Stefan Ring:

Flygbombningars effekt kan inte bara mätas i sönderskjutna stridsvagnar, påpekas i denna artikel. Resultatet av strategiska flyginsatser är svårbedömbara, jämfört med en markoffensiv då terräng erövras. I stället för att analysera de direkta skadorna måste man jämföra med andra militära alternativ. I fallet Kosovo var NATO tvunget att fullfölja sitt hot från Rambouillet-förhandlingarna. Alliansen lyckades bevara sin sammanhållning under flygkriget, och det var kanske denna enighet som gav politiskt resultat. Författaren tror att strategisk flygbekämpning kommer att te sig gynnsam även i framtiden i lägen då makter bedömer att militärt våld är nödvändigt. Den senaste utvecklingen i Kaukasus har givit honom rätt.

Efter över 70 dagars NATO-bombningar har nu de serbiska markstyrkorna i Kosovo ersatts av markförband ur den västeuropeiska alliansen. Bill Clinton och Tony Blair menar att flygkriget mot Serbien varit framgångsrikt och inneburit att Milosevic har besegrats. Bakom dessa uttalanden döljer sig en retorik som har mer bäring på inrikespolitik, än på en grundlig analys av flygstridskrafternas insatser. Händelserna i Serbien har dock på nytt aktualiserat frågan om användningen av flygbombningar. Den senaste tidens diskussioner pekar dock på hur svårt det kan vara att värdera resultatet med insats av strategisk flygbombning. Antingen det sker ur ett rent militärt perspektiv eller från en politisk synvinkel, är det ofta mycket svårt att konkret peka på vilken direkt avgörande effekt som strategiska flygstridskrafter haft på händelseutvecklingen. Ändå verkar politikernas vilja att sätta in flygstridskrafter inte avta. Troligen finns det fler dimensioner, än de som grundar sig på vad bombningarna omedelbart kan åstadkomma, som ligger bakom politikernas val av militära medel.

Jämför alternativen
För att få en uppfattning av effekterna av flygstrategisk bombning har det gjorts historiska tillbakablickar. En sådan har redan åstadkommits av Gunnar Åselius i denna tidskrift och de slutsatser han redovisar har också i andra sammanhang förts fram, bland annat av Robert A. Pape (Bombing to Win 1996). Ett genomgående tema är dock svårigheten att vara riktigt säker på vilken effekt flygbombningarna haft, inte minst på politiska beslut. Till skillnad från en konventionell markoffensiv, då terräng erövras och fiendens styrkor tvingas att lämna ett tidigare kontrollerat område, är insatserna av strategiska flygstridskrafter betydligt mer svårbedömbara. Liksom vid ett gerillakrig blir det mer fråga om en viljornas kamp än om reella, tydligt mätbara militära framgångar.
Samtidigt innehåller utnyttjandet av flygstridskrafter många av de incitament som lockar politiska makthavare. Svårigheterna med att mäta en eventuell framgång måste därför också vägas mot de risker och den handlingsfrihet som politiska makthavare upplever att de får vid utnyttjandet av flygstridskrafter. Frågan om användningen av flygkrig kan därför inte bara besvaras genom att försöka att analysera de direkta skador som bomberna förväntas att åstadkomma. Istället måste en jämförelse göras med andra militära alternativ.
Ett markkrig kräver oftast tidsmässigt långa förberedelser i form av förflyttning av trupp till krisområdet. Detta förutsätter tidiga politiska beslut, vilket kan skapa en situation som medger liten flexibilitet för olika politiska vägval. Vid insatser av marktrupp måste detaljavgöranden i regel delegeras till de lokala militära befälhavarna. Riskerna för förluster som kan skapa inrikespolitiska problem är också alltid närvarande. De politiska makthavarna riskerar därför att hamna i ett efterläge, där de är bundna av den lokala militära utvecklingen.
Utnyttjandet av flygstridskrafter är i hög grad befriade från dessa, från politisk sida, försvårande omständigheter. Riskerna för förluster är relativt små, samtidigt som kontrollen av målval och händelseutveckling kan ligga på en hög politisk nivå. Tiden från beslut till insats kan röra sig om dagar, samtidigt som det är lika enkelt att avbryta en pågående operation. Lockelsen att utnyttja flyg som ett politiskt maktmedel är därför ganska betydande, trots osäkerheten om resultatet.

Känsliga demokratier
Vid olika historiska analyser har främst resultatet av USA:s bombningar under kriget i Korea, Vietnam och Gulfkriget använts. Gemensamt för alla dessa tillfällen är att de riktats mot stater som styrts av diktatorer och vilkas utvecklingsnivå varit förhållandevis låg. Ingen fri press har kunnat sprida information bland innevånarna. Syftet att få en psykisk kollaps bland befolkningen eller få igång uppror mot statsledningen har visat sig vara fåfängt. I stort har människorna inte låtit sig påverkas alls, trots alla umbäranden.
I en jämförelse med Iraks insats mot Israel under Gulfkriget ger Martin van Creveld (The Sword and the Olive, 1998), en helt annan bild. I ett land som var vant vid militära framgångar framstod Saddam Husseins scudmissiler som ett psykologiskt mycket svårhanterligt hot. Insatsen av 39-40 robotar med totalt cirka 10 tons vapenlast, lika mycket som två attackflygplan kan föra med sig, stoppade nästan allt civilt liv i Israel. Inte på grund av antalet döda, totalt tre människor avled, utan på grund av den psykologiska effekt som robotattackerna fick. Orsaken till denna påverkan är flera, och en del kan också bara förstås i ett israeliskt perspektiv.
Ändå bör man nog fundera över hur känsligt ett utvecklat västerländskt land kan vara för yttre hot. När vi avfärdar flygbombningars effekt, då de satts in mot länder som styrs av diktatorer och med en befolkning vars vardag är ett enda långt umbärande, kanske vi väl mycket bortser från den psykologiska effekt som kan uppstå i ett demokratiskt land.

Nödvändigt att löpa linan ut
Istället för att granska vilka direkta påföljder som bombningar givit vid olika tillfällen, kan det vara lika viktigt att se på de indirekta följder som man kan skönja som en följd av flyginsatserna. Ett exempel är att studera det politiska spelet kring konflikten i Kosovo. När NATO inledde flygbombningarna satsade organisationen mycket på ett kort. Organisationen hade i hög grad målat in sig i ett hörn i samband med förhandlingarna i Rambouillet, då hotet om bombningar skulle tvinga serberna att skriva under ett fredsavtal.
När serberna vägrade, var västvärlden tvungen att löpa linan ut och starta med flygbombningarna. Ett misslyckande i Jugoslavien skulle kunna förstöra all den goodwill som byggts upp, inte minst i Östeuropa under de senaste tio åren. I värsta fall skulle mycket av den stadga som NATO givit åt den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa även kunnat försvinna. Ett bakslag kunde därför inte accepteras, och en enighet utåt var mycket betydelsefull. Även de alliansfria länderna insåg situationens allvar och uttalade inte någon öppen kritik.

Politiska effekter av flygbombningar
Trots att veckorna gick och att antalet utnyttjade flygförband växte, lyckades NATO-länderna stå fast vid sitt beslut. Troligen var det mer denna sammanhållning som tvingade fram en eftergift från Milosevic, än de direkta skadorna på Serbien. Motståndet från Belgrad bröts samtidigt troligen också successivt ner genom påtryckningar från Ryssland. Så länge som bombningarna pågick hade Ryssland mycket lite påverkan på NATO:s beslut. Om Serbien hade valt att kapitulera direkt till NATO, hade Ryssland riskerat att helt bli marginaliserat i den fortsatta maktkampen om inflytande på Balkanhalvön. Genom den sammanhållning som visades från Västeuropas sida kunde Ryssland inte helt bortse från en sådan utveckling. Enda möjligheten att vara en betydelsefull aktör även i fortsättningen, blev genom att tvinga Milosevic att gå med på kraven från NATO. På detta sätt kunde Ryssland skaffa sig en plats vid förhandlingsbordet av egen kraft. Även om flygbombningarna därmed inte ensamt ledde fram till ett avgörande, kan man därför anta att de i hög grad påverkade den politiska händelseutvecklingen.

Politiska hinder mot markstridskrafter
Det finns många osäkerheter avseende strategiska flygbombningar, både humanitära och ur ett militärt effektivitetsperspektiv. Svårigheterna för ett västerländskt demokratiskt land att förstå vilka politiska villkor som styr makthavare i en diktatur gör det också komplicerat att förutse resultatet av denna typen av militära maktmedel. Erfarenheten visar dock att militära ingripanden många gånger krävs för att få till stånd politiska förändringar. Kravet på politiska makthavare att utföra påtryckningar med hjälp av militärt våld kommer säkerligen inte heller att avta i en nära framtid.
För USA har insatser med marktrupp vid flera tillfällen inneburit svåra bakslag. Det räcker med att tänka på Vietnam, Libanon och Somalia för att hitta orsaker till att amerikanska politiker i det längsta försöker att undvika skicka arméstridskrafter till ett konfliktområde. För politiker i USA framstår därför säkert strategisk flygbombning som en mycket gynnsam option. Flygstridskrafter har därför blivit ett politiskt strategiskt instrument på ett sätt som är unikt i förhållande till andra stridskrafter. Flygbombningars effekt kan därför inte bara mätas i antalet sönderskjutna stridsvagnar. I detta avseende gäller i hög grad den gamla sentensen; sanningen ligger i betraktarens ögon.

Stefan Ring är överstelöjtnant
1) Gunnar Åselius, "Drömmen om luftherravälde", Vårt Försvar 2/99