framtid, vi har tekniskt kunnande och vill inte bli påprackade er cocacolakultur." Naturtillgångarna, Rysslands skattkammare, skall inte exploateras av utländska intressen.

Oklart ansvar
Hur skall ansvarsfrågan lösas? Enligt en ledamot i ryska vetenskapsakademin kan Ryssland bara garantera ansvarsfrihet för projekt som överstiger 100 miljoner dollar och som utgör 30 procent av alla biståndsprojekten. För de resterande projekten som utgör den största delen har Ryssland inte råd att garantera ansvarsfrihet, "men de är ju mindre och därigenom mindre riskfyllda." (!) På Kolahalvön bor knappt tre och en halv miljon människor. Murmansk är den största staden med 443 000 invånare medan Apatity har 88 000 invånare. Denna stad som upplevs som mycket liten, har haft sin huvudsakliga utkomst av apatitbrytningen. Kola Science Center bedriver här forskning kring bl a miljö- och hälsoeffekter på befolkningen.

Ett dött landskap
När man färdas sträckan Nikel - Murmansk - Apatity - Kandalaksja per landsväg slås man av det grandiosa landskapet med snöklädda berg i fjärran som speglar sig i de många sjöarna. Oändliga barr- och lövskogar brer ut sig mil efter mil - och plötslig upphör allt liv! Inga djur, inga fåglar utan bara långa sträckor med steril mark och förvridna trädskelett. Detta är en konsekvens av de stora svavelutsläppen som pågått i åratal och pågår alltjämt. Det finns inga pengar till reningsverk. Långt bort spyr några skorstenar från ett kolkraftverk ut svart rök. Miljöproblemen är enorma, och det kommer nog ta ett par generationer innan Kolahalvön blir det fantastiska område för ekoturism som man gärna skulle se här. Men först måste kärnavfallet tas om hand.

Marie-Louise Hallström är verksam vid UD:s enhet för migration och asylpolitik samt deltagare i forskningsprojektet
Nuclear Waste in the Barents Region, Umeå universitet.