REFERAT  Bilder

Lars Wedin:

Gotländskt seminarium om säkerheten i Östersjöområdet

De två första dagarna i september samlades ett fyrtiotal diplomater, tjänstemän, officerare och forskare till ett seminarium om östersjösäkerhet. Seminariet, som var det andra med detta syfte, arrangerades av Försvarshögskolan i samarbete med Utrikespolitiska Institutet, Gotlands högskola och Militärkommando Gotland. Syftet var att i en bred krets diskutera olika aspekter på ämnet. Den samtidigt pågående politiska och ekonomiska krisen i Ryssland gav en intressant relief åt diskussionerna, som här återges i subjektivt urval.

Professor Bo Huldt inledde med att erinra om de stora förändringar som skett sedan det förra seminariet. Då, 1996, hade det rått stor osäkerhet, och viss pessimism, angående hur relationerna mellan de baltiska staterna och Ryssland skulle komma att utvecklas. Sedan dess hade mycket hänt: NATO-Rysslandsavtalet (The founding Act) hade skrivits under, NATO hade fattat beslut om den första utvidgningsomgången och EU:s regeringskonferens hade avslutats med Amsterdamfördraget. Frågan var nu hur långt vi hade kommit i byggandet av en Baltic Regional Community. Slutsatsen var att det fanns många olika organisationer som verkade i regionen men denna hade ingen egen, stark organisation.

Konkurrerande ryska strategier
Den ryska synen på utvecklingen var naturligtvis av särskilt stort intresse. Denna framfördes, liksom vid föregående seminarium, av Professor Fedorov från Moskva. Denne hävdade att Rysslands agerande var ett resultat av två konkurrerande strategier. Den ena byggde på samarbete och anpassning och var geoekonomisk till sin natur. Här spelade t ex transithandeln genom de baltiska staterna en viktig roll. Den andra var geopolitisk och byggde på att "hålla NATO ute, Ryssland inne och balterna nere". Vårens hot om ekonomiska sanktioner mot Lettland såg Fedorov som ett utslag av denna senare strategi. Det ryska agerandet var en konsekvens av den amerikansk-baltiska chartan som Ryssland såg som ett tydligt steg mot baltisk NATO-anslutning. Ryssland hade också mer allmänt önskat demonstrera sin förmåga att hävda sina intressen.
Vitryssland och Kaliningrad ansågs utgöra Östersjöområdets mest akuta problem. Det militära samarbetet mellan Ryssland och Vitryssland ökade och fick alltmer karaktären av direkt integration av de vitryska styrkorna i de ryska. I Kaliningrad utgjorde de stora sociala problemen bland den militära personalen ett problem som måste hanteras. De ryska förbindelserna till enklaven medförde också åtminstone potentiella säkerhetsproblem, som förvärrades av Kaliningradmyndigheternas ovilja till samarbete.

Det euroatlantiska samarbetet oundgängligt
Östersjöområdet kännetecknades annars av ett omfattande samarbete på det civila området. Inte minst Östersjörådet hade varit en stor framgång. Det som saknades var ett fungerande regionalt säkerhetssamarbete. Ett sådant samarbete ansågs var en nödvändig förutsättning för de baltiska staternas transatlantiska integration. Här måste också balternas säkerhetsproblem hanteras - särskilt då risken att bli lämnade i en "gråzon" mellan NATO och Ryssland samt tänkbara konsekvenser av den ryska krisen. Detta fick dock inte leda till ett separat säkerhetspolitiskt koncept; det regionala samarbetet måste vara en del av det Euroatlantiska.
Det rådde delade meningar om hur ett sådant regionalt samarbete skulle kunna gestalta sig och vilken roll rustningskontrollen skulle kunna spela i detta. Vissa talare föreslog regionala s k "bord" för förhandlingar om militära regionala säkerhets- och förtroendeskapande åtgärder. Andra uttryckte rädsla för att effekten skulle kunna bli att det nordiskt-baltiska området strategiskt kopplades loss från det Euroatlantiska sammanhanget. Det underströks också att eventuella regionala samarbetsstrukturer inte fick bli en ersättning för, utan bara kunde utgöra ett komplement - eller en övergång - till de transatlantiska och alleuropeiska strukturerna. Regionalisering av den hårda säkerheten ansågs som farlig i en region som kännetecknades av EN stormakt; som dessutom har kärnvapen.

Svensk närvaro till havs viktig
För ovanlighetens skull diskuterades även de maritima aspekterna på Östersjöområdet. Det konstaterades att Öster-sjön spelade samma roll för oss som Medelhavet spelat för detta havs strandstater. Båda är dessutom randhav som mynnar ut i Atlanten. Utvecklingen hade nu inneburit att den strategiska tyngdpunkten i vårt närområde förskjutits från Östersjöutloppen till egentliga Östersjön. Det sågs därför som rimligt att de maritima aspekterna på vårt försvar fick en allt viktigare roll. Bland annat måste Sverige kunna hålla en permanent närvaro i hela havsområdet. En viktig faktor i detta sammanhang var den allt mindre skillnaden mellan civil och militär verksamhet till sjöss. Det var därför föga kostnadseffektivt att som i Sverige ha två olika flottor som konkurrerar med varandra - ett koncept som också exporterats till Baltikum(!).

Baltstaternas försvar måste stärkas
Sessionen om de militära aspekterna på säkerhet hade getts den talande rubriken: "from military balance and deterrence to cooperation and partnership". Den danske brigadgeneralen Michael Clemmesen, chef för Baltic Defence College, ansåg att man kunde dela in stödet i försvarsfrågor till de baltiska staterna i tre tidsperioder. Inledningen, 1991-1996, blev trevande. Detta berodde på att de nordiska staterna inte hade lämpliga strukturer för att bistå balterna - men hade också politiska orsaker. Under de därpå två följande åren kom PFF att spela en viktig roll som ram för samarbetet med väst. Bland annat började viktiga delar av de baltiska försvarsmakterna att anpassa sig till NATO-standard - något som var viktigt inte minst ur symbolisk synvinkel. Nu fick också balterna köpa riktiga vapen. I oktober 1996 kom en vändpunkt i och med att USA:s dåvarande försvarsminister Perry vid ett tal i Köpenhamn sade att det inte var tillräckligt att balterna utvecklade en symbolisk förmåga till fredsbevarande insatser För att bli medlemmar i NATO måste de också utveckla en riktig försvarsförmåga.
Den ryska krigsmaktens förfall var naturligtvis ett omdiskuterat ämne. Hotet kom nu, i förekommande fall, främst från Rysslands svaghet. Det var därför nödvändigt med ett regionalt samarbete syftande till att stödja de ryska styrkornas omstrukturering. Ett angränsande problem var den ryska förvarningsradarn i Skrunda. Denna hade nu avtalsenligt upphört att sända (jfr artikel i nr VF 1/98). Den ryska kärnvapendoktrinen bygger ju på "launch on warning" och det var därför oroväckande att Ryssland nu fått sämre övervakningsförmåga, vilket ökade risken för misstag. Även här sågs behov av samarbete och dialog.

Havet sammanbindande
Diskussionen om ekonomiskt samarbete kom naturligtvis att präglas av den ryska krisen. Åsikterna gick, inte överraskande, isär avseende möjligheterna att lösa denna. Det konstaterades emellertid att det fanns en betydande potential för svensk handel "på andra sidan Östersjön"; särskilt med S:t Petersburgsområdet och Litauen. En slutsats var att nätverk av ekonomiskt samarbete nu utvecklades - men de skulle ta lång tid att förverkliga.
Utvecklingen avseende Östersjösamarbetet drivs i första hand genom att gamla band återuppväcks och genom att kommunikationsvägarna över havet återöppnas. Utöver de internationella organisationerna hade nästan alla nationella organisationer öppnat sig för samarbete över Östersjön. Som ett exempel kan nämnas att det nu finns ca 3500 överenskommelser om "twin cities". Mycket skulle kunna göras genom bättre samband och informationsutbyte. Resurserna borde också kunna samordnas bättre.

EU:s nordliga dimension
I den avslutande diskussionen framhölls bl a EU:s viktiga roll. Fyra faktorer ansågs här vara av särskilt stor betydelse. För det första måste säkerhetskonceptet vara brett och omfatta ekonomiska, politiska, militära m fl faktorer. För det andra utgjorde utvidgningarna av NATO, EU och VEU centrala processer. Det var viktigt att dessa genomfördes snabbt så att en organisationsstruktur kunde skapas. Men de baltiska staterna skulle knappast komma med i NATO före år 2000. EU-utvidgningen blev därför än viktigare. Tyvärr skulle nog även denna ta lång tid. För det tredje måste Ryssland involveras på alla områden, bilateralt såväl som gentemot EU och NATO. Slutligen borde EU:s nordliga dimension få en viktigare roll. För att EU skall kunna spela den nödvändiga rollen måste emellertid den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken stärkas.

Kanske kan professor Fedorovs sista inlägg utgöra en passande avslutning. Han framhöll därvid att den "mjuka" säkerheten var den för närvarande viktigaste. Det var emellertid nödvändigt att vara beredd på att de "hårda" säkerhetsproblemen kunde återkomma. Därför var det nödvändigt att nu vidareutveckla åtgärder som ökade förtroendet mellan staterna i området.

Lars Wedin är kommendör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien