Boddy Petersson:

Något om säkerhetspolitik i skolan

Debattklimatet i samhället och i skolan på 60- och 70-talen kännetecknas bl a av svensk självbelåtenhet och brist på demokratisk kritik av Sovjetsystemet hävdas i denna artikel. Författaren beskriver hur han och hans kollegor vid Vedebyskolan i Karlskrona på 80-talet lyckades organisera ett undervisningsprogram för större realism och objektivitet. Därigenom lades också grunden för ett fruktbart samarbete om Östersjön i våra dagar.

I den hemtrevliga hamnrestaurangen alldeles vid stranden av Östersjön i Karlskrona aväts kvällsvard med Atis Lejins som är chef för Utrikespolitiska Institutet i Riga i Lettland. Efter en offentlig föreläsning har en tradition av informellt möte med intresserade blivit en stimulerande del av det vi vill kalla säkerhetspolitik i skolan.
Kanske får samtalen här i staden en särskild säkerhetspolitisk udd med tanke på vad som utspelats här från tid till annan.
Politik, ekonomi och historia samsas med de senaste händelserna runt Östersjön och sätts in i våra respektive liv i allmänhet.

Ökande vilsenhet i informationsfloden
Säkerhetspolitik handlar ju i slutändan om den enskilda människans orientering i sin omvärld och logiskt då också om relevanta frågor och svar.
Informationsfloden, som sköljer över våra skolungdomar idag via täta och intensiva rapsodiska bilder, vilka oftast förblir okommenterade och lösryckta ur sina sammanhang, ökar förmodligen vilsenheten hos många.
Härvid kan undervisning i omvärldsfrågor ge en del svar men kanske framför allt stimulera till att ställa nya frågor. Se här en naturlig utmaning och angelägenhet för skolan!

Sverige på läktarplats
Ja, en verklig utmaning är det! Hur olika är inte de erfarenheter av 1900-talets historia, som beroende på i vilket land vid Östersjön de gjorts.
Som svenskar kom vi ju att på många sätt se 1900-talets tragedier från läktarplats medan våra grannar tragiskt nog var i händelsernas centrum. Avsaknaden av dessa erfarenheter har gjort det lätt för oss att rationalisera en del av verkligheten i våra säkerhetspolitiska ställningstaganden och ersätta dem med ideologiserande tyckanden i omvärldsfrågor. Skolan har tyvärr sedan länge följt denna tradition i undervisningen om omvärldsfrågor.
Författaren Lars Gyllensten såg klart och sammanfattade vår närsynthet i en artikel i sin bok Lapptäcken Livstecken från 1976. Jag vill gärna citera honom för att ge läsaren en bakgrund till mina funderingar om säkerhetspolitik i skolan: "Emellanåt kan man äcklas svårt av världssamvetet, som har förkroppsligat sig hos oss uppe i Norden. Vi trängs här, på första parkett - svenska besservissrar, som sover gott om natten och vaknar pigga och beställsamma på morgonen och förkläder vår självbelåtenhet och härsklystnad bakom en makeup av dåligt samvete. Här kryllar av storsvenska skolmästare och moraliska albinos som saknar skärvan i ögat när de ser sig själva i spegeln, och saknar det svarta pigmentet i sin utopi ...".

Kritik av Sovjet brännmärktes
Mycket skymde sikten under senare år i skolans värld och för den delen i samhället i övrigt. Kritik av Sovjetunionen gav en plats i det offentliga samtalets utvisningsbås. Man fick benämningen antisovjetisk. Kålsuparteorin ställde begreppet om demokrati överända. Demokratin i DDR och Sovjet jämställdes med den traditionellt västerländska.
Det skönlitterära utbudet bestod till större delen av socialrealistisk läsning som krympte fantasi och perspektiv. Se gärna i våra läroböcker från 60- och 70-talen och låt er förvånas!
Låt oss hoppas att vi numera inser värdet av en mer saklig beskrivning av vårt lands beroende av världen i övrigt och på det sättet ger våra ungdomar och för den delen också våra grannar ett trovärdigare utrikespolitiskt agerande med de möjligheter och begränsningar vår internationella omgivning medger.

Projekt för större realism
Med gemensamma intressen för säkerhetspolitik och internationella frågor fick mina kollegor och jag, vid SO-institutionen på Vedebyskolans högstadium i början av 1980-talet (hösten), att i grunden efter egna idéer forma ett projekt för större realism i undervisningen om Sverige i världen.
Vid den här tiden, kanske vi ska påminna om, fanns två supermakter som suveränt angav det utrymme som övriga länder hade att agera inom.
Genom en framsynt och självständig skoldirektör påbörjades ett omfattande fortbildningsprogram, som planerades och genomfördes med hjälp av UI, UD, universiteten i Lund och Uppsala, USA:s och Sovjets ambassader samt genom egenstudier.

Bestående inslag
Projektet bestod av jämförande studier Sovjet, USA, Indien och Sverige, inom ramen för den ordinarie undervisningen om historia, samhällskunskap och politik,
Förberedelsearbetet kröntes i omgångar med resor till respektive projektländer och undervisningen kunde framledes bedrivas med stor glädje och realism för att inte också tala om trovärdighet!
För projektets fortlevnad fordrades en ständig odling av kontakter med experter, diplomater, journalister och andra resurspersoner. Dessa kontakter vårdades omsorgsfullt under åren och utgjorde sedermera plattformar för de föreläsningar, som under åren sedan 1984 varit bestående inslag i skolan och för allmänheten i säkerhetspolitiska frågor. De har numera ett etablerat samarbetsnamn - Chapmanföreläsningar - där sex föreläsningar och två avrundande seminarier ingår under vår- och höstperioderna. Här har allmänheten visat ett mycket stort intresse, och inte mindre än åtta parter ingår numera i ett samarbete som ger verklig kraft och ekonomisk stadga.

Tidiga kontakter över Österjön
När kommunismens fall var ett faktum stod många lärare väl rustade med internationella erfarenheter och stort engagemang att utveckla kontakter med Ryssland, Baltikum och Polen, och tidigt, kanske tidigare än vid de flesta kommuners skolor, knöts kontakter mellan elever och lärare vid Östersjöns stränder.
Kanske visade skolan mycket tidigt på en möjlighet till utveckling i Östersjöområdet.
Åtminstone kände, tror jag, vi alla en djup tillfredsställelse i det internationella arbetet och en säkerhet i klassrummet i vårt agerande via de kunskaper i säkerhetspolitik eller omvärldsfrågor som man också mindre högtidligt kan kalla det.