Eino Tubin:

Nu när Kosovokriget - eller rättare sagt NATO:s bombkampanj för att tvinga Serbien att acceptera Rambouillet-överenskommelsen - är på lite avstånd kan man försöka vaska fram några iakttagelser med relevans också i vår försvarsdebatt. En särskild vinkling är att se hur Kosovo passar in i teorierna om informationskriget.

Kriget var nämligen i hög grad ett informationskrig. Martin Arkel (VF nr 2/99) säger att man "på forskarsidan" vill begränsa detta begrepp till i huvudsak datakrig. Det är förståeligt med tanke på myndighetsstrukturen i Sverige. Styrelsen för psykologiskt försvar vill inte syssla med militära frågor och Försvarshögskolan inte med massmediefrågor. Men man missar en viktig poäng. I amerikansk debatt används samtidigt både Arkels snäva definition och en bredare definition, som ser informationskriget som en syntes av angrepp mot C4I (command, control, communications, computers, intelligence), vilseledning (deception) och psykologisk krigföring. Först då får man fram sammanhangen och synergin i detta nya begrepp. Det är synd om ingen svensk institution vill se frågan i detta vida perspektiv. Men det är kanske ofrånkomligt med tanke på vår mentalitet att vilja stoppa allting i väl etiketterade lådor.
Arkel ger exempel på datakrigföring i Kosovo: spamming, hackers, Internet som vapen och opinionsbildare. NATO försökte vidare penetrera och överlasta de serbiska militära datanäten, samtidigt som de ständiga strömavbrotten hade som syfte att krångla till datoranvändningen. Men hur skyddad är den svenska militären? Nyligen kollapsade utbyggnaden av ett nytt militärt datasystem. I en sönderfallande försvarsorganisation är det kanske grymt att peka ut Akilleshälar, men måhända är det en sådan som blottats.

Luftvärnet ingav respekt
Det märkliga med detta krig var att NATO vann, trots oklart krigsmål, trots att man var dåligt förberedd, trots att man överskattade luftkrigets möjligheter och trots att flyget opererade på lägst 4 500 meters höjd.
Trots att NATO på sina presskonferenser upprepade gånger försäkrade att det integrerade serbiska luftförsvaret var krossat och endast bestod av isolerade robotbatterier och kanoner som sköt på måfå, så var det tydligen alltjämt så respektingivande att NATO-flyget inte vågade komma lägre. Attackplanen typ A-10 med sin pansarbrytande automatkanon sattes aldrig in i sin egentliga roll och de omskrivna Apache attackhelikoptrarna kom aldrig till skott. Försvarsjournalisterna frågade gång på gång när dessa skulle sättas in för de uppgifter som de är till för, men möttes av förlägen tystnad. Amerikanska inrikespolitiska skäl hindrade detta, förluster skulle undvikas till varje pris. Även ett enkelt luftvärn kan tydligen åstadkomma mycket, bara genom att finnas till. Stark kritik har riktats mot nedrustningen av det svenska luftvärnet. Kritikerna kanske har rätt.
Skadorna på rent militära mål var därför måttliga och de serbiska förband som lämnade Kosovo såg inte alls besegrade ut. Tydligen var serberna mycket skickliga på maskeringar och skenanläggningar. En betydande del av de stridsvagnar och artilleripjäser, som NATO rapporterade som träffade, var skenmål. Broar doldes med lövruskor, medan falska mål byggdes upp vid sidan. Falska vägar markerades med stråk av svart plast. En stor del av de dyra kryssningsmissilerna och laserstyrda bomberna förbrukades på tomma byggnader, som serberna i god tid låtit utrymma. Även här finns det mycket att lära för det svenska totalförsvaret, både ur defensiva och offensiva aspekter. Vilseföring är en viktig komponent i infokriget.

