Kjell Nordström:

Amerikanska presidenters dilemma vid beslut och intervention belyses i en nyutkommen bok.

Washington Postjournalisten Bob Woodward, som tillsammans med Carl Bernstein avslöjade Watergate och fick Nixon på fall, fortsätter i samma spår. I sin senaste bok "SHADOW - Five Presidents and the Legacy of Watergate" (Simon & Schuster, New York 1999) ställer han frågan om de fem presidenterna efter Watergate - Ford, Carter, Reagan, Bush och Clinton - tagit lärdom av Watergate, dvs lärt sig att aldrig dölja utan alltid direkt vidgå fakta. Grundligt och metodiskt har Woodward grävt fram av berörda gjorda missgrepp. Boken är såtillvida lättillgänglig som att den har formen av löpande story. Svaret på frågan är att de fem intet lärt.

Risken för fredlig lösning
Woodward ger ett antal exempel på besvärliga beslutssituationer som presidenterna ställts inför. T ex Bush inför Gulfkriget. Bush biträds närmast av utrikesminister Baker, den säkerhetspolitiske rådgivaren Scowcroft och den högste militären general Powell. Saddam har fått sitt ultimatum, en massiv FN-styrka står beredd att anfalla. Bush vill dock visa världen att han vill gå "the extra mile to achieve a peaceful resolution". Utrikesministern får i uppdrag att fara till Genève för att överlägga med Iraks utrikesminister Tariq Aziz.
Före Bakers avresa kallar Bush till sig de tre. Bush och Scowcroft "jumped on" Baker och Powell. Scowcroft för talan. Med denna kontakt, säger Scowcroft, riskerar vi att förlora spelet. Om Saddam lämnar Kuwait förblir hans stridskrafter intakta. Hettan lägger snart hinder i vägen för markoperationer; av politiska och logistiska skäl kan vi inte bli kvar i Saudi-arabien. Saddam kan lugnt avvakta vår evakuering med sina stridskrafter kvar vid gränsen. Och sen ... En diplomatisk "seger" utmynnar i en enorm strategisk förlust, en värre kris uppkommer. Avslutningsvis dekreterar Bush: "Vi have to have a war". Med det beskedet ger sig Baker i väg. Resan är ett spel för galleriet.

Lättnad över misslyckandet
En av de tuffaste i mitt presidentliv, kallar Bush denna period. När Baker inte "lyckas" drar Bush en djup suck av lättnad. Fast lättnaden är grumlad, förlusterna kan bli omfattande. Men nu är det fritt fram för offensiv.
Hur pass belagd är denna "jump on"-sammankomst? Woodward åberopar intervju med Bushs pressekreterare Fitzwater och "knowledgeable sources".
Bush har inte velat ställa upp i efterkrigsanalyser, säger Woodward. Och visst, tillägger Woodward: en president som inte utnyttjar alla möjligheter att nå en fredlig lösning utan väljer att kasta landet i krig "would probably be thrown out of office". Impeachment-hot lagom till presidentvalskampanjen? Boken "A World Transformed" 1998, som Bush skrev tillsammans med Scowcroft, "did not - säger Woodward - reveal the problem or their reasoning".

Faran av simulerad reträtt
Nämnda bok ger en utförlig beskrivning av läget december 1990 - januari 1991. In i det sista är det oklart vilket stöd Bush kan påräkna från kongress, säkerhetsråd, medallierade - och det amerikanska folket. Vietnamerfarenheterna avskräcker. Låt sanktionerna verka än en tid, manar man. Och flera som är för en militär aktion önskar en begränsad variant: "Air power is the way to go".
Bush säger sig inse att Saddam kan komma att simulera urdragning. Scowcroft talar om risken att Saddam drar ur sina styrkor till norr om gränsen där beredda att senare anfalla. Om "jump on"-sammankomsten sägs dock intet i boken.
Hur som helst, det är lätt att föreställa sig vad som kunde ha skett. Saddam evakuerar i sista stund till norr om gränsen. Målet är nått, uppdraget slutfört, FN-styrkorna kan och måste evakuera, den mödosamt uppbyggda FN-koalitionen upplöses av sig själv. Saddam kan i amerikansk TV se en slokörad general Schwarzkopf äntra ett USA-destinerat flygplan. Bush försöker framstå som politisk segrare. Då Saddams styrkor lagom till presidentvalskampanjen i USA konstateras börja återinfiltrera gör presidentkandidaten Clinton stort nummer av hur Bush låtit sig luras. Etc.
Det går att konstruera ett likartat scenario för en Kosovooperation av Gulfkrigstyp, alltså flyg- och robotbekämpning åtföljd av en massiv markinvasion. I sista stund drar Milosevic tillbaka sina styrkor till norr om Kosovogränsen. Diplomatiska kontakter återupptas NATO - Milosevic. NATO-styrkorna evakueras efterhand, kvarvarande NATO-styrkors huvuduppgift är att hindra kosovoalbanerna från att utföra rensningsaktioner. Etc.

Slutsatsen är given. Om inte synnerligen vitala nationella intressen absolut så kräver vill i fortsättningen ingen USA-president riskera att hamna i ett politiskt låst läge, dvs i operationer av Gulfkrigstyp. Kräver andra vitala nationella intressen insats är hangarfartygs- och fjärrbaserad air power i kombination med infokrigföring (hackers) det politiskt maximalt möjliga. Och effekten? Ja, resultatet får bli vad det blir.

Kjell Nordström är generalmajor