Stefan Hedlund:

Krigshandlingarna i Kaukasus, maktspelet i Kreml och Rysslands ekonomiska kris är bara ytliga tendenser, hävdar författaren. Det verkliga hotet är en rysk statskollaps. Ryssland har alltid varit rättslöst. Omvärlden har ägnat sig åt mytbildning om Rysslands utveckling till marknadsekonomi och därvid stött och uppmuntrat "de plundrande eliterna" som "utnyttjat statsapparaten för sina privata kriminella syften". Landet närmar sig nu ett stadium där staten abdikerat sina mest grundläggande skyldigheter. Det är dags att börja diskutera vilka scenarier som kan växa fram ur detta hotande sammanbrott.

Ryssland vandrar med allt raskare steg mot sin upplösning. Det har under senare tid, åtminstone i den amerikanska debatten, blivit allt vanligare att frågan om Rysslands långsiktiga överlevnad tas upp och ges en fullt seriös belysning. En av flera röster tillhör den tidigare CIA-experten Fritz Ermarth, som i en nyligen publicerad artikel rakt på sak ställer den helt centrala frågan: "Tänk om Ryssland helt enkelt inte förmår klara av det?"

Tänk om ...!
Det viktiga med debattinlägg av detta slag ligger i att vi kommer bort från den vitt utbredda föreställningen om att Rysslands aktuella problem, hur allvarliga de än må vara, trots allt är av övergående natur. Säkerhetspolitiskt ingår här en föreställning om att Ryssland - förr eller senare - åter kommer att bli en stormakt, ekonomiskt finns här en tro på att den ryska marknaden - förr eller senare - kommer att leva upp till alla förväntningar om stora uppsving, och politiskt ligger här en tyst förväntan om att Ryssland - förr eller senare - skall förmå inta en plats av ansvarsfullhet i det internationella samfundet.
Men tänk om allt detta är fel. Tänk om Ryssland faktiskt är på väg att gå under. Ingen av dem som diskuterat frågan har hittills hävdat att detta är den mest sannolika utvägen, men blotta möjligheten är tillräckligt allvarlig för att den, som bl a den tidigare amerikanske diplomaten Tom Graham har understrukit, bör förtjäna seriös begrundan.
I det ytliga perspektivet finns en hel del tendenser som skulle kunna tänkas ligga till grund för dylika tankegångar. En sådan är de förnyade militära hoten i Kaukasus, en annan är det allt mer bisarra maktspelet i Kreml och en tredje den ryska statens finansiella svårigheter. Men detta är faktiskt bara just ytliga tendenser.

Stater har gått under
Det verkliga hot som debatten gäller härrör sig inte till en avskalning eller ens en statsrättslig upplösning av den ryska federationen i mindre delar, vilket kanske i vissa avseenden bara skulle vara att hälsa som positivt. I fokus står något betydligt allvarligare, nämligen faran för en rysk statskollaps, varmed avses ett så allvarligt inre strukturellt sönderfall att själva samhällets förmåga att överleva inom ramen för en ordnad stat kommer i fara.
Statskollaps är inget akademiskt begrepp. På den afrikanska kontinenten har vi sett en rad tragiska exempel på vad som händer när staten bryter samman och makten övergår i händerna på rivaliserande krigsherrar, med ett blygsamt intresse för befolkningens liv och lidande. Särskilt bekymmersamt i dessa exempel är att det blir så svårt att se hur en ordnad stat och ett ordnat samhälle åter skall kunna byggas upp, bland ruinerna av det som en gång var.

Lagar finns ...
Då Ryssland trots allt ligger i Europa, och då landet för bara ett decennium sedan fortfarande uppfattades som en supermakt, med en avancerad rymd- och krigsindustri, kan det vara svårt att ta till sig en sådan jämförelse, men detta reflekterar bara en viss tröghet i vår förmåga att ändra etablerade omvärldsbilder. På de finansiella marknaderna rankas Ryssland redan bland de värst drabbade afrikanska staterna, och det är nu flera år sedan Jeffrey Sachs, en av de inledningsvis största optimisterna, började uttrycka farhågor för att Ryssland skulle komma att gå samma väg som exempelvis Somalia.
Den långt drivna kriminaliseringen av det ryska samhället är en väsentlig komponent i bilden. När exempelvis Percy Barnevik för inte så länge sedan i en intervju konstaterade att Ryssland nu är "ett laglöst tjuvsamhälle", reflekterade hans uttalande en gryende insikt inom näringslivet om att den allt grövre ryska kriminaliteten kanske trots allt inte är ett övergående problem. Ändå är det inte den affärsrelaterade brottsligheten i sig som är det verkliga problemet. Och det är heller inte fråga om laglöshet.
Ett gott exempel på ett verkligt laglöst land var den amerikanska "vilda" västern på 1800-talet. Lagar fanns förvisso, men de rättsvårdande myndigheterna var så avlägsna att lagen mera blev en abstraktion. Skillnaden mellan sheriffer och revolvermän var inte alltid klar. Territoriet var dock befolkat av människor som i hög grad var genomsyrade av rättsstatens kultur, och i takt med att staten trängde allt längre västerut blev också förmågan att upprätthålla lagen allt bättre. Utvecklingen från guldrushens Kalifornien till dagens Silicon Valley visar hur laglöst land kan förvandlas till en rättsstat.