Tomma hot och små påkar
Med lite töjning av begreppen kan man hävda att även diplomatin är en form av information. Det gäller att göra klart för motståndaren vilka avsikter man har. I det hänseendet misslyckades amerikanerna totalt.
Ett av de hangarfartyg som efter krigets början i all hast sändes till Adriatiska havet, heter Theodore Roosevelt. Presidenten i fråga präglade ett berömt uttryck om utrikespolitiken - tala mjukt och bär en stor påk. NATO-talesmannen Jamie Shea försökte applicera uttrycket på den fredsbevarande styrka som skickades in i Kosovo. Men egentligen var det precis tvärtom. I åratal hade amerikanerna varnat och hotat Milosevic. Ett halvår efter fiaskot i Rambouillet hade NATO bara otillräckliga flygförband på plats, medan fredsstyrkan i Makedonien var för liten för de uppgifter som den skulle komma att ha. När kriget sedan började försökte Clinton detaljstyra det från Vita Huset. Då hade han klart och tydligt avhänt sig den enda hotelse, som Milosevic skulle ha tagit på allvar, nämligen en markinvasion.
Kosovo var ett problem redan i början av 90-talet och alla visste att det skulle explodera förr eller senare. En klok politik hade varit att redan före Rambouillet stationera rejält tilltagna armé-, marin- och flygstridskrafter kring konfliktområdet. Kanske var det omöjligt, av Balkan-politiska eller inrikespolitiska skäl, men med sådana åtgärder hade kriget kunnat undvikas. Nu blev Milosevic allt djärvare och skärpte för varje tomt ultimatum sin fördrivningspolitik mot den albanska minoriteten. I slutändan trodde han inte att NATO skulle våga slå till.
Men det är inte yrkesmännen som börjar krig. Det avgörande är inte om styrkorna finns på plats, om vädret är lämpligt eller om FN givit sin välsignelse. När diplomatin kört fast var alternativen att bomba eller backa ur. Powell-doktrinen - att inte gå i krig förrän man har ett klart krigsmål och en överlägsen styrka - har ersatts av Albright-doktrinen: vad ska vi med denna fina militär till om vi inte får använda den! Betecknande nog har flera NATO-ledare antimilitaristisk bakgrund: Bill Clinton smet från värnplikt och har alltid känt sig besvärad av militära frågor, Javier Solana var en gång mot NATO, de tyska och brittiska utrikesministrarna är båda gamla fredsaktivister.
Men om nu NATO bestämt sig för att sätta in marktrupper för att driva ut Milosevic' styrkor ur Kosovo? Det hade tagit månader innan dessa kommit på plats. Efter allt tal om snabba interventionsstyrkor är det ett avkylande faktum att världens enda supermakt saknar resurser att inom rimlig tid sätta in tunga arméförband på platser, där man inte kunnat lagra materiel i förväg. Och de flesta europeiska NATO-styrkor är precis som under det kalla kriget inriktade för invasionsförsvar österut. Man har knappt börjat att göra dem mer allsidigt användbara.
Det bisarra försöket av ryssarna att etablera någon sorts rysk sektor resulterade i att 200 man med serbisk hjälp tog sig fram till Pristinas flygfält och sedan blev sittande där utan underhåll.
Det verkligt oroande med den ryska framstöten är att ingen vill säga vem som givit order om den. Jeltsin hade möjligen nickat bifall när någon kom med idén. Sedan det slutits ett ordentligt avtal om ryskt underordnat deltagande i Kosovo har optimister på nytt börjat kvittra om ny anda och att "snart är Ryssland med i NATO". Men så länge som Ryssland fortsätter att driva utan grundläggande politiska, ekonomiska och juridiska reformer är det ingen som vet i vilken riktning landet går. Ett skräckscenario: tänk om det plötsligt satt 200 man på Rigas flygfält - oklart på vems order - för att trygga den ryska minoritetens ställning!

Kosovo och folkrätten
Det är svårt att tänka sig något mer osymmetriskt krig än det i Kosovo. NATO hade inga förluster. Några hundra serber fick sätta livet till efter 79 dagars bombning. Massdödandet, lidandet, våldtäkterna, övergreppen, plundringen drabbade tredje part: den albanska befolkningen. Det är en parallell till händelserna under det andra världskriget, då de allierade tidigt kände till Förintelsen, men inte kunde eller ville göra något för att stoppa den, annat än genom att fortsätta kriget mot slutsegern. Men det är en typ av krig som vi tyvärr kommer att se mer av i framtiden: högteknologiska interventionsstyrkor som med ett minimum av egna förluster försöker få kontroll över "rogue states", busungar som kastat alla hänsyn och all respekt för folkrätten. Ett extremt exempel på hur en sådan stat kan bete sig är Nordkorea, som fyrar av missiler och företar bisarra provokationer i syfte att pressa fram mer bistånd.
Varje konflikt i världen borde följas av en grundlig folkrättslig diskussion och Sverige borde ligga på framkant härvidlag. Den grundläggande frågan om NATO hade rätt att ingripa får väl anses med ja besvarad (Ove Bring, VF 2/99), de s k intellektuellas krokodiltårar till trots. Konflikten öppnar också en rad andra intressanta frågor. På NATO-sidan fanns förstås folkrättslig expertis, som hjälpte planerarna att välja militära mål. Att misstag görs är ofrånkomligt i krig, något ont syfte fanns knappast bakom t ex träffen på passagerartåget som råkade gå över bron som angreps. Den fatala träffen på kinesiska ambassaden får säkert amerikanerna att grundligt se över sina rutiner när det gäller kartförsörjning, dubbelkoll osv.
Men även informationskriget har en folkrättslig gråzon. Är det t ex rätt att fälla "mjuka bomber" av koltrådar över kraftledningar i syfte att sätta press på befolkningen genom ideliga strömavbrott? Inte bara militären är beroende av strömförsörjning, ett modernt samhälle behöver ström inte minst för vattenförsörjning och vattenrening, utan vilka civilbefolkningen kan drabbas av epidemier. Utan vattenreglering kan dammar skadas och kärnkraftverk bli utan kylning. Under bombningarna av Serbien omtalades miljöhot mot Donau, eftersom bombningarna lett till okontrollerbara utsläpp av miljögifter. Det talas mycket om EMP-laddningar, små bomber som ger en kraftig elektromagnetisk puls som förstör datorer. Snart finns de färdiga för användning. Utan datorer kollapsar penningväsen, varuförsörjning, flygtrafikledning och mycket annat. Är det terrorism? Var går gränsen då sådana vapen börjar framkalla onödigt lidande för civilbefolkningen?
Efter lång tvekan - man ville inte bli beskylld för censur - bombade NATO de serbiska TV-sändarna med motiveringen att de också tjänade det militära kommunikationsnätet. I Arkels artikel i VF 2/99 ställer Roland Nordlund frågan om det är förenligt med folkrätten att slå ut TV-hus och sändare. Serbernas sändare öste ut grov propaganda, men frågan är inte desto mindre relevant. I ett modernt samhälle är det av stor vikt för civilbefolkningen att få s k VMA-information, alltså viktiga meddelanden till allmänheten om akuta faror och hur man ska skydda sig mot dem. Kanske kunde vissa sändare med denna specifika uppgift markeras som civilförsvarsobjekt och få folkrättsligt skydd i framtiden.
Redan i samband med Gulf-kriget diskuterades om amerikanerna skulle försöka angripa det irakiska penningväsendet. CIA avrådde bestämt, eftersom en sådan åtgärd lätt hade kunnat slå tillbaka mot USA själv. Men möjligheterna finns där. Det torde vara lätt att plantera ut rykten - genom Internet och andra medel - mot länder som redan har skakiga affärer. "Tigrarnas" fall i Fjärran Östern är exempel på hur störningar i banksystemen kan få oanade snöbollseffekter. Ett uttalande av George Soros får korthusen att skälva. Det här är ett område, där en målmedveten psykologisk operation kunde få förödande konsekvenser.

