Carl Johan Ljungberg:

Till de många författare som skildrat och tänkt kring krig hör Thukydides, Tolstoj och Linna. En är årets 250-årsjubilar Goethe som nära följde de operationer som de europeiska stormakterna hösten 1792 företog mot de franska revolutionsarméerna.

Få torde i dag känna till Goethes verk Campagne in Frankreich 1792. Men texten ger fängslande inblickar i den tidens krigföring, sådan den kunde iakttas kring det beryktade Verdun, och kort innan revolutionsarmén hunnit bli det fruktade stridsverktyget i Napoleons hand. Alltjämt ger kriget hos Goethe intryck att vara en serie skärmytslingar med inslag av folkupplopp. Samtidigt anas början till det regel- och tygellösa slaktandet. Goethe ser dödsfall inträffa under mindre slag, och genom incidenter och olyckshändelser i stridslinjens utkant. Han iakttar de agerandes psykologi, liksom hur snabbt läget växlar. Han bevittnar hur franska soldater och civila tillfångatas. Goethe lägger bland mycket annat märke till att ljudet av kulor på nära håll "är mycket egendomligt, som vore det sammansatt av en snurras brummande, vattnets bubblande och en fågels kvittrande."
Goethe verkar i sin inre upprördhet märkligt behärskad: "Människan finner, om hon förblir sig själv trogen, i varje situation en hjälpande maxim; hos mig inställde sig den blindaste fatalism när faran blev stor, och jag har märkt, att människor som ägnar sig åt en alltigenom farlig verksamhet känner sig stärkta och stålsatta av samma tro." Under kampanjens tidiga skede lockas Goethes öga plötsligt av färgspelet i en fiskdamm, där soldater försedda med hemgjorda metspön söker skaffa sig kosttillägg. Genast börjar han under kanondånet spekulera, och liksom höjd över tumultet sinnrikt fundera om hur färger och ljus uppfattas av ögat.

Glasklara bilder av total absurditet
Goethe ser både i kampanjens planerade och dess slumpartade drag en total absurditet, anad i vapenbrakets förvirrande ögonblick, eller när en kanonvagn rullar fram över en halvdöd häst. Goethe anar vilken avgrund som skiljer dåtidens officerare från manskapet. En adlig officer får inte ens i dödsfara direkt tilltalas av en menig. Generalerna målas upp som krigsteaterns egna direktörer med rätt att välja och sätta upp pjäser. Likt sina förebilder tvingas man dock överlåta styckets verkan på publiken.
Ögonblicksbilderna tycks glasklara: "Men snart befann vi oss i en underlig situation: kanonkulor började ursinnigt flyga in mot oss utan att vi kunde begripa varifrån de kom; vi avancerade ju bakom ett samverkande batteri, och det fientliga batteriet på kullen mittemot var alltför långt borta för att kunna nå oss. Jag gjorde halt ett stycke åt sidan framför fronten och fick då se en egenartad syn; kulorna slog ner dussinvis framför skvadronen och grävde sig ner i den mjuka marken lyckligtvis utan att rikoschettera, men smuts och sörja sprutade över både människor och djur; de svarta hästarna flämtade och skyggade men hölls så långt det var möjligt på plats av duktiga ryttare; hela massan befann sig i en böljande rörelse utan att råka i oordning eller upplösning."

Det ideologiska våldet gryning
Som tysk skildrar Goethe fransmännen förvånansvärt oberörd av gängse fiendebilder. Han talar och diskuterar tvärtom gärna med fransmän, beklagar ofta hur hans landsmän far fram. Också av de jakobiner vilkas revolutionära mål han fördömde gör han en rättvis bild. De vanliga människor på vilket krigföringen inkräktar har hans största sympati och medlidande.
Genom texten framträder Goethe subjektivt, som en irrande och skarpsynt krigskorrespondent. Han är emot kriget, men är därför inte pacifist. I allt det spontant upplevda söker han samtidigt visa (detta innan Napoleons metoder ännu är kända), att en radikalt ny epok har inletts. Det är det ideologiska våldets gryning, då ett folks kraft sätts in på att med propaganda förbereda, liksom militärt och materiellt genomföra ett krig som nästan utgör ett modernt grundtillstånd. Det kan på sin höjd övergå i en temporär vapenvila.

Berättigat våld?
Den franska kampanjen sliter menar Goethe sönder en fred som är livsbejakande, och fylld av möjligheter. För Goethe ter sig de franska jakobinerna skrämmande i sin oförsonlighet när de bryter mot krigslagarna. De franska emigrant-aristokraterna däremot tycks både snävt själviska och otidsenliga. Goethes krigsskildring har skapats "underifrån". Han tycks vilja säga, att det våld som kriget utvecklar finns redan i den makt som de moderna staterna tagit sig. Krippendorff tillägger att från 1945 har denna rätt nog mist sin moraliska grund, då idén om krig för nationalismens syften är bankruttförklarad.
Det må så vara - men när detta skrivs har ändå krigshandlingar åter utförts i Europa med just denna utgångspunkt. Goethes fråga om våldets rätt är därför aktuell.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare
Ekkehart Krippendorff: Goethe: Politik gegen den Zeitgeist. Frankfurt: Insel Verlag, 1999, 232 s, 44 DM.