Jan F T Mörtberg:
Avvecklar Överbefälhavaren existensförsvaret?

 

Behovet av ett invasionsförsvar ligger för närvarande ett antal år framåt i tiden. Det ger oss en chans att nu komma ikapp med vår planering. I närtid måste försvaret kunna vara ett verksamt instrument för en säkerhetspolitik som bl a syftar till att förebygga och dämpa konflikter i vårt närområde, hävdar författaren i denna replik till Helge Gards artikel i VF 1/98. Han håller med om att försvarets förmåga i närtid måste balanseras mot förmåga att anpassas mot framtida hot men betvivlar att Gard anger en bättre väg än vad ÖB gör.
Generalmajor Helge Gard fortsätter i Vårt Försvar nr 1/98 debatten om försvarets fortsatta utveckling efter 1996 års försvarsbeslut.
I artikelns rubrik klarar författaren ut att Överbefälhavaren avvecklar existensförsvaret till förmån för internationella fredsfrämjande uppdrag och i med det gjort en "halsbrytande helomvändning". Vidare klarar generalen ut att "Det finns anledning att ifrågasätta Försvarsmaktens agerande både före och efter försvarsbeslutet …". Det senare är nog en väl så dräpande iakttagelse, men som kanske leder till en annan slutsats än Gard tänkt sig: den s k helomvändningen kan vara ett levande bevis för aforismen "sent skall syndaren vakna".

Ständigt i efterhand
Redan 1991 fattade de sexton allierade staterna i Atlantpakten sitt nya strategiska koncept - nedprioritering av territorialförsvaret till förmån för krishantering - med anledning av Berlinmurens fall och Warszawapaktens upplösning. Ett år senare kaderorganiserade Sverige sina krigsförband (VI 90), först fem år senare börjar en reell diskussion om förändringar av den svenska försvarsstrukturer i en riktning som liknar den övriga västvärldens. 1993 avger en svensk bataljon verkanseld på Balkan, två år senare får den svenska Försvarsmakten i FB 96 uppgiften att delta i fredsfrämjande verksamhet vid sidan om försvaret mot väpnat angrepp. Det tidigare - avvecklingen av "existensförsvaret" - behöver inte vara äventyrligheter s a s grundade på "brister i analys", som Gard hävdar, utan kan vara nödvändiga, om än senkomna, förändringar med anledning av nya säkerhetspolitiska krav.
Det som nu pågår av framtidstankar och förändringsförslag i den svenska Försvarsmakten är en utveckling som sålunda i ännu större utsträckning borde påverkat underlagsarbetet redan inför 1992 och senast inför 1996 års försvarsbeslut. Känslan är att vi under 80- och 90-talet hela tiden varit i efterhand i förhållande till omvärldsutvecklingen och säkerhetspolitikens utmaningar. En orsak kan vara att vår försvarsplanering (för alla inblandade parter) hela tiden styrts av det "hotspöke" som Gard talar om. När det förmenta "hotet" försvinner, förlorar också de väpnade styrkorna sin legitimitet. (En stilla reflektion så här i slutet av 90-talet är det retroaktiva erkännande som många offentliga debattörer, t ex kulturpersonligheter, ger försvarets existens under det kalla kriget, en legitimitet som inte gavs under aktuell tid.)

Chans att ta initiativet
Det kalla krigets slut möjliggör en utveckling mot ett mera aktivt ut-nyttjande av våra väpna-de styrkor i säkerhetspolitiken. Detta kan exemplifieras av Över-befälhava-rens syn på Försvars-mak-tens roll som det beskrivs i det senaste budgetunderlaget:
"Försvarsmakten måste kunna möta en breddad hot- och riskbild samti-digt som Försvarsmaktens roll förändras från att vara ett invasionsförsvar till att utgöra ett mer aktivt säkerhetspolitiskt instrument som vid behov och i samverkan med andra skall kunna verka stabiliserande och kunna genomfö-ra konfliktdämpande insatser. Våra nationella och territoriella intressen till-godoses bäst av att vi tidigt kan vara på plats för att förebyg-ga eller dämpa konflikter där dessa uppstår, det vill säga ett mer aktivt ut-nyttjande av För-svarsmakten i ett större säkerhets-poli-tiskt spektrum."

Ansvarstagande, inte aktivism
Gard belyser i stor utsträckning denna syn på säkerhetsarrangemang för Sverige i princip som en konkurrent till "existensförsvaret", inte som ett komplement. Det är synd då det hade varit värdefullt om lite av den kraft som ägnas åt att "anklaga" ÖB för val av en s k duellstrategi, i stället för en förordad "tidvinnande" krigsstrategi, hade kunnat fokuserats på att diskutera "strategier för konflikthantering" i den verklighet som växt fram i vårt närområde och i Europa efter det kalla krigets slut. General Gard har i andra sammanhang framfört synpunkter på att ett dylikt tänkande skulle vara "aktivistiskt". Ett alternativt synsätt är att det enbart är ett utslag av en uttalad svensk vilja att ta sitt säkerhetspolitiska ansvar, även i vårt närområ-de.

Svåra avvägningar
Det finns många intressanta poänger i Gards diskussion kring de senaste försvarsbesluten (92 och 96) och avvägningsfrågorna, t ex hur mycket det egentligen är Försvarsmaktens egentliga behov som styr och hur mycket det är försvarsindustrins behov av regelbunden nyproduktion. Alla försvarsgrenar syns inblandade: armén med tillförsel av artilleri och luftvärn, marinen med ubåtar och flygvapnet med stridsflygplan. Den svenska försvarsindustrin byggdes upp i ruinerna av andra världskrigets traumatiska upplevelser av svårigheterna att i tid kunna "anpassa" det svenska försvaret till de nya kraven genom "tillväxt". Hur stor del av denna vi kan behålla till priset av minskade resurser för själva Försvarsmaktens kapacitet, det blir en av de närmaste årens viktigaste försvarspolitiska överväganden, bl a vid sidan om värnpliktsfrågan.
"The services must think in terms of fighting real opponents, with real ca-pabili-ties and real strategic and political objectives. Exercises and gaming must take place within con-crete scenarios against realistic opponents who can truly chal-lange blue forces. Such scenarios must examine the impact of innovative approa-ches on all three levels of war: strategic, operational, and tactical."
Skriver den amerikanske historieprofessorn Murray i en artikel (Joint Force Quarterly, sommaren -96) om hur väpna-de styrkor (försvarsmakter) skall överleva mellankrigstider och bibehålla sin krigföringska-pacitet.
Anpassningens stora utmaning är avvägningen mellan vilken förmåga försvaret skall inneha i närtid och handlingsfrihet att kunna utvecklas på sikt. FB 96 klarar tydligt ut att per-sona-lens kompetens, både när det gäller utbildning och för-måga till utveckling av nytt operativt och taktiskt tänkande och tillförsel av ny materiel, är viktiga fakto-rer i förmåga till anpassning.
Behovet av ett svenskt försvar som, likt det kalla krigets "vakt", med timmars till dagars beredskap är berett värna vår frihet mot en invasion ligger för närvarande ett antal år framåt i tiden. Den riktigt svåra avvägningsfrågan är hur politiken skall utformas för att över tiden innehålla en förmåga att i rätt tid kunna anpassas till dessa förändrade krav. 80- och 90-talens svårigheter att anpassa försvaret till de nya kraven som ställs inger inte gott hopp om att vi kommer att lyckas göra en ny "helomvändning" när så krävs. Jag är inte säker på att den väg som generalmajor Gard skissar för att möjliggöra detta, är bättre än den brist på "allvarstagande" Försvarsmakten påstås visa upp.

Jan F T Mörtberg är överstelöjtnant och huvudlärare i strategi vid FHS.