Det psykologiska kriget
I Kosovokriget satte NATO in hela batteriet av psykologiska vapen: flygblad, radiosändningar från "Commando Solo"-plan (Herculesplan inredda som flygande sändare) osv. men utan större effekt. Moralen på den serbiska sidan var i stort sett obruten. Psykologisk krigföring behöver en särskild miljö för att komma till sin rätt. Serbernas vrede över bomberna, som givetvis underblåstes av de statsstyrda medier som i åratal indoktrinerat folket, lät sig inte påverkas så lätt. Flera moraluppbyggande åtgärder från serbisk sida är värda att uppmärksamma: popkonserterna, T-shirten med måltavlor och texten "Target", de frivilliga som bemannade broarna i Belgrad. Så småningom gick förstås luften ur denna kampanj, krigströttheten satte in.
Det kommer säkert att studeras och analyseras hur massmedierna i väst rapporterade om kriget. Presskonferenserna - briefingarna - fick här en central betydelse. Det fanns nämligen ingen front att rapportera ifrån. Inga journalister kunde följa med på attackuppdragen, på sin höjd kunde man göra reportage från lufttankningsplan och B-52:or som släppte sina kryssningsmissiler på säkert avstånd från målen. Att visa startande plan i Italien blev snart monotont. De serbiska pressresorna var hårt styrda, i vissa fall var kanske även målen för dessa tillrättalagda.
De klassiska frontreportagen ersattes av dramatisk rapportering från den makedonska gränsen om flyktingarna, som ibland släpptes fram, ibland hindrades av serbisk polis. Utan tvivel var det rapporteringen om denna flyktingtragedi som i avgörande grad bidrog till NATO:s sammanhållning. Även ryska medier rapporterade om denna, vilket gjorde att den ryska reaktionen hade åtskilliga nyanser. De styrda kinesiska medierna rapporterade däremot bara den serbiska versionen, vilket gjorde det lätt för myndigheterna att skicka fram studenter för att sätta skräck i de västerländska beskickningarna när den kinesiska ambassaden bombats. Nu fick de skrika färdigt på gatorna precis före det obekväma tioårsminnet av massakern på Himmelska Fridens Torg.
Briefingarna direktsändes i flera internationella TV-kanaler. De viktigaste var NATO-briefingen, det brittiska försvarsdepartementets briefing och utrikes- och försvarsdepartementens briefingar från USA. NATO-högkvarterets pressenhet var uppenbart underbemannad och hade svårt att få fram relevant bildmaterial. När det gällde att bemöta serbiska beskyllningar om bombning av sjukhus, bostäder och flyktingskonvojer hade NATO ett stort handikapp - tiden. När man efter en eller två dagar äntligen fått fram en förklaring - som ibland inte stämde med den serbiska versionen - så hade serberna redan fått ut ett dramatiskt bildmaterial i världens TV-kanaler. Enligt min mening gjorde talesmannen Jamie Shea ett viktigt arbete när han med moraliska argument försvarade bombkampanjen och med eftertryck hindrade debatten att halka in på skenfrågor, som hade gagnat serberna. All erfarenhet talar för att det är viktigt att snabbt få fram ett ansikte, en personlighet, som tittarna kan relatera till. Shea som en gång började som korrekturläsare på NATO, växte snabbt in i rollen.
En studie över presskonferensen och dess ritualer väntar på att göras. En statskupp har kollapsat inför öppen ridå - Moskvakuppen år 1991 när hela världen kunde se vilka löjliga figurer som försökte ta makten. När briefingen är den enda källan för krigskorrespondenterna är det av yttersta vikt att den sköts på ett förtroendeingivande sätt.
Till sist en tråkig iakttagelse. Sverige hade mycket lite att bidra med, utom att ta emot en del flyktingar. Beslutsprocessen, diplomatin, flygkampanjen och KFOR:s inledande insats skedde utan svenskt deltagande. Carl Bildt blev FN-samordnare i kraft av tidigare meriter, men för USA var han bränd på grund av sin - framsynta och alldeles korrekta - kritik mot bombningarna. NATO-medlemmarna Danmark och Norge deltog med F-16 plan, Finland hade sin stoltaste stund när Ahtisaari fick Milosevic att kasta in handduken. Ändå var det frågor av stor betydelse för Europas säkerhet och vår framtid som avgjordes genom detta egenartade krig.

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet