Hans Zettermark:

Idealism och biologisk krigföring - bara fiktion?

Är staternas ledare lovligt byte i krig? Problemet ställs på sin spets i "Presidentens order"
(Skämtteckning i nederländska tidskriften Trouw 1991)
 

Den sista boken i Tom Clancys Jack Ryan-serie är kusligt aktuell

Under hösten och vintern 1997-98 var Iraks biologiska och kemiska vapen på den världspolitiska nyhetstapeten. Det funderades kring vilka resurser Irak har beträffande massförstörelsevapen, vad FN och västvärlden skulle kunna göra åt dem, samt om det skulle kunna bli krig (i så fall enligt vissa underligt nog utlöst av världssamfundets försök att hindra en avskyvärd regim från att använda de vidriga vapen som man tidigare använt mot en del av befolkningen i landet). Vidare spekulerades det kring möjliga närmanden mellan Irak och Iran, vad eller vem som kan tänkas komma efter Saddam (och möjligheterna att "komma åt" honom), samt om Bill Clinton och den amerikanska administrationen blåste upp och utnyttjade den internationella krisen för att avleda uppmärksamheten från inrikes problem och kvinnoaffärer.

Utnyttja anarkin?
Det finns element av både anarki och ordning i det internationella systemet, även om de lärde tvistar om proportionerna dem emellan och om graden av ömsesidigt beroende ("interdependens") mellan "aktörerna" (stater, organisationer m m) i sagda system. Synen på hur umgänget stater emellan skall (och kan) gå till skiljer sig naturligtvis åt mellan olika statsledningar, inte minst beroende på hur man upplever sin ställning i världen jämfört med hur den borde vara. En "missnöjd" statsledning som ser en blotta hos någon, som upplevs som en konkurrent, motståndare eller rentav fiende i ett nollsummespel i en osäker värld, kan tänkas passa på att ta för sig lite extra, om inte annat så för att "testa"…
Tänk om USA:s hela kongress, högsta domstol och presidenten alla omkom samtidigt, och det land som ofta benämns som den enda supermakten, eller kritiseras för att vara världspolis, stod i det närmaste utan ledning - sånär som på den nyss insvurne vicepresidenten som saknar politisk erfarenhet i gängse mening. Vicepresidenten blir president, upplevs som svag, liksom USA upplevs försvagat, och i detta läge låter en iransk ayatollah lönnmörda Iraks ledare, "ta över" Irak och odla fram lite Ebolavirus som släpps lös på Amerika. Vidare blir den nye presidenten själv och hans familj måltavlor och några asiatiska stormakter lurar i kulisserna, samtidigt som den nybildade "Förenade Islamiska Republiken" smider sina planer på att behärska hela den Persiska viken med kringliggande kungariken och emirat.
På hemmaplan blir media utnyttjade av krafter som vill göra sig av med "outsidern" i Vita huset.

Rejält rent hus
Det ovanstående återfinns i Tom Clancys bok Presidentens order (Executive Orders) som väl rimligen utgör den sista delen i berättelsen om Jack Ryan. Den utkom första gången i USA sommaren 1996 och tar vid där föregångaren Hedersskuld slutar. Att blanda in så mycket på en gång kan verka orealistiskt och överdrivet, men den lagoma frigörelse från verklighetens bagage som Clancy genomför gör att han kan behandla ett antal frågor på ett intressant och tankeväckande sätt, inte minst den ovannämnda om medias roll och ansvar.
Clancy låter sin hjälte börja städa upp bland korruption och slöseri i den amerikanska statsförvaltningen. I de avsnitten blir han lite väl programmatisk och hans republikanska konservatism lite för uppenbar på bekostnad av historieberättandet, likaväl som han blir närmast påfrestande sentimental i vissa avsnitt. Men kan man se förbi detta och den genretypiska svartvita ont-gott-uppdelningen, så väntar ett antal hundratal sidor god underhållning och en del tänkvärdheter.

Moralen och media
Hårdragningar och stiliseringar ger möjlighet till förtydliganden. Exempelvis finns ju i amerikansk utrikespolitik, vid sidan av all realism och cynism, ett idealistiskt element som skiljer den från exempelvis gängse västeuropeisk och kan göra den mer oförutsägbar. I Presidentens order förkroppsligas detta av den fiktive presidenten som faktiskt är god och vill göra det goda. Detta åsamkar honom och USA en del problem, bl a underskattas han av både inhemska och utländska motståndare, men Clancy tycks mena att det ändå i det långa loppet är en tillgång att vägledas av sin (goda) övertygelse, av en inre kompass. Det ligger förhoppningsvis något i det.
Medias roll i att inte bara återge skeenden utan också i att driva fram dem, i att manipulera och kanske rentav låta sig manipuleras av olika sidor i en konflikt diskuteras också. Clancy drar slutsatsen att media inte får avstå från att söka avslöja "allt", men att de aldrig får ljuga. En politiker kan möjligen vara tvungen att göra det och kan kanske rentav överleva att bli ertappad, men en journalist som beslås med lögn skulle vara "körd". Clancy har i sina tidigare Ryan-böcker behandlat ett antal moraliska dilemman. Här antyder han bara att pressdrevet kanske bör avvakta med att fälla goda män, men tydliggör desto mer att man ibland kan respektera meningsmotståndare mer än meningsfränder, om de är hyggliga människor. Det ligger en hel del även i detta.

Domslut och tänkvärdheter
Ett moraliskt dilemma som kunde ha fått större utrymme är det som handlar om (personlig) vedergällning och enskilda personer (snarare staters ledare) som lovligt byte. Här tycks Clancy mena att båda sakerna är fel (fast det får man lista ut själv), samt att den som har gett sig in i den leken får leken tåla. Samtidigt gör han en välkommen åtskillnad mellan kollektivt och individuellt ansvar, samt mellan religioner och en del fanatiska uttolkare. Vidare gör Clancy en tydlig markering mot dem som anser att allt statligt är av ondo och värt att bekämpa till varje pris. Därtill framgår det klart att medmänsklighet och omsorg om liv går före paragrafrytteri och formalism. I den återkommande frågan om diplomati kontra militära maktmedel slutligen, är dock inte svaret antingen eller, utan både och; även om Clancy förefaller okritiskt förtjust i alla militärteknologiska leksaker och de flesta av deras amerikanska operatörer.
Presidentens order väcker tanken att man kanske inte bara skall tolka världspolitikens skeenden och USA:s ageranden utifrån inrikespolitiska drivkrafter och problem (som Argentinas invasion av Malvinerna och den nu bioaktuella Wag the Dog med Dustin Hoffman och Robert De Niro om en president som råds ge sig in i utrikes äventyr efter att ha fått problem p g a affärer av känt slag). Utrikespolitiken kan få inrikes följder (som i Argentina och Storbritannien efter Falklandskriget). Tänk om det är så att USA faktiskt försöker se till att världen förskonas från biologiska och kemiska vapen i händerna på samvetslösa skurkar och att det snarare är så att "affärer" av typen Lewinsky avleder statsledningens uppmärksamhet och energi från de för världen väsentliga frågorna. Vad gör då media för nytta? Vem tjänar då på affären? Tänk om det är Saddams intressen och inte allmänhetens "right-to-know" som tillgodoses bäst. Tänk om biologiska stridsmedel verkligen är, som Clancy menar, ett vapen för psykologisk krigföring - och därtill effektivt …

Hans Zettermark är säkerhetspolitisk forskare vid Försvarshögskolans strategiska institution