LITTERATUR  Bilder

Eino Tubin:

Och nu när ni trodde världen var säker...

När vi besökte Versailles för ett antal år sedan var guiden noga med att peka ut att slottet är tämligen opraktiskt. Rummen ligger i svit, det finns inga toaletter. Till sist frågade en turist: varför byggde man något sådant? Tja, sade guiden, nu har vi kärnvapen i Frankrike. Är det bättre?

Onekligen finns det paralleller mellan kärnvapen och kungliga skrytbyggen. De behöver inte vara användbara, det räcker att de imponerar genom sin existens. Använts har kärnvapen bara två gånger och det för mer än ett halvt sekel sedan. Till idag diskuteras om det var motiverat eller om de allierade kunnat få Japan att ge upp på annat sätt. En regelrätt invasion hade dock sannolikt fört med sig ännu större förluster och förstörelse. En försåtlig fråga måste också ställas - var hade man annars provat bomben om det inte funnits facit från Hiroshima och Nagasaki? Utan dessa katastrofala bevis på hur en kärnvapenattack mot levande mål ter sig hade spärren mot vidare insatser av kärnvapen inte varit så stark.

Slutet på alla krig?
Om man tänkt sig att kärnvapen skulle innebära slutet på alla krig så blev det förstås inte så. Tanken är inte ny. Friedrich Engels, Marx kompis och amatörstrateg, menade att den militära utvecklingen på hans tid nått så långt att framtida krig blev omöjliga. Med mausergeväret kunde man döda alla fiender inom synhåll, hur skulle man då föra krig! Som korpralen sade på en svensk skämtbild från sekelskiftet: Det är ingen idé att ni tar skydd bakom träna för de här nya bössorna skjuter tvärs genom både träd och beväring!
Inte heller bombflyget eller giftgaserna förde med sig den eviga freden. Gång på gång har man bittert fått erfara att flygbombningar avgör inga konflikter. Giftgas var gångbart bara mot stamkrigare i Etiopien som inte kunde ge igen. Storyn i CNN och Time att amerikanerna använt sarin i Vietnam under några minst sagt speciella operationer visade sig lyckligtvis vara en anka, spärren mot att pröva gas mot yttre fiender har inte rubbats. Och kärnvapnen upphörde att vara verkliga vapen när ingen kunde svara för konsekvenserna om de trots allt skulle användas.
Det tog förstås tid innan alla insett detta. Tanken bakom det svenska kärnvapenprogrammet, som höll på i två decennier efter Hiroshima, måste rimligen ha varit att det rörde sig om ett praktiskt användbart vapen som skulle höja vår skyddströskel. Länge betraktade vi kärnvapnen just som vapen. Vi brände av rökatrapper på stora övningar och drillade värnpliktiga att hoppa i skydd och svepa knäppeduken över huvudet när sergeanten blåste i visslan. Särskilt floran av NATO:s och Warszawapaktens minia-tyriserade kortdistanskärnvapen, kärnvapenkanoner, kärnvapenminor, kärnvapentorpeder, neutronbomber osv - som en del tänkande militärer tyckte särskilt illa om - måste ha kommit till med utgångspunkt från synsättet att kärnvapen var vapen som alla andra, bara kraftigare. Ofattbara arsenaler av alla slags bomber och missiler byggdes upp av stormakterna, förvisso utifrån fullgoda logiska skäl för att täcka alla tänkbara luckor i avskräckningen och förvägra motståndaren förstaslagskapacitet. Samtidigt blev tankarna om hur kärnvapnen skulle kunna användas alltmer bisarra. Herman Kahn skrev tankar om det otänkbara och Edward Tellers utspel förde tankarna till Dr Strangelove. Att läsa dem idag är en makaber upplevelse.
General Colin Powell har livfullt beskrivit i "My American Journey" hur han fick upp ögonen för de taktiska kärnvapnens farlighet. Han kom till Tyskland 1986 som armékårschef med ansvar för försvaret av "The Fulda Gap". Under en briefing blev han alldeles förskräckt när han förstod att försvarsplanen inbegrep kärnvapen när ryssarna nått Vogelsberg, varefter terrängen var platt. De hade så begränsad verkan att de egna trupprörelserna inte skulle störas. Men de civila, undrade Powell. De ska stanna i sina byar. Tror ni de gör det när ryssarna anfaller? Har någon tänkt på upptrappning? På stående fot beslöt han sig för att försöka få bort dessa vapen så snart som möjligt.
Men i de två mest lästa scenarioböckerna om det tredje världskriget - Sir John Hacketts "The Third World War" och Tom Clancys "Red Storm Rising" spelar kärnvapnen en andraplansroll. Hackett låter visserligen kriget sluta med bomber över Birmingham och Minsk, men detta sker först när det går dåligt för ryssarna och Hacketts politiska fantasi inte räcker till för att beskriva vad väst ska göra med segern. Clancy, som har mer politisk fantasi, håller sig till konventionell krigföring. Hans ryska general utlöser kuppen i Kreml redan när man börjar diskutera en kärnvapeninsats.

Kärnvapen och slagskepp
Trots allt vann kärnvapnen det kalla kriget åt väst. Fredsrörelserna kunde protestera hur mycket som helst, politiker som Schmidt, Thatcher och Reagan höll huvudet kallt när det behövdes och lät sig inte skrämmas av ryssarnas hot om utplaceringar av nya medeldistansrobotar. Skådespelaren Reagan drog sig inte för att rigga testerna när han skulle visa att "stjärnornas krig" gjorde terrorbalansen föråldrad. Ryssarnas kort hade synats och "Burkina Faso med kärnvapen", som en elak kommentator kallade Sovjetunionen, dog av egen tyngd som en strandad val.
Lagom till Clintons besök i somras hade även kineserna avprogrammerat sina missiler. De stora kärnvapenmakter-na har i praktiken ställt undan domedagsbomberna, även om de fortfarande finns där i tusentals exemplar. Frågan om hur många som "behövs" för att upprätthålla förmågan till kärnvapenavskräckning kommer att ta många år att lösa. Inte heller revs Versailles under franska revolutionen även om åtskilliga andra slott blev av med sina inventarier. Förhandlarna kommer att ha minst lika mycket att göra under åratal framöver som deras föregångare under 20-talet som diskuterade hur stora slagskepp som skulle få byggas i världen - en fartygstyp som redan då var föråldrad sedan den okonventionelle flygaren Billy Mitchell visat hur sårbar den var från luften.
Som Tor Larsson skrev i VF nr 5-6/97 finns det många turer kvar. Bakslag kan inte uteslutas. Ryssarna skulle t ex kunna damma av sina medeldistansmissiler för att markera mot NATO. Att avtalen ibland blir mindre lyckade spelar mindre roll än att förhandlingarna fortsätter.

Busungarna på arenan
Kärnvapenhotet sades ha kommit i retur när Indien och Pakistan smällde av sina prov i våras. Time hade t ex följande text på omslaget: "Just when you thought the world was safe"... alluderande på reklamen för uppföljarna till skräckfilmer. Motsättningarna mellan Indien och Pakistan har definierat dessa båda staters existens. Populistisk politik med nationalistiska och religiösa övertoner ledde till proven. Men faran är kanske inte så stor just där. Båda sidor har demonstrerat att de kan, och detta måste rimligtvis föra till en betänke- och ångertid, som i bästa fall kan leda till en frysning av fortsatt utbyggnad. Båda parter inser nog att kärnvapen är inte särskilt lämpade att lösa marktvister i Kashmir med.
Den största faran är kärnvapenspridning till det som på engelska kallas "rogue states", busungarna på den internationella arenan: Libyen, Iran, Irak, Syrien, Afghanistan, Nordkorea, stater som styrs av totalitära regimer med frälsarambitioner som lever i ständig fiendskap med sin omgivning. Kärnvapen skulle för dessa länder främst vara en sköld bakom vilken man ska trappa upp kampen mot djävlarna därute. Men även här finns nyanser. Irak och Nordkorea är förhoppningsvis neutraliserade genom omvärldens ingripanden och inbördeskriget kan pågå länge till i Afghanistan. Syrien öppnas ibland för samtal. Iran kan liberaliseras. När Libyen råkar i kris så är det självförvållat, landet i sig lever inte under något hot.
Mer ansvarsfulla stater har antingen backat ur eller håller låg profil. Argentina och Brasilien lade ner sina kärnvapenprogram på 80-talet när militären förlorade politisk makt i respektive länder. Sydafrika är det enda land som frivilligt demonterat redan färdiga vapen. Israel har aldrig officiellt bekräftat innehav, en position som ger maximalt svängrum.

V-2:ans renässans
Som ett slags stand-in för kärnvapnen har nu vapenbärarna fått en egen roll på den internationella scenen. Det är tyskarnas gamla V-2:a som gjort nypremiär - släktskapet är tydligt även tekniskt! Under Gulfkriget sköt Saddam Scud-robotar mot både Israel och Saudiarabien, men lyckades inte nå syftena: att provocera Israel till motåtgärder som skulle ha spräckt koaliationen och att skrämma saudierna till neutralitet. De allierade satsade stora resurser på att bekämpa robotarna. Förutom attackflyg sattes jägarsoldater in djupt inne på fiendens territorium, alltid ett mycket riskfyllt företag. Den materiella förödelsen av Scud-bombardemanget var dock måttlig och förlusterna små - några skadade i Israel och några tiotal döda på en allierad bas. Effekten kan inte på något sätt jämföras med resultaten av det massiva allierade bombardemanget av Irak. Men robotarna skulle ha kunnat innehålla giftgas eller bakterier. Så långt vågade dock inte ens Saddam gå.
Även om de nu hade konventionella stridsspetsar så var det skrämmande att de - precis som de tyska vedergällningsvapnen - inte kunde stoppas. Befolkningens moral hålls uppe när luftvärnskanoner öppnar eld mot flyg, även om träffsannolikheten är låg. Men ballistiska missiler störtar rakt ner och kan inte hejdas med vanliga vapen. Även de omtalade Patriot-missilerna var ett tvivelaktigt försvarsvapen; det är omtvistat om de verkligen var "lönsamma". Scud-missilernas träffsäkerhet var så dålig att de bara kunde grovriktas mot olika målområden. Träffades de av Patriot-missiler så kunde skrotet i alla fall ramla ner över tättbebyggt område.
Trots västvärldens fingerviftande har Nordkorea, Folkrepubliken Kina och Ryssland fortsatt att exportera missilteknologi till dem som kunnat betala. Syrien har skaffat hårdgjorda missilbatterier, som kan sättas in mot alla mål i Israel. Israeliska militärer - som dementerats av andra aktörer - har t o m gjort massmediala utspel om att detta skulle förändra den militära balansen i Mellanöstern och att Syrien skulle förbereda krig i närtid. Mitt i sommaren provsköt så Iran Shihab-3, en missil som sägs kunna nå mål från östra Turkiet till Israel och Saudiarabien.

Stjärnornas krig i repris
Israel bygger nu upp ett anti-missil-försvar med Arrow-robotar, som kan skjuta ner missiler på vägen ner. Dessa kan dock inte täcka hela landet. Tillsammans med amerikanerna diskuteras hur man ska kunna nå missilerna när de är på väg upp. Det är gamla "stjärnornas-krig"-koncept som åter kommer till heders. Amerikanerna vill satsa på flygburna laservapen, en minst sagt osäker teknik. Israelerna tror mer på en kombination av obemannade spaningsplan som ständigt håller missilerna under uppsikt och attackplan som ska skjuta jaktrobotar mot dem innan de nått full hastighet efter avfyringen. Ett sådant system skulle bli mer avskräckande, menar israelerna, eftersom en nedskjuten last av BC-vapen skulle ramla i huvudet på den som skjutit iväg missilen.
När man läser om sådana projekt är det svårt att frigöra sig från misstanken att de hejas på av företag och tekniker som på sin tid var engagerade i utvecklingsarbete kring "stjärnornas krig" och gärna vill ha en fortsättning. Man talar också om möjligheten att använda denna teknologi för att skydda mot närgångna asteroider - när nu så mycket pengar investerats...
I spelet om vapenbärarna ingår förstås att de kan förses med ABC-vapen. Ingen vet vad de innehåller förrän de detonerar och då är det för sent att göra något åt det. Om inte den första, så kan den tionde innehålla "badder than the bad" (som löjtnanten i CNN-reportaget skulle ha sagt när han krävde en insats med sarin).
Ett skäl till varför Storbritannien och Frankrike inte helt kan avstå från sina kärnvapen är just det möjliga hotet från stater i Nordafrika och Mellanöstern som skaffar sig kärnvapen, missiler eller både och. Man vill inte riskera att vara beroende av det amerikanska kärnvapenparaplyt i en situation där USA och Europa kan ha olika intressen.

Cypern och den stora raketen
Även demokratiska stater kan frestas att gå in i spelet om de stora raketerna. På sätt och vis finns samma frågeställning på Cypern - en kandidat till EU-medlemskap - även om det där gäller ett rent militärt vapen som luftvärnsrobotar. Grekcyprioterna har köpt ryska S-300-robotar med räckvidd en bra bit över det turkiska fastlandet. De har ännu inte levererats. I turkisk TV har tull och commandosoldater gjort spektakulära ingripanden mot lastfartyg i Bosporen, som misstänktes vara lastade med dessa robotar. På militära övningar har turkarna demonstrativt visat anfall mot robotramper. Det finns uttalande hot om att de tänker attackera robotarna om dessa placeras ut. Dag efter dag visar turkiska TV-kanaler sekvenser av S-300-robotar under avfyring, opinionen är väl förberedd.
Även här rör det sig om politiska missiler mer än militära. Man kan fråga sig vad lilla Cypern, som annars enbart har markstyrkor, har för militär nytta av stora luftvärnsrobotar som inte ingår i något genomtänkt luftförsvarssystem. Det turkiska flygvapnet sägs också ha fått tillgång till israeliska motmedel och övat taktik som skulle neutralisera hotet från cypriotiska robotar. Detta är ett led i det strategiska militära samarbetet mellan de två länderna som envetet fortsatt trots att Turkiet under tiden haft en islamistisk statsminister och Israel har Netanyahu som lyckats alienera de flesta av landets vänner.
Nog rör det sig om ett försök från grekcyprioternas sida att öka sin nationella stolthet och att skaffa sig en bättre förhandlingsposition. Önskemål om att på något sätt försöka bryta det eviga dödläget på ön har förstås spelat in. Men istället för en styrkeposition skapar man ironiskt nog möjligheter för nya krigshandlingar.
För Sveriges del rör det länder som "ligger långt borta och som vi hört lite talas om", som en engelsk politiker på 30-talet beskrev Centraleuropa. Eller kanske inte. Under Gulfkriget ledde massmediernas dramatisering av händelserna så långt att svenskar började oroa sig för Saddams robotar och se sabotörer i buskarna. I första hand är alla dessa vapen psykologiska i den bemärkelsen att de har den största politiska effekten innan de kommer till insats. När de väl skjutits av är det politiska spelet färdigspelat och det återstår för militären och de politiker som har trovärdighet kvar att sopa upp resterna. Denna psykologiska effekt kan också påverka våra beslutsfattare i lägen när busungar måste mötas med fasthet.
Någon internationell lagstiftning som skulle hindra utpekade länder från att skaffa modern vapenteknologi går förstås inte att skapa. Sådana förslag skulle mötas av alla tredje världens klichéer om kolonialism och västerländsk arrogans. Bakom Indiens beslut att utföra de underjordiska sprängningarna låg inte minst mindervärdeskänslor gentemot kärnvapenmakterna.

Saddam har varit rätt duktig på att bygga slott han också, inte utan möjligheter till "dual-use". Åtminstone hemmavid har hans prestige inte precis lidit av det. Hur ska man övertyga andra självhärskare om att Solkungens recept för att öka den nationella prestigen inte var det sämsta?

Eino Tubin är frilansskribent och bosatt i Turkiet