DEBATT
Hodder Stjernswärd:
Det sista skriket

Försvarsdebatten är ofta skrämmande kortsiktig, hävdar författaren. Det är inte för dagsläget vi nu skall planera försvaret utan för framtida hot. Där finns ett möjligt ryskt men även många globala. Självklart bör vi delta i internationella operationer, men försvaret av riket är ändå det primära. Författaren bejakar teknikens betydelse men varnar för övertro på att vi skall kunna ligga i täten. Alltfort behöver vi kunna ta ut hela folkets värnkraft.

Det finns i dessa dagar i försvarsdebatten uttalanden från politiker och högre militärer som gör, att man känner sig manad att skrika till. Skriken hörs väl inte så långt, men de måste ändå ut, samvete och förnuft trycker på.
Först det mångomtalade hotet, som inte finns längre enligt mångas uppfattning. Man frågar sig då, måste man ha ett omedelbart hot för att motivera ett trovärdigt försvar? Och omvänt; om inget hot kan skönjas, kan då försvaret nedbantas till oigenkännlighet? Resonemanget bygger på den naiva uppfattningen, helt renons på historisk kunskap, att obefintligheten av omedelbara hot medför ett stabilt tillstånd, på vilket man bygger optimistiska luftslott om evig fred. Politiken rör sig med korta valperioder och långsiktighet är inte dess styrka, utom då det gäller till intet förpliktigande visioner om ökad välfärd.

Försvaret måste planeras mot framtida hot
Det är de högre företrädarnas för försvarsmakten skyldighet att informera om nödvändigheten av långsiktighet, dels med hänsyn till den relativa snabbhet med vilken en hotbild kan uppstå dels med hänsyn till den tid det tar att ta fram ett nytt vapensystem, att organisera och utbilda ett krigsförband eller att få fram en yrkeskunnig kader, som kan både organisera och utbilda dessa.
Finns det idag någon, som är så naiv, att han eller hon inbillar sig att inte ryssen, vilket parti han eller hon än tillhör, åter vill ha ett starkt Ryssland med ett starkt försvar? Ryssland är ett av världens rikaste länder, om dess naturtillgångar räknas. Det är tidsfråga, förmodligen en långsiktig sådan, innan denna rikedom kan förvaltas rätt och fördelas rättvist. Det är osunt att inte önska Ryssland lycka till i denna process. Men ett starkt Ryssland har alltid setts som ett hot mot väst, likaväl som Ryssland av hävd och efter bittra erfarenheter sett starka västmakter som ett hot mot sig.

Fjärran konflikter berör oss
Men hotet behöver inte nödvändigtvis komma från öst. Den överdrivna nationalismen och kanske också religiös fanatism är ett internationellt hot i sig, vare sig det nu gäller Indien eller Pakistan, som måste hävda sig genom provsprängning av kärnvapen och kanske användning av desamma, eller den muslimska nationalismen, vars konsekvenser vi ännu blott anar.
Den hänsynslösa nationalismen på Balkan har lett till inbördeskrig. Där finns mer eller mindre heta konfliktämnen kvar med Albanien, Grekland, Turkiet, Makedonien, plus de nyligen drabbade länderna i det forna Jugoslavien, inblandade.
Och vad händer på sikt i hela den enorma region som innefattar bl a Kina, Japan, Indonesien, Burma, Thailand, Korea, Vietnam och Filippinerna? Kriser och omvälvningar här kan beröra oss nog så allvarligt.
Vi lever inte längre i en värld, där en avlägsen kris lämnar oss oberörda. Alla är mer eller mindre berörda av kriser och krig, även om de inte utspelas i närområdet. Kommunikationer, oljan, de alltmer samordnade ekonomierna, in- och utvandringen gör, att den enes problem snabbt också kan bli den andres.
Att i detta läge slå sig till ro och tro på att en i allo bättre och fredligare värld skapats, är självbedrägeri.
Sverige har varit ett föregångsland då det gäller internationella, militära insatser i FN:s tjänst. Vi fortsätter härmed, nu inte blott med militära förband, observatörer, tekniker m m utan även i ökande utsträckning med officerare i internationella staber; det senare inte alltid med anknytning till FN.

Landets försvar är huvud-uppgiften
Detta är förvisso en gagnerik utveckling för vår kunskap och vårt medansvar i internationella sammanhang och en fredlig utveckling. Men att utifrån denna internationella yra dra slutsatsen, att det är här vi skall vara och det är här vi gör vår största insats, är att gå för långt. Det finns de som, för att citera ett uttalande i denna tidskrifts debatt i förra numret, "hellre diskuterar strategier för konflikthantering än strategier för hur fäderneslandet skall försvaras". Fortfarande måste det vara det egna landet som i första hand skall försvaras, och vårt försvar skall utformas efter denna förstahandsuppgift. De fullvärdiga förband, som organiseras för landets försvar, duger gott att visa utomlands - i annat fall är det illa. Och i sanningens namn är det ju inga större förband vi sänder ut och heller aldrig kommer att göra. "Vi kommer inte att spela någon huvudroll i fredsframtvingande operationer" som Helge Gard uttrycker saken i förra numret av denna tidskrift.
Fred i världen skall vi hjälpa till med. Men det bästa sättet är trots allt att se till det egna huset. Stabilitet i Norden och Östersjöområdet ger också en relativt säker garanti för fred här. Men stabilitet uppstår inte av sig själv. För en sådan krävs ett trovärdigt försvar och en säkerhetspolitik, som stöder sig på detta. I östersjösamarbetet är vi en av de mer drivande strandägarna vid förhandlingar. Om vår röst skall höras - på sikt - måste vi också kunna visa flaggan. Kanske detta inte förstås av de egna, men balter och finnar torde ha bättre begrepp om detta krav.

Kan invasionshotet avskrivas?
Försvar av vårt land har ofta likställts med försvar mot invasion. Och invasion anses som något förgånget och orealistiskt. Därmed opererar man bort behovet av t ex ett kustförsvar. Men hur länge skall denna enögdhet få göra sig bred? Angrepp kan ju ske på ett otal olika sätt, alltifrån psykologiska, subversiva, kemiska, biologiska, kärnladdade, teletekniska attacker eller hot om sådana, till genomförande av väpnade, begränsade precisionsangrepp av flyg eller markrobotar mot vitala funktioner i samhället. Man kan också uttrycka det hela på ett något mer komplicerat sätt: "Globaliseringen av ekonomin och den tekniska utvecklingen innebär onekligen förbättrade möjligheter att på olika sätt kunna hota eller markera mot en stat som man vill få att ändra sin in- eller utrikespolitik i den riktning man önskar". (Bengt Gustafsson, Krig förs alltfort som kontroll av territorier. Debattartikel i nr 3/1998, Vårt Försvar) "Att avskriva invasionshotet för all framtid är fel" säger Bengt Gustafsson.

Militär opportunism och politisk sparnit
Det finns bland tongivande befattningshavare, både inom den militära och politiska sektorn, de som anser, att vi nu har en nådatid, då resurserna skall koncentreras till nya vapen och metoder, främst inom teletekniken, och att därmed de konventionella, och "urmodiga", systemen mer eller mindre kan skrotas. Visst måste vi hänga med i utvecklingen, inte minst inom det teletekniska området, men vi skall ju inte inbilla oss, att vi någonsin genom innovationer kan ändra krigets karaktär och ligga i täten på detta forskningsområde. Vi lever i nuet och måste inrikta oss efter nuets och morgondagens krav och inte kasta bort det vi strävsamt byggt upp för att hänge oss åt visioner om något otydligt i en avlägsen framtid. Brådskan att helt förändra och begränsa vårt försvars struktur synes från de agerande militärernas sida vara följden av en tämligen naiv men säkert ärlig pionjäranda och inte så lite opportunism. Från politikernas sida torde drivkraften främst vara sparnit. Man vädrar möjligheter till nya besparingar. Den s k anpassningsfilosofin får ny näring, d v s anpassning nedåt.

Hela folkets värnkraft behövs
Denna brådska, på gränsen till flåsighet, och orealism, medför också angrepp på vårt värnpliktssystem. Förvisso är varken ekonomi eller krigsorganisation dimensionerad för utbildning av lika stor värnpliktskontingent som tidigare, men att slänga överbord ett rekryteringssystem, fotat på folklig grund och anammat som den metod för medansvar inom försvaret hos vårt folk, som vi önskar, är helt förkastligt. Vi har alldeles för stort land och för liten befolkning för att godtagbart försvara det utan att ta ut folkets värnkraft för dess försvar. En yrkesarmé är svårrekryterad och skulle bli oproportionerligt dyrbar i förhållande till effekten.
Det finns många alternativ inom ramen för ett värnpliktssystem med olika parametrar för utbildningstidernas längd, skilda kategorier och framtida gruppering. Att hitta ett optimalt alternativ för vår värnplikts fortlevnad är försvarsmaktens uppgift och skyldighet. I detta alternativ måste finnas rekommendationer på någon annan metod för besparingar än förbandsindragningar. Det synes alltför enkelt och fantasilöst att ständigt finna denna utväg ur det ekonomiska dilemmat. Nota bene att vissa nedläggningar varit nödvändiga i den givna situationen. Det bör emellertid stå klart att någonstans finns en gräns, och vi är farligt nära den idag. Överträdes den, våldtas försvarsviljan. Och försvarsviljan hos folket är till syvende och sidst den grund på vilken hela vårt försvar vilar.

Hodder Stjernswärd är överste 1. gr.