Nils- Eric Sandberg:
Vilket försvar behöver vi ha i framtiden?
 |
Kanske bör vi utnyttja lugnet i omvärlden till att diskutera det
Visserligen verkar det lugna utgångsläget underligt, av två skäl.
Först: Hösten 1996 förklarade ÖB att ryssarna kunde ha sin krigsmaskin i operabelt skick inom 3-4 år (vi diskuterade just då hur lång återtagningstid svenska försvaret kunde klara sig med, rent experimentellt). Drygt ett år senare, vintern 1997-98, förklarar ÖB (och experter på försvarsdepartementet) att det nu tar åtminstone tio år för det ryska försvaret att få infanteriet på fötter. Alltså behöver vi inte - åtminstone inte under den tiden - bekymra oss om något invasionsförsvar.
Går det verkligen så fort? Om dagens bedömning är helt pålitlig verkar inte gårdagens bedömning vara det. Och om gårdagens bedömning inte var helt pålitlig - varför kan vi då helt lita på dagens bedömning?
Sedan: Regeringen har beordrat ÖB att spara så att försvaret kan hålla budgeten i detalj. Vad jag kan se finns i departementets direktiv ingen analys av förklaringar till överdraget - exempelvis periodisering av betalningar för materiel, av time lags för besparingar, av inledande kostnader för rationaliseringar.
Departementets tänkande är helt kameralt. Försvaret ska
inte dimensioneras efter något behov utan efter ett i förväg
beräknat anslag. Vi ska ha just det försvar vi har råd med
(sedan alla andra, mer röstgivande utgiftsområden tillgodosetts).
Departementet utgår inte alls från någon analys av dagens
kostnadsstruktur, av framtida hotbilder, av vilka uppgifter försvaret
har, vilken organisation och beväpning detta kräver - etc. Men
det fanns kanske i de hemligstämplade papperen.
Men, antag att ÖB just nu har helt rätt tio år framåt.
Vi behöver inte invasionsförsvaret, inte de ursprungliga 29 brigaderna
eller ens dagens 13, och vi kan avvara de Leopardstridsvagnar som just levereras.
Då: vilka uppgifter kan försvaret få den närmare framtiden?
Hur ska det organiseras och dimensioneras och beväpnas för dem
(om vi hinner ändra något nämnvärt i dagens struktur)?
Det är väl detta vi bör diskutera.
Ett sannolikt scenario:
Kofi Annan blir snart avslöjad som vår tids Neville Chamberlain.
"I believe it is peace for our time ... a peace of honour", förklarade
Chamberlain när han klev av planet 30 september 1938 i London. Han
hade räddat Tjeckoslovakien undan krig. Den 15 mars 1939 ryckte tyska
trupper in i Prag. Antag att det snart blir känt att Saddam Hussein
fortsätter utveckla biologiska vapen. Han kan mycket lätt använda
dem för att nästintill förinta Israel och allvarligt försvaga
de oljerika grannländerna.
USA inser att galningen nu måste stoppas. Utan stöd av andra
än Storbritannien och Australien organiserar USA en attack. Först
från luften. Den blir framgångsrik, men slår inte ut bakteriefabrikerna.
USA måste sätta in markstyrkor. Det räcker inte med ett
par divisioner utan USA är snart uppe i 100 00 man, kanske mer. Det
tar lång tid för dem att söka igenom hela landet (Irak är
stort - 435 000 kvadratkilometer; Sverige har 450 000). Ännu efter
sex månader är hela styrkan kvar i Irak, och fler experter flygs
in ständigt.
Det stigande antalet dödsoffer skärper den internationella opinionen
mot USA. Detta, och de amerikanska förlusterna, skärper den amerikanska
opinionen mot saneringskriget i Irak i synnerhet och mot USA:s kostsamma
roll som världspolis i synnerhet. (De isolationistiska stämningarna
i USA har alltid underskattats i europeisk debatt.)
När saneringen i Irak är (nästan) klar tar USA hem sina styrkor.
Opinionen i och utom kongressen tvingar presidenten att radikalt dra ned
på sina internationella engagemang - särskilt i Europa, via NATO.
Amerikanerna anser att européerna nu äntligen måste ta
ansvar för sig själva.
Samtidigt pågår en motsvarande process inom EU. Den monetära
unionen har börjat fungera och tvingar fram en parallell fiskal samordning
av den ekonomiska politiken. När USA annonserar en aveuropisering av
sin försvars- och utrikespolitik inser EU-länderna att unionen
måste ta ett gemensamt ansvar för medlemsländernas säkerhet,
och överhuvudtaget ordningen i Europa. Det europeiska NATO blir därmed
stommen i ett EU-försvar.
Alla länder måste delta. Sverige är medlem av EU. Efter
en skarp intern debatt tvingas centern och socialdemokratins pacifistiska
del vika för insikten att vi för en gångs skull måste
följa internationella avtal. Då måste försvaret samordnas
och samtränas med andra EU-länders försvar. Något akut
hot kommer - kanske - inte från Ryssland. Det som stör freden
och kräver ingrepp från EU blir däremot nya inbördeskrig
i resterna av Sovjet, nya utbrott av internhat i "Jugoslavien",
och en konflikt mellan Turkiet och Grekland, två länder som intensivt
önskar skära halsen av varandra.
Vilka styrkor måste Sverige bidra med till ett EU-försvar med
europeisk polisfunktion? Förmodligen små, mycket vältränade
förband som systematiskt övat tillsammans med förband från
andra länder, förmodligen under gemensamt befäl. Kanske måste
försvaret kunna kombinera militära och humanitära insatser,
fast mer effektivt än vad vi gjorde i Jugoslavien.
Försvarsindustrin måste internationaliseras i motsvarande mån.
Vi får specialisera oss på några vapentyper - förmodligen
flygplan; Sverige är en av de fyra nationer i världen som klarar
att bygga ett eget stridsplan. Tyskland, England, Italien och Spanien har
gått samman om sin Eurofighter. Den har (hittills) kostat sju gånger
mer än JAS i utvecklingskostnader, och enligt kalkylerna blir styckkostnaden
fem gånger högre än för JAS, trots att Eurofightern
tillverkas i mycket större serie. Vidare har Eurofightern ännu
inte kommit upp i luften. JAS tycks vara ett modernare plan. Sverige har
5 procent av de fyra ländernas BNP. Vi kan nog fortsätta med stridsplan.
I övrigt kommer vi att köpa och sälja vapensystem på
en helt internationaliserad marknad.
Detta är bara ett scenario. Men mycket möjligt. Det antyder ett
av de perspektiv vi måste placera försvarsdiskussionen i.
Men försvarsministern sitter och räknar pengar. Och utrikesministern säger att hon vill ha en "ny europeisk fredsordning utan militära pakter". Den modellen har vi redan prövat, grundligt.
Nils-Eric Sandberg är ledarskribent i Dagens Nyheter
Ett lämpligt svenskt bidrag till ett EU-försvar? JAS 39 Gripen kostar bara en femtedel av (den ännu inte flygfärdiga) Eurofighter.