Eino Tubin:

Vad blir det efter värnplikten?

 Bastiljen föll 14 juli 1789. För att möta hotet från omvärlden skapade det revolutionära Frankrike ett värnpliktssystem som sedan blev allmänt i hela Europa. Berlinmuren föll på året två sekler senare. Sedan hotet från Sovjetunionen försvunnit avskaffar många europeiska länder värnplikten. Är det snart Sveriges tur?  

Egentligen är värnplikten inte allmän eftersom den bara omfattar män. Framtida sätt att bemanna krigsorganisationen borde vara könsneutrala. Eftersom denna krigsorganisation rimligen kommer att krympa måste man välja mellan tre metoder för urval: höjda fysiska och psykiska krav, lottdragning eller frivillighet. Författaren tycker att det skulle "kännas bäst om valet gjordes medvetet och man inte bara lät det utvecklas därhän på grund av allmän tvångsbantning".

Hela stan var där. Vi var inbjudna för att ära en ung man som skulle rycka in till sin värnpliktstjänstgöring. Männen läste ur Koranen, alla serverades rikligt med mat, satt på golvet och åt ur gemensamma serveringsfat. Gäster gick, nya kom, så höll det på hela dagen. Vi gav en liten handtryckning åt den unge mannen, som skulle ut på sin första långa vistelse på egen hand borta från familjen.
Värnplikten tas fortfarande på djupt allvar i Turkiet, även om det börjat ifrågasättas om den måste vara så lång som halvtannat år. För staten, som har svårt att driva in skatter, är den ett sätt att få tjänster från medborgarna. Värnpliktiga tjänstgör som lantpoliser i Jandarma och armén har många sociala funktioner i underutvecklade delar av landet. Säkerhetspolitiskt är det nödvändigt att ha en stor armé, grannarna är mindre goda och i de östra delarna pågår ett segt krig mot PKK. Värnplikten innebär också att alla pojkar lär sig läsa och skriva.
Någon utbredd tradition är det nu inte att ställa till byfest inför inryckningen. Men den är värd att notera som kontrast till vad man brukade göra i Sverige i samma situation.
Hur står det till med den svenska värnplikten förresten? Allt fler länder i Europa går över till yrkesförsvar. Hur hanteras den debatten i Sverige?
Värnplikten uppstod med den frans-ka revolutionen och dess krav på jämlikhet. I Sverige uppstod ett slags värnplikt först på Gotland, där den kallades nationalbeväring. För många var kravet på värnplikt och på en lika och allmän rösträtt hopkopplade: en man, en röst, ett vapen. Det är ett mått på hur auktoritär tidsandan var i Sverige under 1900-talets början att plikten kom först och rätten många år senare.
Ända in på 70-talet kunde detta gamla slagord upplevas bokstavligt, nämligen i bergskantoner i Schweiz. Där samlades hela den manliga befolkningen till ting på stadens torg med geväret på ryggen. Värnpliktiga har fortfarande gevär och uniform hemma i garderoben, precis som vårt hemvärn. Överåriga fick behålla bössan. Besökare som såg gråuniformerade cyklister på väg till skjutbanan på helgerna brukade säga att Schweiz inte var ett land som hade en armé utan en armé som hade ett land. Sedan även kvinnorna sent omsider fått rösträtt har väl dessa former av militariserad direktdemokrati blivit lite mindre pittoreska.
Skälet var förstås att Schweiz levde på minnet från andra världskriget, då landet i flera år helt och hållet var omringat av axelmakterna. Varje man behövdes.

Kategoriklyvning förr och nu
Sverige hade också värnplikt under de båda världskrigen. Men när värnpliktsarmén behövdes som mest så var den som mest oförberedd. I den panikartade mobiliseringen vid första världskrigets utbrott föll bördan på en outbildad landstorm med glada amatörer som befäl. I andra världskrigets mest kritiska ögonblick - den tyska invasionen av Danmark och Norge - bemannades den omskrivna "Per Albin-linjen" av ett fåtal man med fem skott per gevär m/96.
Att Sverige var så dåligt förberett inför andra världskriget skylls inte minst på kategoriklyvningen på 30-talet, då en del av åldersklassen inte fick utbildning. Fram till kalla krigets slut var värnplikten därför något som de flesta - utom en del företrädare för de blå försvarsgrenarna -ville slå vakt om.
Numera har vi det intressanta läget att ett slags kategoriklyvning krupit in bakvägen, men att det ideologiska utanverket med allmän värnplikt alltjämt är gällande. Mot bakgrund av dagens ekonomiska turbulens i försvaret kan det vara värt att spekulera lite om framtiden en bit in på 2000-talet och hur man då kan lösa problemet att bemanna krigsorganisationen.
Kan den allmänna värnplikten behållas i framtiden? Om inget oförutsett inträffar så får man efter det kalla krigets slut räkna med att landet inte längre behöver en krigsorganisation i halvmiljonklassen. Och när krigsorganisationen krymps blir en mängd värnpliktiga över. Hur länge till är då värnplikten allmän?
Egentligen har vi aldrig haft allmän värnplikt. En plikt som bara omfattar den manliga delen av befolkningen är inte allmän. De som förespråkar kvinnlig värnplikt vill för den skull inte fördubbla grundutbildningskontingenten, tanken är väl snarare att man ska ta ut de bästa av båda könen. Eftersom vi redan har ett slags värnplikt för de kvinnor som frivilligt gjort grundutbildningen, så borde alla framtida sätt att bemanna krigsorganisationen vara könsneutrala. Eftersom alla som då blir över inte rimligtvis kan få jämförbar meningsfull sysselsättning i de civila delarna av totalförsvaret måste det logiskt leda till ett av tre alternativ: Antingen höjer man efter hand de fysiska och psykiska kraven, och bara tar ut de allra bästa. Man kan också låta lotten bestämma vilka som tas ut till utbildning. Eller man rekryterar enbart bland dem som anmält sig frivilligt, d v s man inför ett yrkesförsvar.

Ett medvetet val
Alla tre av dessa alternativ har för- och nackdelar. Det första alternativet kommer så småningom att förverkligas av sig själv om man inte vidtar några åtgärder alls. Nackdelen är att det är orättvist och snart leder till ersättningskrav till dem som tas ut. I praktiken får man då ett yrkesförsvar rekryterat på grundval av en pliktlag. Lotterisystemet har använts i många länder och fungerat hyggligt. Vi har dock ingen sådan tradition i Sverige, och det kan här komma att bli betraktat som orättvist och alltför slumpmässigt. Ett rent yrkesförsvar kan verka dyrt, eftersom man måste betala marknadsmässig lön för att få folk med de rätta kvalifikationerna att ställa upp. Å andra sidan kan det hävdas att värnpliktens verkliga kostnader idag inte bokförs fullt ut. Men med en stor strukturell och långvarig arbetslöshet kanske alternativet med ett yrkesförsvar inte ter sig lika avskräckande som förr. Det återstår att räkna ut den brytpunkt i krigsorganisationens storlek där yrkesförsvaret samhällsekonomiskt sett blir billigare. Det är ingen enkel matematik.
Men det är detta val som vi står inför i början av nästa sekel. Intellektuellt skulle det kännas bäst om valet gjordes medvetet och man inte bara lät det utvecklas därhän på grund av allmän tvångsbantning. Egentligen är det fantastiskt att de som uttas till grundutbildning fortfarande ställer upp så lojalt och att andan fortfarande är så god. Det borde vara förödande för allas moral när det talas om att förkorta grundutbildning för vissa, skicka hem delar av åldersklassen, ställa in inkallelser för att spara pengar osv. Alla vet att varje krona som går till att utbilda folk som sedan inte kan krigsplaceras är bortkastad.
Som det ser ut idag närmar vi oss den kritiska punkten från fel håll. Värnplikten kan ses som ett svart hål där pengar som behövs för underhåll och förnyelse försvinner. Frågan blir: hur många har vi råd att utbilda om vi ska behålla en si eller så stor effektiv organisation med modern materiel? Sist kommer den säkerhetspolitiska frågan: vad ska försvaret vara till för?
Egentligen borde frågorna ställas i omvänd ordning. Vad behöver vi vårt försvar för i framtiden, hur bör organisationen se ut och hur mycket utbildad personal behöver vi? Sedan får vi fundera på hur vi ska skaffa och utbilda denna personal. Det styrande får inte vara hur många fredsförband som ska vara kvar utan vad vi vill med vårt försvar.

Litet men vasst
Vad behöver vi då försvaret till i framtiden? Säg att avspänningen fortsätter och hotet om rysk återupprustning och revanschism avtar allt mer. Även om alla fortsatte att rabbla trosbekännelsen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig så släpptes redan på 50-talet tanken på att vi skulle kunna hålla stånd helt ensamma. Nu talas om aktiv samverkan för fred i Europa och gemensamma insatser för att begränsa nya krishärdar. Nya faror målas upp som terrorism, internationell brottslighet, vågor av flyktingar, hastigt uppflammande hot. Detta talar för att Sverige i framtiden borde ha ett litet antal väl utrustade och väl utbildade, stående och/eller snabbt mobiliserbara fältförband ur alla försvarsgrenar kapabla att utföra ett flertal uppgifter även utanför landets gränser i samverkan med andra länders förband. Det innebär färre men kvalitetsmässigt bättre förband än idag.
Det rimliga borde då vara att dessa fältförband bestod av avlönade frivilliga som skrev kontrakt för några år i taget och sedan stod till förfogande i reserven i ytterligare ett antal år. Dessa reservister kunde sedan bilda stommen i ett kraftigt nedbantat frivilligt lokaltförsvar tillsammans med personer som tidigare fått grundutbildning eller som korttidsutbildas för sina uppgifter. Uppgiften skulle vara att skydda baser och andra viktiga områden tills hjälpen utifrån hinner fram.
Men om nu läget åter skulle skärpas och vi vill återta ett invasionsförsvar av gårdagens modell. Det är lika hypotetiskt som frågan om vi kan återta ett ekonomiskt försvar av den modell vi hade på 60-talet. Liksom när det gäller försörjningsberedskapen måste man utgå från helt andra förutsättningar än de som fanns förr. En snabb förstärkning av försvaret kan i framtiden bara ske i samverkan med Europa, USA och NATO. När vår säkerhetspolitik anpassas efter de nya förhållandena i Europa blir det kanske inte otänkbart att vid behov låna materiel utifrån, kanske även tillfälligt basera utländska förband i Sverige.
Att åter utbilda en stor krigsorganisation är lika svårt som att åter stampa fram en egen självförsörjande försvarsindustri ur marken. Bland det som är svårast att återta är kompetensen hos de många utbildare och tekniker som kommer att behövas. Det är naturligtvis bra att göra upp planer på återtagning, men man ska inte tro på dem. Jag vet inte om något land i historien haft både rätt väderkorn och politisk beslutsamhet för att i tid sätta igång en återtagning.

Skydd för demokratin?
Ett vanligt argument är att värnplikten är skydd för demokratin. Men de stora demokratierna har numera yrkesförsvar eller är på väg dit. Många diktaturländer hade värnplikt: Nazityskland, Mussolinis Italien, Francos Spanien, överstarnas Grekland, Sovjetunionen. Demokratiargument håller väl bara om det ställs mot förhållandena i bananrepubliker, där krigsmakten är redskap för de styrande familjerna.
Värnpliktens betydelse för försvarsviljan kommer man inte ifrån. Att försvarsviljan i ett klassamhälle som det brittiska var så stor under det andra världskriget berodde inte minst på att man upplevde att bördorna delades lika. I USA ställde även illa behandlade minoriteter som svarta, japansk-amerikaner (vilkas familjer satt i fångläger!) och indianer upp och gjorde hjältemodiga insatser. Om Sverige är på väg mot ett yrkesförsvar så är det viktigt att bevara så mycket som möjligt av den folkliga kontakt med försvaret, som förkroppsligas av hemvärnet och frivilligrörelsen.
Det sägs också att personalen blir mer mångsidig om den rekryteras värnpliktsvägen. Man jämför svenska FN-soldater med värnpliktsbakgrund, vana att fixa saker på egen hand med utländska yrkessoldater, som bara kan en sak och hjälplöst väntar på en fackman när bilen går sönder. Men det finns säkert svenska enheter också där ingen kan meka med bilar. Vill man ha folk med olika yrkesbakgrunder så ska man målmedvetet rekrytera dem som man behöver.
Man kan också möta tanken att det skulle vara bra för andan i samhället om alla kallades in till en kort militär utbildning, där de kunde lära sig överlevnad, livräddning och få bättre fysisk kondition. Men med den specialisering och målstyrning som vi har på alla andra områden är det svårt att hävda att just försvarspengar ska gå till sådant.
Den svenska värnpliktens bakgrund i rösträttsdebatten och dess folkliga förankring gör att den för många fortfarande har ett egenvärde. Värnplikten är nödvändig för att upprätthålla en stor krigsorganisaiton. Jag känner själv sympati med värnpliktens idé och är stolt över min utbildning och de krigsplaceringar jag haft. Men försvarets framtid bör debatteras utan känslomässiga eller ideologiska bindningar. Jag har inte diskuterat pengar och har berört en tänkt framtid i mycket grova drag. Jag hoppas att andra debattörer vill ta upp dessa trådar och utveckla dem vidare. Just nu är det viktigt att lyfta blicken över budgetpaniken och försöka se de strukturella problemen på lång sikt.

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet