Kjell Nordström:

Vardagen i fält 1939-1945

 

När krigslyckan vände ersattes Guderian av Patton som idol för svenska officerare.


Under sin tid som ordförande i Föreningen Fältjägare i Stockholm uppmanade general Carl Eric Almgren medlemmar som fullgjort beredskapstjänstgöring att skriva ned sina minnen "in-nan det blev för sent". Den uppmaningen tog Sven H. Åsbrink på allvar. Han hann dock före sin död icke själv helt färdigställa de anteckningar vilka nu föreligger i bokform under titeln Minnen från Sveriges militära beredskap 1939-1945 (Militärhistoriska Förlaget).

Åsbrink fullgjorde 1106 dagars, alltså drygt tre års, beredskapstjänstgöring. Han ryckte in som granatkastartroppchef och sergeant i december 1939, genomgick tre månaders extra infanteriofficerskurs på Rosersberg 1940, blev reservofficer, var plutonchef på och tidvis chef för ett skyttekompani, genomgick fältkompanichefskurs och blev ordinarie kompanichef med sista tjänstgöring i juni 1945 - allt vid I 5-förband, till en början i Norrbotten, därefter i Jämtland med Skalstugan som oftast förekommande grupperingsplats. Efter krigsslutet trädde Åsbrink i näringslivets tjänst, blev bl a administrativ direktör i Industriförbundet och ordförande i European Productivity Agency i Paris; han var även politiskt verksam.

Saknade vinterutbildning
Åsbrink skildrar fältlivets vardag. Mobiliseringen 1939 kallar han en rivstart, förbandets uniforms- och vapenutrustning är torftig. T ex den tyska handgranaten som armeras genom att ett snöre dras ut; därefter ska enligt instruktionen - översatt från tyskan - vederbörande tyst räkna "21, 22, 23" innan han kastar handgranaten: "översättaren hade dock inte tänkt på att det magiska siffrorna tog mycket längre tid att uttala på tyska än på svenska, vilket onekligen skapade en risk för oss att få granaterna tillbakakastade på oss innan de briserade".
Allvarligast är dock att förbanden saknar vinterutbildning: "Aldrig mer under den kommande beredskapen skulle - dess bättre - så oförberedda och illa samövade förband som våra behöva skickas ut så långt bort och till så primitiva och delvis hårda förhållanden som nu skedde".

Växlande moral
Huvuddelen av fältförbandens tid går till en början åt till befästnings- och förläggningsarbeten. Efterhand kommer ny uniformsutrustning, modernare vapen (och ammunition!), utbildningen intensifieras, krävande förbandsövningar genomförs, förplägnaden förbättras; när fältdepåsystemet införs kan förbanden snabbare remobilisera. Med stöd av egna minnen och viss "research" rakt och oförbehållsamt, kan Åsbrink berätta om hälsoproblem, larmövningar, patrulläventyr, omgrupperingar, omorganisationer, besök av Militie Ombudsman, mässliv - liksom om den omfattande pappersexercis som utkrävs. En särskild upplevelse, noggrant återgiven, är att vara kontrollofficer på tysktåg mellan Storlien och Riksgränsen.
Stämningen växlar vid förbanden. När ryssarna anfaller Finland är eller blir, säger Åsbrink, moralen "hög". Tyskarnas anfall mot Danmark och Norge får inte lika stark moralhöjande effekt. (Skalstugan ligger vid norska gränsen).
De sociala problemen för de inkallade, innan bidragsverksamheten kommer i gång, inverkar negativt på förbandsandan; förband med slappa chefer visar dålig "militär stil" och disciplinen är därefter. Chefen för Åsbrinks skyttekompani, en reservkapten, är en dylik chef; när Åsbrink så småningom efterträder honom tvingas han lägga ner stor kraft på att få ordning och stil på kompaniet.
Några befattningshavare nämns vid namn, t ex Helge Jung, Carl-Oscar Agell och (stabsassistenten) Alf Henrikson. Övriga kallas "överstelöjtnant P", "kapten K", löjtnant M", "sergeant S" etc. För de initierade är identifieringen enkel; i en bok av detta slag borde dock flertalet namn ha återgivits fullständigt.

Tysksympatier?
Var statsofficerarna nazistiskt inställda? Det har på senare tid förekommit antydningar om att kollektivet den svenska officerskåren 1939-45 skulle ha varit utpräglat pronazistiskt. Åsbrink berättar att det vid utbildningen på Rosersberg förekom exempel från pågående krig "som ju oftast var positiva för tyskarna och negativa för västmakterna" - hos taktikläraren kunde viss nazistisk inställning konstateras. Möjligen kan man väl föreställa sig, fortsätter Åsbrink, "att hans tankegångar inte var helt unika i svenska fackmilitära kretsar vid den här tiden". I den avslutande sammanfattningen talar Åsbrink om "organiserade nationalsocialister" och "oregistrerade sympatisörer": "Det är knappast förvånande om en hel del av dessa sympatisörer fanns att hitta i officerskåren".
Starkt önskvärt är att historiker med god kunskap om vår beredskap ånyo tar till orda i denna fråga. Visst fanns statsofficerare (individer) som var nazisympatisörer eller mer. Men fanns det grupper av statsofficerare som formerade sig för att träda i "nyordningens" tjänst? En sak är att de tyska militära prestationerna intill (Liddell Hart) "vändpunkterna" i Ryssland och Afrika 1942 väckte fackmilitärers intresse och även beundran (vid vändpunkterna övergick uppmärksamheten från tysken Guderian till amerikanen Patton). Men att denna beundran transformerades till nazistisk övertygelse hos "officerskåren"? Åberopande egen erfarenhet från nämnda tid hävdar jag att dylika påståenden är grundlösa.

Kjell Nordström är generalmajor