FILM  Bilder

Eino Tubin:

En verklig bild av kriget?

Ger Steven Spielbergs film "Rädda menige Ryan" en verklig bild av kriget och av invasionen i Normandie? Den har gjort sitt segertåg över världen och påverkat många människor. Alla tålde inte att se den mycket blodiga filmen. Vad kan den ge oss?

Det skulle inte finnas anledning att fördjupa sig i "Rädda menige Ryan" om inte Spielberg hade en alldeles särskild ställning: han utnämndes i våras av tidskriften Time till detta sekels mest inflytelserike filmregissör, han har fått medalj av amerikanska armén, han är den ende som vågat göra en spelfilm på temat Förintelsen som vänder sig till en masspublik. Precis som "Titanic" så är andra världskriget fortfarande aktuellt, ständigt görs nya böcker och filmer på ämnet. Kriget är heller inte avslutat: Japan har inte fått tillbaka öar, fortfarande lever människor som förnedrades eller förslavades utan att senare få något skadestånd, alla förbrytare har inte fått sin dom.
I "Ryan" har Spielberg inte sparat på "realism": kulor viner förbi och träffar kroppar, sår öppnas, blodet sprutar, män dör längtande efter mamma. Den inledande landstigningen på Omaha Beach lämnar biopubliken andlös, så mycket koncentrerad action har få åstadkommit: scenerna är tydligt inspirerade av de bilder som krigsfotografen Robert Capa tog på stranden. En sådan inledning förpliktar.
Sedan vidtar en 2,5 timmar lång film på det klassiska krigsfilmstemat: den lilla gruppen på farligt uppdrag. En grupp jägarsoldater under befäl av en kapten skickas ut för att hämta menige Ryan, den ende överlevande av fyra inkallade bröder som därför fått biljett hem av självaste stabschefen Marshall. Avslutningen är åter ett fyrverkeri av effekter. Ryan ingår i en grupp fallskärmsjägare som mot alla odds ska hålla en bro. Han vägrar förstås att lämna sina kamrater mitt under uppdraget. De båda grupperna gör gemensam sak och stryker nästan med innan förstärkningarna hinner fram.

En annan logik
Stridsscener ställer speciella krav eftersom filmens logik är något annat än verklighetens. En av dem som verkligen hoppade i fallskärm över Normandie var den häromåret bortgångne filmaren Tom Younger, som gjorde tre informationsfilmer åt det svenska psykförsvaret. Jag var själv med när Tom övertalade tre svenska hemvärnsmän att krypa tätt ihop för att det skulle bli en bättre bild. Under en grupps anfall hade han stor möda att få soldaterna att strunta i alla regler om avstånd och luckor som om automatvapen inte fanns. Om de hade uppträtt som de lärt sig skulle det sett tråkigt ut på film. Även i Spielbergs film ser man denna filmlogik, inte minst i slutstriden eller i några bilder från Omaha Brach. Så tätt packade var vi aldrig på stranden, sa veteraner som sett "Ryan".
Så detaljerat - och överdrivet - som i "Ryan" har ingen skildrat dödande sedan Sam Peckinpahs blodiga västernfilm "Det vilda gänget". Spielberg har lånat ett effektfullt trick från "Det vilda gänget" - blodet skvätter rätt ut som en fontän när någon träffas.
Trots sin längd hinner aldrig filmen att utveckla relationerna i gruppen och personerna förblir schabloner. De kommer aldrig nära varandra, trots att de kämpat ihop länge. I en kuriös episod säger en soldat att han inte vill vara med längre. Sergeanten drar pistol tills kaptenen löser situationen genom att yttra några osammanhängande funderingar. Beter sig veteraner i ett jägarförband så? Det finns bättre skildringar av grupper i krig: Peckinpahs "Järnkorset", Samuel Fullers "Big Red One", för att ta några relativt färska krigsfilmer. "Okänd soldat" är förstås det bästa nordiska exemplet.

Galenskap och moral
Spielberg har sett alla andra krigsfilmer innan han gjorde "Ryan" och det dyker
t o m upp en vilsegången person från "Den längsta dagen"- Hollywoods påkostade invasionsfilm från 60-talet. Den filmen är faktiskt bättre på att dra fram invasionens absurditeter och ironier, eftersom den troget följer Cornelius Ryans brett upplagda ögonvittnesbok. Där kommer de naturligt in i handlingen, medan Spielberg anstränger sig för att t ex berätta om det överlastade glidplanet som kraschat därför att det var en general ombord och någon stoppat om honom med pansarplåtar. Krigets galenskap kommer fram bättre i Stanley Kubricks överlägsna krigsfilmer som "Full Metal Jacket" eller för den delen i komedier som t ex "Mash".
Moralistiska frågor dyker ofta upp i Spielbergs filmer, men i "Ryan" lämnas många trådar obearbetade. Tyskar som givit sig mejas ner i strid med folkrätten utan filmarens kommentar. En som får löpa kommer senare igen och skjuts som straff. Frågan om det är rätt att riskera en hel grupp för att rädda en familjs sista son är uppenbart konstruerad och får heller inget svar i filmen. "Förtjäna det här", säger den döende kaptenen till Ryan, men det är ju inte Ryan som hittat på det hela. Att han lever efter den förvirrade striden är en slump.

Svag ramhandling
Romaner, pjäser eller spelfilmer behöver inte vara historiskt exakta för att ge liv åt historiska händelser, upplevelser och stämningar. De fungerar på sina egna villkor. Miljön och handlingen i kultfilmen "Casablanca" är uppenbart påhittade, men de vassa replikerna och de utmejslade karaktärerna ger liv åt en tid av moralisk ambivalens. Men när man i stället för att koncentrera sig på personerna och deras relationer stoppar in mer och mer exakta detaljer i berättelsen så växer även betraktarens krav på autenticitet.
Förra årets succéfilm "Den engelska patienten" hade också andra världskriget som bakgrund. Den var mycket välgjord på ytan, men ramhandlingen var platt fall. Varför släpade brittiska armén mitt under kriget en döende civilist av okänd nationalitet från Nordafrika till Italien och tillät en sjuksköterska att avvika från sitt förband för att privat pyssla om honom i ett övergivet, minerat hus? Den medryckande inledningen och de många till synes autentiska detaljerna i "Ryan" väcker förväntningar som filmen har svårt att hålla. Det digitala filmljudet ger stark närvarokänsla, men den smetiga filmmusiken stör.
Även "Ryans" ramhandling har uppenbara brister. Hur hann Marshall skicka ut räddningspatrullen innan befälet i Normandie ens fått kontakt med sina luftlandsatta förband? Varför avviker gruppen från sitt uppdrag för att anfalla en tysk kulspruteställning? Slut-striden lämnar många frågor. Varför är stan i ruiner? Försvarsplanen verkar mer hämtad från vildavästernfilmens värld än från militär verklighet. Inte springer man fram och tillbaka över gatan när fienden anfaller! Varför spränger försvararna inte bron i tid istället för att slåss till sista man? Tanken går till pojksoldaterna i den bittra tyska filmen "Bron", som också försvarade en bro i strid mot militärt förnuft. Tyskarna beter sig som klichétyskar i gamla amerikanska krigsfilmer - de anfaller alltid rätt på och stupar i högar. Varför utnyttjar de inte från början sin överlägsna eldkraft?
Bilden av invasionen är förstås inte typisk, det var bara på Omaha Beach som förband hamnade fel och massakrerades på stranden. Tom Youngers värsta minne av kriget låg senare i tiden - en segdragen belägring i översvämmade Holland, där förbanden fick avlösas på grund av utmattning och kyla.

Filmen som propaganda
För inte så länge sedan var Statens biografbyrå krigsorganiserad inom psykförsvaret. Tanken var väl att filmen var ett så starkt potentiellt propagandamedium att staten borde ha kontroll över det i orostider. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar gav t o m ut en studie om propagandafilm. Filmen var på sin tid i tjänst hos makthavarna i Berlin och Moskva. Under kriget producerade både den brittiska filmindustrin och Hollywood filmer som skulle hålla modet uppe och mana till revansch. Det vanliga budskapet - oavsett land - var att kriget är hemskt, men att det trots allt är nödvändigt att kämpa vidare. Något annat budskap har inte heller Spielberg; trots alla blodiga detaljer är det ingen pacifistisk film han gjort.
En intressant fråga är vad "Ryan" gav för intryck på den oftast ungdomliga publik, som dras till amerikanska filmsuccéer. Blev det bara motvilja, eller någon gryende insikt om vilka uppoffringar dagens Pax Americana vilar på?
Stjärnbaneret i början och slutet för tankarna till "Patton". Men den cyniske pansargeneralen kunde faktiskt formulera det bättre än Spielberg: din plikt är inte att dö för ditt land, din plikt är att låta den andra stackars jäveln dö för sitt land.

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet