Ledare:

Dags för klarspråk

Enligt ett ofta upprepat påstående förs det i Sverige ingen riktig försvarsdebatt; på sin höjd diskuteras regementsnedläggningar. Det är inte riktigt sant. Man kan lika gärna hävda att det pågår alldeles för många debatter på en gång. Eller med andra ord: det finns alldeles för många lösa trådar i den debatt som förs. Resultatet: förvirring och ointresse.
Förvirringen gäller inte enbart "folk i allmänhet". Försvarsengagerade undrar hur det egentligen är med hotet: är det borta för evigt, för femtio år eller bara för tio? Hur skall man nu motivera soldater för stridsutbildning? Kommer politikerna att utnyttja hotfriheten till fortsatt demontering? Kommer man verkligen att kunna fatta beslut om att rusta upp i tid?
Bland försvarsvänner har också blåst upp en strid om internationella insatser contra existensförsvar. De som vill lägga tyngdpunkten på det senare fruktar att den internationella utbildningen kommer att stjäla oproportionerligt stora resurser, utan att ge effekt för försvaret av riket. De anklagar också ÖB för att överskrida sina befogenheter och förorda en aktivistisk säkerhetspolitik.
Det är heller inte alldeles tydligt att ansvariga politiker i alla delar fattar de försvarspolitiska problemen. I den gängse retoriken förekommer tungomålstalande och intetsägande fraser om vidgat säkerhetsbegrepp, anpassning och internationella engagemang. Sällan ges begreppen någon precis och konkret innebörd, ofta får man misstankar om att politikerna primärt vill hålla alla dörrar öppna.
Försvarspolitiken i Sverige har oftast varit i efterhand. För svagt försvar när hotet växt sig starkt, Förstärkt försvar när hotet försvunnit. Det sägs nu ofta att vi idag äntligen har en chans att komma ikapp eller i förhand. Om vi avstår från Rellingens kommentar kan vi åtminstone säga, att detta mål förutsätter att man utnyttjar tillfället för framsynta beslut. En truism, men självklarheter behöver ibland sägas högt.

Ansvarstagande och beslutsförmåga förutsätter i sin tur att man tydligt klargör problemen. Så tydligt att folk förstår. Låt oss här peka på några av de grundläggande frågorna.

För det första måste statsmakterna konkretisera vilka krav de ställer på totalförsvarets förmåga att möta framtida hot (anpassningsförmåga). Britterna hade under mellankrigstiden en "no war in ten years plan" - som rullades varje år till dess tiden 1935 krymptes till 8 år! Om denna kan man raljera, men det är faktiskt något i den stilen, men mer preciserat, som exempelvis Försvarsmakten behöver idag för att ha en grund att stå på: "FM skall xx år efter beslut kunna möta ett angrepp av typ yy från makten zz". Det ger naturligtvis också politikerna en insikt i vad som krävs av förvarning och beslutsfattning.

För det andra bör innebörden av internationella insatser diskuteras. Är det fråga om traditionella fredsbevarande insatser i t ex Afrika, fredsframtvingande insatser i nya Balkankrig eller hjälp till baltiska stater inför yttre hot? Försvars-makten har - vis av skadan, då Bosnien-operationen beordrades kort tid efter ett försvarsbeslut som alls inte nämnde internationella insatser - dragit slutsatsen att vi måste vara beredda på alla eventualiteter. Därför anklagas den för aktivism och för att vilja förorda en strategi från svensk stormaktstid. Kritiken syns något orättvis; ÖB:s syn på insatser i Östersjöområdet är snarare en konsekvens av hur säkerhetsstrukturen utvecklas i dagens Europa och av vårt engagemang i Östersjöområdet.

För det tredje bör sammanhanget mellan de ovanstående punkterna klargöras. Om vi skulle delta i internationella operationer i Östersjöområdet kan vi komma att utsättas såväl för integritetskränkningar som regelrätta fientligheter. Konsekvensen härav är att försvaret av svenskt territorium inte enbart kan knytas till ett fjärran hot från ett återuppståndet imperialistiskt Ryssland utan kan bli aktuellt även som följden av fredsfrämjande operationer i närtid och närhet.

För det fjärde, och kanske viktigast, måste alliansfriheten diskuteras förutsättningslöst. Under det kalla kriget kunde den viktigaste strategiska faktorn - väpnat bistånd från väst - inte ens nämnas, samtidigt som den politiska ledningen i tysthet hoppades på att den skulle komma om det blev allvar. Idag avfärdas NATO-medlemskap med två oförenliga argument: dels att det inte behövs förrän det uppstår ett ryskt hot, dels att det skulle innebära risker för oss om det uppstår ett ryskt hot.
Det sistnämnda argumentet bygger på att vi liksom under det kalla kriget kan tillgodoräkna oss alliansens skydd utan att dela dess förpliktelser - en inte helt säker förutsättning. Det förstnämnda bortser från att alliansutvidgningen nu snarare syftar till att stabilisera östra Europa, en process som Sverige deltar i genom EU-medlemskapet och Östersjösamarbetet. Det är snarare i detta perspektiv som vår säkerhetspolitiska linje bör diskuteras - utan förutfattade meningar.

En begriplig försvarsdebatt kräver klara och tydliga frågeställningar. Frågorna bör däremot besvaras nyanserat, i dagens debatt är det tyvärr tvärtom: oklara frågor ges demagogiskt förenklade svar.