Olof Santesson:

Rysslands armé - problem för oss

 

Rysk armé i katastrof: masskapitulation efter nederlaget vid Masuriska sjöarna i Ostpreussen 1914

 

Rysk armé i triumf: parad på Röda torget efter segern vid Stalingrad 1943

Går det att skapa en öst-västlig trygghetsgemenskap? I mycket beror svaret på utvecklingen av den ryska krigsmakten, hävdas i denna artikel. Men denna krigsmakt har alltid varit gåtfull. Ömsom Europas starkaste, ömsom i djupt förfall.

Moskva måste vara med. Gång på gång sägs att en kommande verklig europeisk säkerhetsordning förutsätter att Ryssland deltar.
Det önskvärda i detta må vara självklart, och ett förverkligande av målet kan ses som en av Europas ödesfrågor. (För regeringen Persson rör det sig inte minst om att bygga under argument för att hålla Sverige utanför detta "föråldrade NATO"). Men vi borde också försöka fixera förutsättningarna för en öst-västlig trygghetsgemenskap.
I frågans centrum står Rysslands försvarsmakt.
Kan den bli ett stabilt inslag i den kommande ryska säkerhetspolitik västvärlden hoppas på? Den är själva förutsättningen för att vårt eget land redan ska dra slutsatsen att hot österifrån kan uteslutas under överskådlig tid, ja nästan för evigt? Utan militären som ett pålitligt stöd för demokrati och framsteg kommer ryska freds- och samarbetsförsäkringar att klinga tämligen tomt.

Fallet är djupt
Det rör sig om en av världens märkligaste försvarsmakter, genom tiderna ömsom Europas starkaste, ömsom stadd i förfall. Inför tusenårsskiftet gäller, som alla vet, det senare.
Dagens kris för den ryska militärapparaten har vältaligt omvittnats, inte minst nyligen i en stor FOA-konferens i riksdagshusets gamla förstakammarsal i Stockholm.
Den ryska militärens fall är sannerligen djupt.
Gå bara tio år tillbaka i tiden, och den hade en alldeles enastående ställning. Enligt vissa beräkningar tog försvarsmakten och det militärindustriella komplexet en femtedel av Sovjets hela BNP i anspråk.
Det handlade om militär säkerhet till varje pris.

Ständigt hotat
Traditionellt har Ryssland/Sovjet med sina vidöppna gränser och sin avsaknad av naturliga barriärer alltid känt sig hotat. Ständigt återkommande invasionsvågor har satt djupa spår i ett nationellt beteendemönster. Vi behöver inse att även dagens Ryssland inte bara känner fortsatt misstänksamhet mot väst och vaksamhet inför muslimsk fundamentalism utan även har en djupt liggande oro för Kina.
Under sovjettiden liknade landet ett permanent militärläger. Industrier som tillverkade civila flygplan, bilar och traktorer var avsedda att bilda basen för en kommande massaproduktion i händelse av att Sovjet råkade i krig. Företagen var uttryckligt organiserade och utrustade för detta syfte.

Hysteriskt slöseri
I själva verket präglade mobiliseringstänkandet hela industristrukturen. Väldiga lager fanns uppbyggda för strategiska råvaror. Både specialister och sofistikerade produkter var militärindustriellt "inlåsta".
Ryska militärer var minst sagt bortskämda med ett hysteriskt slöseri. Varor tillverkades bara för att hålla industriapparaten igång. En nyckelprodukt som aluminium gick till lågkvalitetvaror eller direkt till skrot. Det senare gällde även delar av exempelvis det nytillverkade stridsvagnsbeståndet.
Vad den här militärkulturen egentligen har betytt för avnämarnas verklighetsuppfattning har vi knappast någon tydlig bild av.

Sänkt kärnvapentröskel
I dag är det endast tydligt att den ryska försvarsmaktens materiella förutsättningar är bortsopade i tecknet av nittiotalets ekonomiska kris som först nu visar tecken på att läka ut.
Kvar någorlunda intakt från Sovjets dagar finns bara den strategiska kärnvapenarsenalen och dess personal. Det är kärnvapnen som ska utgöra Rysslands första försvarslinje. Tröskeln för krigsinsatser av kärnladdningar har oroande sänkts.

Ömklig syn
Praktiskt taget all konventionell nyproduktion har inställts utöver den ej obetydliga mängd som exporteras till främst Kina. Ryska officerare hankar sig fram utan pengar till utrustning och övningar. Fartyg ligger stilla, flygplanen är ej i luften, tanks och stridsfordon underhålls inte. Befälet får inte ut sina löner och saknar i många fall bostad. Rekryter uteblir, de som fångas upp utgör samhällets olycksbarn.
Rysslands försvarsmakt utgör kort sagt en ömklig syn. Vad den än är ett hot mot så är det inte mot omvärlden.
Reformer måste ske, sägs det. I flera år har det talats om en satsning på relativt små insatsförband med yrkespersonal i kombination me den stor milis för terroriellt försvar. En civil säkerhetsforskare, Alexej Arbatov, tänker sig dock en slutlig organisation på cirka 20 armédivisioner plus 1000 till 1500 stridsflygplan.
Andra beräkningar nämner siffran 300 000 för armén och 80 000 för inrikestrupperna utifrån i dag mellan 1,8 och 1,2 armésoldater respektive 1 miljon i övriga väpnade styrkor. Kontrakten för alla yrkesofficerare går ut i år. Nu anses det gälla att rädda kvar 300 000 officerare för att den ryska armén ska ha något att bygga på.
Man har svårt att tro att inte Ryssland förr eller senare kommer på fötter och då också har förmåga att bygga upp en försvarsmakt.

Oförmåga att lära?
Det betyder inte nödvändigtvis att Ryssland skulle kunna komma igen så som Hitlers Tyskland dessvärre gjorde mindre än tjugo år efter nederlaget i första världskriget. Detta alldeles oavsett Rysslands svaga finanser och den åderlåtna ryska produktionsbasen. Ryska militärer förefaller för närvarande helt enkelt sakna tyskarnas förmåga att lära, den gången av skyttegravskrigets misstag. I varje fall skymtar inga konstruktiva slutsatser av striderna i Afghanistan och debaclet i Tjetjenien.
Somliga bedömare varnar för att den ryska försvarsmakten inte kan fortsätta att försöka övervintra ett enda år till. Total katastrof hotar i penningsbristens spår, säger de: lokala krigsherrar, en albansk utveckling, en räcka av elände.
Inrättandet av ett nytt generalinspektorat, lett av Andrej Kokosjin, antyder en ambition hos kretsen kring Boris Jeltsin att bryta igenom pågående byråkratiska strid om det militära kadavret och öka förutsättningarna för civilt inflytande över en alltjämt hägrande militärreform.
Det är därmed hög tid för väst att stötta reformansträngninarna med lämplig och välstyrd hjälp, vädjar ryska nytänkare.
En sådan insats förutsätter dock rimligtvis att ryska stridskrafter för första gången i historien ställs under effektiv civil kontroll.
En antydan om svårigheterna att åstadkomma effektivt bistånd visar dessvärre också tidigare erfarenheter. I arbetet för att bygga upp en gemensam baltisk bataljon för i första hand fredsinsatser fann nordiska och brittiska instruktörer det bekymmersamt svårt att utbilda officerare och underofficerare med bakgrund i den sovjetiska krigsmakten. Man skulle först behöva lära dem av med allt de tidigare lärt sig, lyder en vanlig slutsats.
Med den begripliga attityden blir det inte lätt att nalkas ryska officerare för det slags anpassning som Ryssland skulle behöva för att ingå i en gemensamt europeiskt säkerhetssystem.

Andra kollapsen
Och vad vet vi egentligen om den ryska militärens inneboende förutsättningar? Under 1900-talet har den utmärkt sig på ett sätt som saknar motstycke.
Nittiotalets sammanbrott av en stor militär organisation är förvisso historiskt märklig. Och ändå är den faktiskt den andra i ordningen för den ryska armén.
Den första kollapsen kom våren 1917. Det var endast ett drygt halvår efter ryssarnas mest framgångsrika insats under första världskriget, generalen Alexej Brusilovs offensiv sommaren 1916. Försörjningsläget var faktiskt bättre än under tidigare år. Ändå föll krigsmakten sönder under auktoritetskris, uppgivenhet och utmattning.

Svårbegripligt mönster
Två gånger har således den ryska armén mer eller mindre upplösts utan att dessförinnan ha i grunden besegrats på ett blodigt slagfält. Däremellan samlade den sig till ursinnig kamp och slutlig seger mot en av krigshistoriens mest framgångsrika angripare, Nazi-Tyskland. Här finns ett unikt mönster som dessvärre inte låter sig lätt förstås.
Vi måste likafullt försöka få med detta Ryssland och denna ryska armé i ett konstruktivt gemensamt säkerhetsarbete, det kan inte nog upprepas.
Men inget är vunnet med bara uttalandepolitik om det önskvärda. Det är hög tid att börja fundera över uppdragets vidd. Svensk säkerhets- och försvarspolitik kräver öppna ögon för den ryska försvarsmakten som säregen krisfaktor.
Alltför mycket behöver göras på vägen till ett äkta och övertygat närmande för att någon ska våga sia om hur snabbt det går, om alls.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör.