Lars Wedin:

"Lägg ned fler regementen!"?


"Informationstekniken gör det teoretiskt möjligt att varje soldat, sjöman och flygare har samma lägesbild." Bilden föreställer Celsius nya stridsledningssystem 9LV Mk 3E, som kommer att finnas bl a i kustkorvett typ Visby.

Det finns idag inget akut krigshot. Detta ger oss andrum att förvandla vårt försvar till ett effektivt instrument för vår framtida säkerhetspolitik. Vi måste på allvar fundera igenom vad försvaret skall användas till och hur det skall verka. Leder de "svarta hålen" i försvarets ekonomi till att vi till slut tvingas röja upp i arvet från det kalla kriget har de fyllt en viktig funktion.

Försvarsbeslutet är ett och ett halvt år gammalt. Det har havererat. Redan skallar ropen "vi måste lägga ned fler regementen!". Att lägga ned och/eller flytta förband är svensk försvarspolitiks ryggmärgsreaktion när problem uppstår. Idag är flyttlassen från den förra nedläggningsomgången knappast framme vid sina nya boplatser. Och nu skall kanske även dessa läggas ner. Har någon en tanke på vilken bild detta ger av Försvars-makten som arbetsgivare? Hur skall man kunna rekrytera och behålla de duktiga officerare utan vilka försvaret blir en chimär?
Men visst behöver försvaret omstruktureras. Det är möjligt att detta leder till att ytterligare förband måste läggas ned. Detta bör i så fall vara en konsekvens av en strategisk idé om försvarets utveckling och inte en utgångspunkt. En grundförutsättning torde vara att försvaret nu behöver genomgå en genomgripande förnyelse. Nedan försöker jag ställa några av alla de frågor som då behöver besvaras.

Diffusare hot
Det finns principiellt två organisationer som har att utöva det statligt sanktionerade våldet - polisen och försvaret. Polisen har hand om det hot mot samhället som emanerar från icke-statliga aktörer medan försvaret hanterar det statliga hotet. Hittills har det förra hotet i allmänhet varit relativt småskaligt medan det hot som försvaret haft att möta varit i högsta grad storskaligt.
Nu talar vi allt mer om det "vidgade säkerhetsbegreppet" och "globalisering". Hoten blir allt diffusare och mer svårbestämda både till ursprung och art. Den organiserade brottsligheten får allt större likhet med multinationella företag. Som flyktingtrafik och terrorism visar finns starka band mellan brottssyndikaten och olika politiska organisationer. Genom korruption finns förgreningar högt upp i staters ledningar. Den organiserade brottsligheten, t ex MC-gängen, blir allt tyngre beväpnade. Gränsen mellan icke-statliga och statliga aktörer blir allt suddigare. Detta bör rimligen få konsekvenser för hur vi ser på försvarets respektive polisens roller i framtiden. I många länder, t ex Frankrike, finns ett gendarmeri som är både polis och militär. Är detta en lösning för oss?
Ett motsvarande resonemang kan och bör föras när det gäller kustbevakningen och örlogsflottan. Är det rimligt att ett litet land som Sverige skall ha två flottor?

Förebygg konflikter
Vårt internationella beroende håller successivt på att öka. Dagens och morgondagens diffusa hotbild kan bara hanteras i internationell samverkan. Internationella insatser blir därmed allt mer den naturliga huvuduppgiften för försvaret. Internationellt samarbete är nödvändigt både mellan stater och internationella organisationer. Att vi måste samarbeta inom ramen för OSSE, EU, NATO etc är inte någon nyhet. Det nya är insikten att även dessa organisationer måste samarbeta och komplettera varandra. NATO är utan tvekan den organisation som har störst militär kapacitet, EU har de stora ekonomiska resurserna medan OSSE har konfliktförebyggande, icke-militär krishantering samt återuppbyggnad efter konflikt som specialitet. Andra organisationer inte att förglömma. Dagens och morgondagens kriser och konflikter kräver att dessa organisationer kan samarbeta på ett flexibelt sätt.
"Internationella insatser" är ett ganska dåligt namn på en huvuduppgift eftersom det leder tanken till att verksamheten utförs för sin egen skull. I verkligheten är det ju inte så. Verksamheten har ett syfte - att verka för fred, stabilitet etc. "Fredsfrämjande" vore därför bättre eftersom detta begrepp omfattar hela skalan av insatser från konfliktförebyggande, över fredsbevarande insatser till krishantering och fredsframtvingande insatser. Grundtanken är att vi genom att hindra konflikter från att uppstå eller kriser från att sprida sig också skyddar oss själva.

En ny militär kultur
Den "hårda" och storskaliga delen av detta spektrum som t ex den USA-ledda koalitionens krig mot Irak (Desert Storm) eller den NATO-ledda Bosnien-insatsen diskuteras relativt ofta. Det är antagligen deltagande i denna typ av insatser som bör vara dimensionerande för vårt försvars kvalitativa - och kanske - kvantitativa förmåga. Vi bör dock inte glömma bort den lägre delen av spektret - de konfliktförebyggande insatserna.
Flottans minröjningsoperationer i Baltikum, övningar inom ramen för Partnerskap för Fred och verifikation av rustningskontrollavtal är exempel på långsiktiga konfliktförebyggande insatser. Successivt leder dessa till en ny internationell militär kultur präglad av öppenhet och samarbete. Att väpnade styrkor skall stå under effektiv demokratisk och civil kontroll börjar så sakta bli en självklarhet. Dessa insatser kan naturligtvis inte vara dimensionerande för vårt försvar men de får ändå inte glömmas bort. De är grundläggande för den säkerhetsarkitektur vi nu är med om att utforma.

Agera i internationell ram
Det klassiska invasionshotet tillhör en förgången tid. Tanken att krigföring väsentligen innebär att ta territorium är mogen för avskrivning. Det finns fler, och enklare sätt, att angripa medborgarna, deras samhälle och intressen. Globaliseringen, eller "nomadiseringen" som Lars Gustafsson säger, gör att medborgarna och deras intressen blir allt mer frikopplade från det egna territoriet. Och samhället är beroende av omvärlden för att kunna fungera. Därmed måste vår tidigare doktrin, som byggde på konventionell avskräckning och statisk, i huvudsak förrådsställd, styrka ersättas av en ny. Även i denna kommer naturligtvis försvarets operativa förmåga att vara central. Men "förmågan" kommer att behöva definieras i andra och vidare termer. Framför allt behöver vi kunna agera med våra stridskrafter redan i fred. Avskräckningsdoktrinen byts ut mot en agerandestrategi. Och agerandet måste allt oftare ske i en internationell ram.
Försvarets förmåga utgör också en av grundpelarna för landets säkerhetspolitiska handlingsfrihet. Denna aspekt glöms regelbundet bort i svensk försvarsdebatt. För att ta ett exempel - en eventuell svensk NATO-anslutning. NATO kräver att nya medlemmar kan tillföra något till alliansen. Har vi inte rimlig förmåga att försvara oss skulle vi bli en belastning och inte en tillgång. Därmed skulle vi knappast kunna bli medlemmar när/om vi vill det. Handlingsfriheten har då gått förlorad. Vi skulle samtidigt bli mer mottagliga för påtryckningar av olika slag.
Försvarets grundroll är, som sagt, att kunna utöva militärt våld på effektivast möjliga sätt. Hur detta går till i det XXI århundradet diskuteras mycket sällan. Ändå är det ju detta - försvarets strategiska och operativa koncept - som bör vara grunden för hur många och vilka fredsförband vi skall ha och inte tvärt om. För att ta ett exempel: vilka möjligheter kan tekniken ge oss i modern krigföring? Jo, informationstekniken gör det teoretiskt möjligt att varje soldat, sjöman och flygare ha samma lägesbild. Men då måste man vända upp och ned på de gamla hierarkiska strukturerna. Detta möjliggör en rationell samordning av insatserna av tidigare okänt slag. Medger vår struktur att vi kan utnyttja dessa möjligheter? Sannolikt inte.

Uppmuntra förändring
Det faktum att vi nu inte ser något omedelbart hot mot vårt land borde ge oss andrum att förutsättningslöst experimentera med nya lösningar. Inte bara i organisatoriska utan även - och framför allt - i taktiska och operativa termer. Sverige är inte USA och vi kan inte direktimportera alla lösningar på framtidens problem. Men för att kunna pröva nya idéer behöver vi åtminstone några i fred användbara förband ur alla försvarsgrenar. Minst lika nödvändigt är att försvaret har en "företagskultur" som uppmuntrar förändring och förnyelse.
Konkurrens, mångfald och fri diskussion anses i allmänhet vara grundläggande förutsättningar för förnyelse. Dagens informationsteknik möjliggör mer än någonsin en struktur byggd på dessa värden. Den politiska inriktningen tycks nu emellertid snarast vara att försvaret bör centraliseras och likriktas. Risken att man minskar förändringsbenägenheten i stället för att öka denna är uppenbar.

Tre grundproblem
När det strategiska och operativa konceptet bestämts - ja då är det dags att börja fundera på försvarets framtida organisatoriska struktur. Ett grundvärde är att vi inte kommer att ha råd med ett försvar där alla värnpliktiga ges kvalificerad utbildning på kvalificerad materiel.
Värnpliktsfrågan och därmed personalförsörjningen i stort är därför en av de allra viktigaste och mest brännande framtidsproblemen. Har värnplikten ett så stort värde i sig att alla (män? medborgare?) bör kallas in om än på kort tid? Eftersom de då inte kommer att kunna lära sig slåss och vi inte kommer att få råd att ge dem kvalificerad materiel får en sådan värnplikt närmast karaktären av någon slags medborgarutbildning. Säkert värdefullt i sig men knappast ett försvar. Ur militär synvinkel är okvalificerad utbildning slöseri med resurser och demoraliserande. Den andra ytterligheten vore ett litet, tekniskt högstående och mycket väl utbildat försvar som då sannolikt måste bestå av yrkessoldater. Men skulle vi kunna rekrytera till det - och betala?
Ett närbesläktat allt mer brännande problem är frivilligheten vid internationella insatser. Är det verkligen rimligt att ha ett försvar som inte kan lösa en av sina huvuduppgifter utan frivilliga insatser?
Ett tredje grundproblem är officersutbildningen. Ingen utveckling är möjlig utan en välutbildad och kreativ officerskår.
När dessa frågor är kartlagda blir det dags att fundera över nästa omgång förbandsförändringar. Men då måste snittet göras så djupt att den resterande kärnan verkligen är frisk och utvecklingsbar.

Lars Wedin är kommendör