... men inte rätt
Dagens Ryssland har inte minsta likhet med detta exempel. Det råder absolut ingen brist på lagstiftning och det finns en omfattande apparat av rättsvårdande myndigheter. Problemet ligger i att varken lagar eller myndigheter uppfattas som legitima, och att det därför blir rationellt att på olika vis kringgå samhällets regelverk. Det rör sig alltså inte om laglöshet utan om rättslöshet, inte om avsaknad av lagar utan om avsaknad av rättskultur, och det senare är ett fenomen som har mycket djupa ryska rötter.
Det finns få drag som är så karakteristiska för den ryska historien som att makten alltid har gått före rätten. Trots en tidvis livlig intellektuell debatt har självhärskardömet aldrig kunnat bringas till insikt om rättsstaten krav på att lagen skall gälla lika för alla. Lagen har traditionellt varit ett instrument i maktens händer, och har uppfattats på detta vis av undersåtarna. Ryssland var också först med att inrätta en organiserad politisk polis, med uppdrag att upprätthålla lagar som skyddar makten mot folket.
Den sovjetiska epoken representerade i dessa avseenden endast kosmetiska skillnader mot det gamla tsarryssland. Den "demokratiska centralismen" blev en fortsättning på autokratin och den "socialistiska legaliteten" en fortsättning på rättslösheten. För sovjetmedborgarna var lagen fortfarande ett instrument som riktades mot dem, och staten en främmande och ofta fientlig företeelse. Människor tvingades att i görligaste mån kringgå existerande regler, att bryta mot lagar och bygga egna nätverk, allt för att överleva.

En missad chans
På hösten 1991 befann sig Ryssland i en historiskt unik position. Samtidigt som sovjetstaten var totalt diskrediterad fanns goda möjligheter att skriva alla dess gärningar på kommunismens konto. Kanske kunde kloka politiker och goda rådgivare ha fört in utvecklingen på en bana där grunderna lades för en legitim lagstiftning, och för en stat som var beredd att upprätthålla både lagen och likheten inför lagen. På denna grund kunde sedan både demokrati och marknadsekonomi ha vuxit fram. Det hade förvisso inte gått över en natt, men kanske man kunde ha lyckats med att staka ut en ny kurs.
Av detta blev dock, som vi idag vet, intet. När chockterapeuterna drog fram över det post-sovjetiska Ryssland ställdes staten i fokus för det som skulle rotas ut. Om vi accepterar att just avsaknaden av en legitim stat, som förmår upprätthålla en legitim rättsordning, under sekler har varit Rysslands fundamentala dilemma, var chockterapin ett värre slag mot det ryska samhället än t o m kommunismen. (Skilda grader av förtryck är en annan historia.)

Myten om privatiseringen
Låt oss för att illustrera detta betrakta det stora privatiseringsprogrammet, som bl a ledde till att Anatolyj Tjubajs i väst kom att betraktas som en av "det nya" Rysslands största välgörare. Myten om att man via massprivatisering hade lagt grunden för en fungerande marknadsekonomi, och för ett snabbt ekonomiskt uppsving, kom snart att bli till ett slags sista försvarslinje för dem som ville tjäna pengar på ett kommande ryskt under. I ett efterhansperspektiv är det häpnadsväckande att denna myt trots allt kunde leva så länge.
Att lagstifta om privat ägande i en miljö där lagar uppfattas som instrument i maktens händer och där själva begreppet privat ägande är svagt utvecklat var en i bästa fall meningslös verksamhet. Så snart staten hade tvingats att dra sig undan kom "ägande" att bli liktydigt med "plundring" och rätten att plundra kom att bli intimt förknippad med goda relationer till maktens centrum, dvs till "familjen" kring Boris Jeltsin.
Det är i detta sammanhang vi kan se hur den traditionella ryska rättslösheten under inflytande av Jeltsins maktutövning är på väg att övergå i statslöshet, dvs i ett tillstånd där staten har abdikerat även sina mest grundläggande skyldigheter. Det har under senare år skrivits mycket om hur Rysslands plundrande eliter, med västvärldens stöd och uppskattning, har använt sig av statsapparaten för sina privata kriminella syften. Ingen har dock uttryckt det bättre än George Soros: "Först stals statens tillgångar, och sedan, när även den blev värdefull, stals också staten."

Politiska charader
Under hösten kommer mycket uppmärksamhet att koncentreras på stundande ryska val till parlament (i december) och president (i juni), men det som kommer att saknas i dessa diskussioner är ett klart konstaterande av vad det egentligen rör sig om. I demokratier brukar man anse att syftet med allmänna val är att bestämma maktens fördelning, samt att nya makthavare skall vara ansvariga inför sina väljare. I Ryssland är det maktens fördelning som avgör valens utgång, och själva valprocessen reduceras till vad den amerikanske statsvetaren Stephen Holmes redan för några år sedan betecknade som "charader".
I fokus för maktspelet står rätten till fortsatt plundring, i ett land där det inte längre finns så mycket kvar att ta. Några fler krediter från utlandet lär det inte bli, inte heller utländska direktinvesteringar. Kampen kan således förväntas hårdna och instrumenten bli allt brutalare. Staten har redan avhänt sig sitt våldsmonopol, den förmår knappast längre upprätthålla ett gemensamt försvar (undantaget kärnvapen) och dess förmåga att beskatta det egna territoriet är mycket allvarligt undergrävd.
Den mest sannolika utgången av denna process är nog att någon träder fram som självutnämnd "räddare", med allt vad det kan tänkas föra med sig, men har vi egentligen råd att helt bortse från alternativet, dvs att staten totalt bryter samman? Ett sådant Ryssland skulle inte bara bli en ständig huvudvärk för FN, med ständiga krav på att behandlas med en respekt man inte längre förmår leva upp till. Kanske än värre är att det skulle uppstå svåra frestelser för grannar som t ex Kina att flytta fram sina positioner.

Är det inte frågor av detta slag som borde stå i fokus för vår svenska säkerhetspolitiska debatt, snarare än biståndspolitik och kommunal rivalitet i frågor om förbandsnedläggningar?

Stefan Hedlund är professor och chef för institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet