DEBATT  Bilder

Carl Björeman & Helge Gard:

Försvarsledningen ger upp försvaret

I VF 1/98 hävdade Helge Gard att ÖB avvecklar existensförsvaret (se även debattinlägg på sid 6 i föreliggande nummer). Författarna för här argumentationen vidare och anser att försvarsministern låtit sig föras vilse. Försvarsmakten har bundit sig vid dyrbara, åldrande materielprojekt, bl a JAS Gripen. "Sveriges bästa bidrag till stabiliteten i det nordeuropeiska området är förmåga att försvara eget territorium, en förmåga som försvarsministern och ÖB verkar vara på väg att försnilla."

Försvarsminister Björn von Sydow och överbefälhavaren Owe Wiktorin håller på att underminera försvarsmaktens förmåga att lösa sin fundamentala uppgift, att försvara landet mot väpnat angrepp. Deras hantering av 1996 års försvarsbeslut (FB 96) tyder på detta.

FB 96 var och är ett ohållbart beslut. Det har alltför starka inbyggda motsättningar. Det angav å ena sidan att flexibilitet och förmåga till anpassning skall styra försvarets utformning samt att folkförsvarstanken skall genomsyra totalförsvaret. Grunden för detta är vitala utbildnings- och försvarsindustrifunktioner, de senare främst arméinriktade. Dessa funktioner måste även i tider med ringa hot ha en volym, som ger utrymme både för kompetensutveckling och for förmåga att expandera. I FB 96 avsattes inte medel för detta i realistisk omfattning. Anpassnings-/folkförsvaret blev en budgetmässig restpost.

FB 96 innebar å andra sidan mycket stora och kostnadskrävande materielsatsningar, främst 30-miljardersprojektet JAS 39 Gripen delserie 3. Gripen har, till skillnad mot anpassning/folkförsvar, en stor men också väl redovisad budget. Motsättningarna i FB 96 grundlägger två kriser, en ekonomisk och en militärteknisk.

Kortsiktig lösning av den ekonomiska krisen
När den ekonomiska krisen avslöjades, under 1997, valde försvarsminister Björn von Sydow att bara angripa den kris, som berör de närmaste åren. 10,6 miljarder fattas fram till och med år 2001. Den långt allvarligare krisen åren därefter lämnades därhän, trots att det i en ÖB-studie pekats på risken av att brister på upp emot 10 miljarder per år kan komma att uppstå om inte radikala ingrepp i organisation och verksamhet görs. Sanningen är obehaglig: Försvars-makten har - med försvarspolitikernas goda minne - levt över de tillgångar, som svenska folket vill avdela. Stora materielprojekt, som Gripen, eller illa genom-tänkta sådana, som mekaniseringen av arméns brigader, får inte plats i småstaten Sveriges försvarsekonomi.

Bindning vid åldrande teknik
Den militärtekniska kris som FB 96 bär inom sig kommer att upptäckas om och när de vapen som nu strömmar in i försvarsmakten konfron-teras med en vid angreppstillfället - rimligen först om 10-15 år - modern angripare. Duellvapnen Gripen och tunga stridsvagnar blir då ett lätt byte för precisionsvapen med lång räckvidd. Dessa vapen och underrättelsemedel med kapacitet för att ge exakta uppgifter om motståndaren i realtid är den pågående och revolutionerade tekniska utvecklingens mest betydelsefulla resultat. FB 96 band den svenska försvarsmakten vid en åldrande teknik och försämrade därmed i avsevärd grad våra möjligheter att skaffa vapen, som är moderna, om och när de behövs i framtiden.

Felaktiga val
FB 96 är ett monument över en misslyckad försvarspolitik. Det tar givetvis tid att vrida denna rätt - även om man vill. Men den nuvarande politiska och militära försvarsledningen visar ingen vilja att ens börja en sådan process. I valet mellan olika alternativ väljer man fel:
o Anpassnings-/folkförsvaret utarmas, satsningar på i framtiden föråldrad materiel prioriteras.
o Markförsvaret förblir sparobjekt. Luftförsvaret sägs vara prioriterat, men i praktiken är det flygindustrin som drar nytta av detta. JAS 39 kan inte - trots att projektet drar mycket stora kostnader - ge det heltäckande luftförsvar, som man gör gällande. Men flygindustrin hålls i gång.
o Någon omfördelning av budgeten, från dominans av materiel och beredskap i nutid till för framtida tillväxt värdefull utbildning och industriell handlingsfrihet görs inte.

Det är ÖB:s "Försvarsmaktsidé 2020" (FMI 2020) som styrt försvarsledningens tankegångar och val av alternativ. En första rapport av denna förmenta framtidsstudie lämnades 30/6 1997, en and-ra 29/4 1998.

Obevisade påståenden
FMI 2020 innehåller i och för sig intressanta framåtblickar i olika ämnen men skriften saknar sammanfattande slutsatser av värde för inriktningen av försvaret. Det mest centrala elementet i ett strategiskt bedömande lyser med sin frånvaro: realistiska styrkejämförelser med tänkbara angripare. FMI 2020 levererar påståenden, inte underbyggda slutsatser, t ex:
o Den tekniska utvecklingen har medfört att en angripare kan betvinga ett land utan att invadera och ockupera detta, strid om territorier blir ointressant. Det är ett ytterst diskutabelt påstående. De nya vapnen kan förvisso slå ut vissa vapensystem hos en angripen, men ett livskraftigt folk betvingas inte därmed. Förhoppningar om att nya vapen innebar korta, för egen del framgångsrika krig har ofta framförts, t ex inför de båda världskrigen, men de har hittills kommit på skam.
o Försvaret av svenskt territorium kan tonas ned till förmån för försvar av "svenska intressen", vilket med fördel kan förläggas till våra grannländer.
o Innebörden av anpassning omdefinieras, från förmåga att upprusta ett försvar mot invasion och ockupation till ett "försvar med hög anpassningsförmåga". Denna allmänna inriktning är intetsägande. Styrande blir i själva verket strävan efter att bibehålla "kvalitetsstämplade" delar av dagens organisation. ÖB bekräftar detta: "Vi måste utveckla dagens vassaste armé-, marin- och flygförband till behovssammansatta operativa insatsstyrkor som tillsammans ska kunna utnyttjas efter behovet i kvalificerade nationella och internationella insatser." (Förs-varets Forum 3/98). Det framgår indirekt av FMI 2020 hur dessa allsidiga och uppenbarligen dyra elitförband, där yrkessoldater kommer att dominera, skall finansieras. Det territoriella försvaret skärs ned, medan stora pengar läggs på t ex flygsys-temen. Den omfattande materiella tillförseln i närtid fortsätter. Det territoriella försvaret ersätts av "nationella skyddss-tyrkor" med koncentration till tätbefolkade områden. Huvuddelen av landets yta lämnas utan territoriellt försvar.

Vilseledd försvarsminister
Försvarsministern har anammat ÖB:s argumentering. I årets försvarsdebatt i riksdagen, 29/5, var han entusiastisk för Gripen - som exempel på anpassning. Att vapensystem kan modifieras under sin livstid är inte unikt utan regel. Exemplet visar att försvarsministern antingen inte förstått andemeningen i FB 96 krav på anpassning eller att han gjort det men vill omtolka dess innebörd. Dessutom visar det att han inte förstått vidden av svagheten hos bemannade stridsflygplan: sårbarheten hos baser och stridsledning.

Försvarsförmåga försnillas
I sitt tal på Sälenkonferensen i januari pläderade försvars-ministern för ökade internationella insatser. Det kan vara naturligt med hänsyn till att sådana insatser ingår i försvarsmaktens uppgifter. Men hans betoning av att enheter från hela försvarsmakten skall delta tyder på att han fallit för de PR-aktioner, som bedrivits i tydligt syfte att motivera organisationen inom olika försvarsgrenar. Inte minst flygvapnet har - föga övertygande - påstått sig kunna göra internationella insatser med stridsflygplan. Sanningen torde emellertid vara den att det huvudsakligen är markstridskrafter som efterfrågas.
Det innebär att det behövs en bred rekryteringsbas för sådana i Sverige. Det bör i sin tur påverka en långsiktiga utvecklingen av försvarsmakten. Försvarsministern har hittills inte visat någon större nitälskan för att slå vakt om arméns utbildnings-funktion och om en arméinriktad försvarsindustri.

I en stor intervju i SvD 24/5 98 gladde sig försvarsministern åt att dagens materielnota uppgår till 53 % av det årliga försvarsanslaget - en märklig glädje om han verkligen tror på den hotsvacka, som är en förutsättning för anpassningsdokt-rinen. Folkförsvar och utbildning berörs bara marginellt i försvarsministerns utsagor, vilka präglas av stolthet över att "Sverige är i täten i förnyelse av krigsmakt" (SvD 24/5 1998). ÖB faller in: "Sverige har en av Europas modernaste försvarsmakter med en imponerande kvalitetstillväxt" (SvD 30/5 1998). De har säkert rätt. I dagens hotsvacka. Men hur blir det om och när - om åtskilliga år - ett allvarligt hot växer upp? Det som de två samstämt skryter om - i hopp om att dölja ekonomisk och militärteknisk kris på sikt - är då ett sårbart luftförsvar med JAS 39 som bräcklig stomme och ett mark- och sjöförsvar, som är svältfött och otillräckligt. Sveriges bästa bidrag till stabiliteten i det nordeuropeiska området är förmåga att försvara eget territorium, en förmåga som försvarsministern och ÖB verkar vara på väg att försnilla. Ett effektivt luftförsvar, med offensiva inslag kan vi bara få genom samverkan med rikare aktörer, dvs NATO och USA. Om en samverkan skall bli effektiv krävs att parterna kompletterar varandra och inte konkurrerar. Mot bakgrund av den pågående tekniska utvecklingen och vår begränsade ekonomi är den enda rimliga lösningen att samverkanspartnern svarar för övergripande underrättelsetjänst och för huvuddelen av luftförsvarsuppdragen, speciellt de offensiva. Det innebar en tyngdpunktsförskjutning inom svenskt försvar, till markstrid och marint försvar i Östersjön.

Det behövs en fri debatt för att slå hål på de konserverande myter om vår förmåga att upprätthålla ett heltäckande och därmed krigsavhållande luftförsvar, som den politiska och militära Iedningen alltför länge odlat (senast försvarsministern i riksdagen 29/5 1998) och på den orealistiska tro på "kvalifice-rade" allsidiga militära insatser i grannländer, som ÖB förordar i FMI 2020.

Carl Björeman är generallöjtnant och har varit militärbefälhavare i södra militärområdet.
Helge Gard är generalmajor och har varit chef för armémateriel vid FMV.