REPORTAGE  Bilder

Eino Tubin:

Vänner och fiender

I vidstående artikel frågar Nils Andrén om inte regeringen drev bluffen om vår obrottsliga alliansfrihet onödigt långt under det kalla kriget. Författaren till denna artikel som arbetade med svensk försvarsinformation under det kalla kriget svarar obetingat ja. Han anser också att därvid skapades en tvångströja som fortfarande hindrar Sverige att ta viktiga säkerhetspolitiska initiativ.

Mitt under andra världskriget kom en generad ungersk ambassadör till utrikesdepartementet i Washington och begärde försynt att få förklara krig. Den amerikanska utrikesministern kallade till sig en expert på Centraleuropa för att få en förklaring. Ungern, vad är det för land? Det är en monarki, sade experten. Så det har en kung. Nej, regenten är en amiral. Så det har en flotta. Nej, Ungern är omgivet av torra land. Vem betraktas som Ungerns värsta fiende? Rumänien. Och vem betraktas som Ungerns bäste vän? USA. Men varför förklarar man då krig mot USA!? Därför att Ungern är allierat med Rumänien!

Historien är förstås påhittad, men fakta är korrekta. Mellan krigen var Ungern formellt en monarki, med amiral Horthy som regent tills denne fängslades av tyskarna. Sist han trampade däck var när Österrike-Ungern hade en flotta i Adriatiska havet.
Moralen är att man bör veta vem som är ens riktiga vänner. Det har inte alltid varit självklart ens i ett land som styrs så vist som Sverige.
Ett år efter kriget hade Sverige rustat färdigt. Landet hade då Europas fjärde största flygvapen. Flottan minns jag bäst från ett oljetryck, som hängde i marinstabens korridor: tre kryssare, fem pansarbåtar, jagare i långa rader, fregatter, torpedbåtar, ubåtar så långt ögat kunde de. Armén saknade kanske rörlighet, men kunde mobilisera och beväpna alla svenska män mellan 18 och 47 år samt ett stort frivilligt hemvärn.
Socialt och ekonomiskt var Sverige ett mönsterland. Levnadsstandarden var bland de högsta i världen. Sociallagstiftningen , arbetsmarknadspolitiken, folkhemmet var föremål för hela världens beundran. I ett förstört Europa ropade man efter den intakta svenska industrins produkter.
Men när de nya gränserna i Europa drogs upp hamnade Sverige på något underligt sätt vid sidan av. När NATO bildades ville vi vara alliansfria. När EEC bildades ville vi tillhöra EFTA. Begreppet Norden blev aldrig mer än fina tal, Morokulien och passfrihet. Så snart man närmade sig något riktigt ämne som försvarssamverkan så blev det tvärstopp eftersom finnarna inte fick vara med och danskar, norrmän och isländare tillhörde NATO. I de stora frågorna gick varje land i sin egen riktning. Ändå räcker det med en blick på kartan för att förstå att Danmarks och Sydsveriges försvar hängde ihop, precis som de skandinaviska ländernas försvar av Nordkalotten.

Kålsuperiet som nationallögn
Alliansfriheten syftande till neutralitet i krig stelnade snart till en dogm, som det styrande partiet drämde i huvudet på alla som vågade yttra något som kunde tolkas som avvikning. Kålsuperiet upphöjdes till nationallögn: både öst och väst var lika dåliga, det var bara vi alliansfria svenskar som hade den rätta moraliska hållningen.
Egentligen var det inte alls så. I djupaste hemlighet drev de viktigaste statsråden och ett fåtal invigda en linje grundad på övertygelsen att det enda reella hotet kom från öster. Om Sverige anfölls behövde det omedelbart hjälp från väst för att överleva. Med utländsk hjälp lades grunden till en hemlig motståndsrörelse. En hemlig partipolis höll ögonen på kommunistisk infiltration på arbetsplatserna. Ett hemligt samarbete inleddes med USA om signalspaning mot öst. I hemlighet planerades genom vilka flygfält och hamnar hjälpen från väst skulle tas emot. Förberedelser gjordes för en exil-ÖB i England om Sverige skulle bli ockuperat och den militära ledningen utslagen. Det är först efter det kalla kriget som allt detta kommit fram.
När man efteråt diskuterar detta så reagerar många med förvåning och avsky. Hur kunde man göra detta? Hur kunde man dölja det för svenska folket?
Men felet ligger inte alls där. Politiken var klok och hemlighetsmakeriet nödvändigt. Det som blev fel var att man höll fast vid neutralitetsdogmen så hårt att den förblindade folk för decennier framåt. Täckmanteln, "the cover story", vävdes i så tjockt tyg att den blev en tvångströja. Den svenska utrikespolitiken, som kunde vara nog så initiativrik under Palme-tiden, har sedan dess gått i stå. I höstas utnämnde Frankfurter Allgemeine Zeitung Sverige till en utrikespolitisk dvärg. Kontrasten kunde inte vara större mot finnarna, som teg och led under hela den period när "finlandisering" var ett fult ord, för att senare ta initiativet genom skickliga rockader.

Ett efter våra förhållanden...
Den försvarsberedskap som fanns 1946 kunde förstås inte upprätthållas särskilt länge. Det hette snart att vi hade ett "förhållandevis" starkt försvar och till sist att vi hade "ett efter våra förhållanden starkt försvar", en minst sagt tänjbar formulering. Om vi menat på allvar att vi skulle försvara oss helt ensamma mot en stormakt så skulle detta krävt försvarssatsningar som ingen samhällsekonomi klarat av.
I första hand var det flyget och marinen som började minska antalet enheter, eftersom kvaliteten på dessa områden uppenbart var viktigare än kvantiteten. Armén framhärdade i det längsta med en stor organisation och med tankar på "återtagning", eftersom den grundades på allmän värnplikt. Man hade så att säga kvantiteten "gratis" till förfogande. Idag har denna gratistjänst förvandlats till ett svart hål, dit alla pengarna försvinner om man inte gör något radikalt. Värnplikten kallas fortfarande för allmän, men bara var tredje svensk man tas ut; ett system som inte kan hålla särskilt länge till.

Sprattel och skrik
På engelska säger man ibland att någon släpas "sprattlande och skrikande" in i något oundvikligt som vederbörande förstår är rätt men som han instinktivt försöker värja sig emot. Den beskrivningen kan kanske användas om den svenska vägen in i det fördjupade europeiska samarbete som förkroppsligas av EU.
Med neutralitetsargumentet stoppades länge all seriös diskussion om närmande till EU:s föregångare EEC. Något beslut kunde det inte bli förrän det kalla kriget var över. Nu blev det uppenbart att vi var tvungna att ta ställning för att inte bli ohjälpligt efter. Men så djupt satt misstron och tvivlet att folkomröstningen blev en rysare. I gengäld har vi valt att frivilligt späka oss genom att slaviskt följa varenda brysselsk idé. Mycket sprattel och skrik återstår innan Sverige accepterat euron trots att vi sedan länge uppfyller alla kriterier och knappast har något på att vinna på att hålla oss utanför.
En strålande säkerhetspolitisk chans, som vi hade svårt att riktigt utnyttja, var frigörelsen av Baltikum, som i ett slag skapade en bred buffert mellan oss och den enda tänkbara angriparen. Vi skulle ge ett så kallat suveränitetsstöd, men det fick inte vara vapen, bara mjukvara. Vi fick bjuda in officerare, men de fick inte delta i stridsutbildning. Som tur fanns det energiska personer som hade sin egen tolkning av vad de fick göra; deras insatser är väl numera lyckligt preskriberade.

Ryssland och osäkerheten
När det kalla kriget slutade hamnade många begrepp i historiens soptunna. Bland dem var den nordiska balansen. Den var aldrig någon riktig balans, men den var pedagogisk och gjorde sig bra på overheadbilder. Vad har vi istället?
Hotet från Ryssland fick man knappt tala om för bara några år sedan när det var högst reellt. Vad som fortfarande är reellt är osäkerheten.
Den kris, som började i somras var väntad av alla som följt utvecklingen i Ryssland. Steg för steg har reformisterna trängts tillbaka. Istället för marknadsekonomi har man fått en maffiaekonomi kombinerad med kvardröjande plan-ekonomi. Om fabrikerna inte står stilla producerar de varor, som är mindre värda än de råvaror och den arbetskraft som går åt för att tillverka dem. På fritiden står arbetarna längs vägarna och försöker sälja de kastruller och toarullar som de fått istället för lön. Skatterna är höga, men drivs inte in. Utländskt bistånd går rakt in i storbanksägarnas konton i Schweiz. Om inte Ryssland hade 24 000 kärnstridsspetsar och en rostig men alltjämt talrik försvarsmakt skulle man lämna det åt sitt öde: hela den f d supermaktens bruttonationalprodukt är mindre än Spaniens.
En resa i somras från S:t Petersburg till den lysande storstaden Moskva, där all världens varumärken bjuds ut till dem som har pengar, bekräftade intrycken från massmedierna. Folket är utarmat. Ändå är Ryssland världens rikaste land när det gäller mineraltillgångar och utbildningsnivån är hög. Eländet tas med en för främlingen obegriplig stoicism. Man orkar inte ens skämta om det. Alla har ljugit för det ryska folket: tsarerna, kommunisterna, Jeltsins "demokrater". Någon uppgörelse med historien har inte skett. Nu rustas de gamla kyrkorna, och den siste tsarens kvarlevor fick en fin begravning. Men Lenin ligger kvar lika vaxartad i sin glaskista och det kommunistiska förbrytargalleriet bakom mausoleet vilar tryggt i sina hjältegravar. I Tyskland tog man genast ner hakkorsen efter kriget, men de röda stjärnorna lyser fortfarande över Kreml.

Vänner att samarbeta med
Faran ligger i vad som ska komma: blir det populister, extremnationalister eller karismatiska militärer som kommer till makten. Vad ska de hitta på för att avleda folkets vrede? Om det blir anarki, vad blir det då av kärnvapnen? Ryssarna har lärt sig att sälja ut arbetsplatsens tillgångar när de inte får lön - vad ska hända med robottrupperna? Hur många stridsspetsar ska säljas till Khadaffi, Hizbollah, talibanerna, iranierna eller vem som nu vill ha dem?
Bismarck lär en gång ha sagt att man borde pröva socialismen, om man hittade ett folk som det inte skulle vara synd om. Det är mycket synd om ryssarna, men det finns inget som vi, IMF eller Bill Clinton kan göra för att rädda dem nu. Det måste de klara själva.
Ryssland i konvulsioner är en förskräckande hotbild för vårt försvar. Det är inget som vi kan klara ensamma, alla våra grannar blir lika utsatta. Vad vi bör göra är att ta konsekvenserna av den samverkan som vi redan har med de stabiliserande och fredsbevarande krafterna i Europa så att också vi är med när besluten fattas. Läser man det som en uppmaning att gå med i NATO så har jag inget mot det.

Eino Tubin är frilansskribent och bosatt i Turkiet