Carl-Gustaf Hammarskjöld:

Pax Baltica 1999

Pax Baltica kunde i år fira sitt 10-årsjubileum med ånyo ett framgångsrikt arrangemang. För tio år sedan genomförde AFF/Blekinge, med Allan Arnström som primus motor, det första heldagsseminariet på Kungsholms Fort. Sedan dess har arrangemanget vuxit, och efter hand funnit sin nuvarande form. Vissa programpunkter återkommer varje år. Till dessa hör de slutna föreläsningarna för studenter m fl, utdelningen av Pax Baltica-priset, de öppna samtalen om säkerhet och samarbete och seminariet på Kungsholms Fort. Kring detta centralspår grupperas olika specialarrangemang, som varierar år från år.

Årets tema var "Visar Polen vägen?". Under första dagens föreläsningar belystes detta tema från olika utgångspunkter. Jakub Swiecicki från Utrikespolitiska institutet erinrade om att det nu är tio år sedan muren föll och de kommunistiska regimerna sopades undan. Människorna i de forna WP-länderna fick klart för sig, att allting går att ändra utan våld. Förväntningarna på en förbättrad materiell standard var höga. Tyvärr har dessa förväntningar på de flesta håll ännu inte infriats. Efter fem år av nedåtgående ekonomi skedde visserligen en vändning uppåt, men fortfarande är det bara Polen och Slovenien som har en BNP som är högre än 1989. Även om somliga kan säga, att det var bättre förr, inser dock alla, att det inte finns någon möjlighet att återgå till det gamla systemet. Polens bestämda mål är att återvända till Europa, och för det arbetar man beslutsamt och framgångsrikt.
Det framgick, att den ekonomiska utvecklingen i Polen bromsas av den stora jordbrukssektorn, som inte har samma positiva kurva som "stadsnäringarna".

Hain Rebas, tidigare försvarsminister i Estland och nu professor i Kiel, beskrev säkerhetssituationen för vad vi kallar de baltiska staterna. Han framhöll, att det militära hotet från Ryssland inte kan negligeras, så länge starka anfallsförband finns kvar i Kaliningrad och Pskov och så länge demokratin i Ryssland inte är stabil. Han påminde också om, att Estland, Lettland och Litauen var för sig har en skickelsediger historia, och i dag har samarbetspartner i olika riktningar - Estland med Finland och Litauen med Polen, medan Lettland "hänger löst". Kontentan var, att invånarna i områden inte känner en gemensam identitet - begreppet "Baltiska stater" är påklistrat utifrån. Alla tre länderna är dock på samma väg mot välfärdsstater, om inte utvecklingen kastas över ända av en explosion i öster. Det viktigaste för deras säkerhet är utvecklingen i Ryssland, som han beskrev som kruttunnor politiskt, ekonomiskt, socialt, ekologiskt och militärt. Förutsättningen för säkerhet vore ett samarbete mellan Estland, Lettland och Litauen, och därmed vore man tillbaka till frågan om gemensam identitet.

Barbara Tuge-Erecinska från polska UD, tidigare ambassadör i Stockholm, inledde med att begreppet säkerhet förändrats - för tio år sedan avsåg man militär säkerhet, nu innefattar begreppet mycket mera. Polens läge har förändrats, gränserna är visserligen desamma, men de tre tidigare grannarna har bytts ut mot sju nya. Polen är allierat med Tyskland, som tagit avgörande steg mot försoning. Det är svårare med Ryssland. Polen har gemensam gräns med Kaliningrad, men inte med det egentliga Ryssland. Likafullt är goda relationer mycket viktiga. Det har dock tagit tid för ryssarna att acceptera, att de forna WP-ländernas nu är självständiga. Polen möter svårigheter i kontakterna med Vitryssland, och är oroligt för en negativ utveckling. Säkerhet börjar med goda relationer med grannarna. För Polen är NATO-medlemskap primärt. NATO borde vidgas ännu mer.
Tuga-Ercinska avslutade med att sammanfatta dagens allvarliga hot: Miljö, kärnkraft och internationell brottslighet.

Pax Baltica-priset
1999 års Pax Baltica-pris tilldelades förre litauiske presidenten Algirdas Brazauskas1) med motiveringen att han " var en av de första baltiska politikerna som i slutet av 1980-talet utnyttjade sin ställning i det gamla systemet för att hävda Litauens oberoende gentemot Moskva. Under sin tid som demokratiskt vald ledare för sitt land mellan 1993 och 1998 bidrog han på ett väsentligt sätt till att stabilisera Litauens självständighet genom att normalisera relationerna med grannarna, inklusive Ryssland. Genom att föra en medveten och konsekvent reformpolitik, vars syfte var att integrera Litauen med Västeuropa gjorde han ovärderliga insatser för säkerhet och samarbete i Östesjöregionen.
Algirdas Brazauskas tog emot priset inför ett välbesatt konserthus i anslutning till de öppna samtalen om säkerhet och samarbete. Han lät samtalsledaren Ulf Wickbom läsa upp sitt tacktal, som formade sig till en kraftfull deklaration om hans syn på sitt lands utveckling. Han beskrev sig själv som en länk mellan gammalt och nytt. Hans position gav honom starka möjligheter att inleda en demokratisk utveckling, men när utvecklingen gått tillräckligt långt, blev hans knytningar bakåt en belastning, och det blev dags att lämna över till en ny generation.

Öppna samtal
Ulf Wickbom ledde med sedvanligt fast hand en panel bestående av Pär Nuder från statsrådsberedningen, Barbro Tuga-Erecinska, Yvonne Sandberg-Friis från Östersjöinstitutet, Hain Rebas och Algirdas Brazauskas.
Pär Nuder inledde med att påtala risken för en "fattigdomsridå". I Östersjöregionen bor 100 miljoner människor med olika utgångsläge men med stor potential. Det är viktigt, att Östersjön inte blir ett "Europas Rio Grande"! Lösningen är frihandel, partnerskap, samarbete. Han såg optimistiskt på möjligheterna, men pekade på risken av alltför höga förväntningar på snabba resultat. Dessutom måste brottslighet och korruption bekämpas.
Yvonne Sandberg-Friis underströk, att skillnader inom och mellan länder inte får leda till tvivel om avsikterna. Vi har skyldighet att bidra till integration.
Hain Rebas pekade åter på farorna för en instabilitet i Ryssland.
Pär Nuder ansåg, att Lettland är den svagaste länken av de baltiska staterna, med störst problem med korruptionen. Regionalisering är angelägen. Polen har, genom sin storlek, ett viktig ledarroll.
Ulf Wickbom försökte provocera panelen med tänkbara scenarier, från pessimistiska till optimistiska, men fick inte något medhåll från deltagarna, som alla hade en optimistisk tro på utvecklingen, och Polens möjligheter att bli en positiv regional kraft. Det framhölls, att Polen är ett kulturland, även om kunskaper och erfarenheter inom vissa områden nu är begränsade. Det är avgörande att fullfölja de politiska strävandena att infoga Polen i Europa. Polens anslutning till NATO är ett ansvarsfullt steg.
Brazauskas påpekade, att Ukraina är viktigt för Polen, och att även detta land måste se sin plats i Europa. Han ansåg, att Polen visar vägen för sina grannar i vänskap och goda relationer.

Specialistseminarier
Inom ramen för Pax Baltica genomfördes i år två specialistseminarier. Svenska Institutet anordnade tillsammans med biblioteken i Karlskrona ett seminarium på temat "Barnbokens demokratiska fostran".
Överstyrelsen för Civil Beredskap inbjöd till ett seminarium om "Krishantering i ett nationellt och internationellt perspektiv". En stark delegation från Polen deltog tillsammans med representanter för de baltiska länderna och Sverige. Under en hel dag genomgicks och analyserades en serie kriser i området, med särskild tonvikt på internationella relationer och mellanstatligt samarbete. En grundval för presentationerna var material från ett forskningsprojekt där ÖCB medverkar.
En av fallstudierna rörde grundstötningen av W-ubåten nr 137 i Gåsefjärden 1981. Här väckte det särskilt intresse, att Vasilij Besedin, som den gången var politisk kommissarie på ubåten, medverkade. Han vidhöll, att grundstötningen berodde på felnavigering, som vållades av fel på, och oskicklig hantering av, navigationsutrustningen.

Tonårssymposium
För andra gången hade ett fyrtiotal ungdomar från Finland, Estland, Lettland, Litauen, Kaliningrad, Polen, Vitryssland, Danmark, Tyskland och Sverige inbjudits för att under fem dagar diskuter framtidens freds- och säkerhetsfrågor för Östersjöregionen.

I nästa nummer av Vårt Försvar kommer en redogörelse från en av deltagarna.

C-G Hammarskjöld är generalsekreterare i Allmänna Försvarsföreningen
1) Se pressmeddelande i VF 2/99