PORTRÄTTET  Bilder
När järnridån öppnades
Walburga Douglas intervjuas av Bo Hugemark

 

I år är det tio år sedan järnridån öppnades, muren föll och Sovjetimperiet började upplösas. För de flesta gick utvecklingen oväntat snabbt, många hade inte ens trott den möjlig. Det hade rentav varit tabu att tala om ett Europa vars östra del inte led under ett socialistiskt system; sådant tal stämplades som korsfararanda, antisovjetism, rysshat och krigshets.
En rörelse som inte drog sig för att ha en vision om ett enat, fredligt, demokratiskt Europa var Paneuropeiska Unionen, grundad 1923 av österrikaren Richard Coudenove-Kalergi, i en strävan att förhindra att världskrigets massslakt skulle upprepas. Denna och andra rörelser stod maktlös mot att de totalitära staterna drog in Europa i ett nytt förödande krig, men rörelsen gav inte upp. Och 1989 - närmare bestämt den 19 augusti - var det faktiskt Paneuroparörelsen som satte stenen i rullning. Om detta kan dess nuvarande generalsekreterare Walburga Douglas ge besked, ty hon var med.
Dr. jur. Walburga Douglas, född 1958, är dotter till den nu 86-årige ärkehertigen Otto von Habsburg, son till Österrikes sista kejsarpar, Karl och Zita. (Otto, som är ordförande i Paneuropeiska Unionen sedan 1973 och fortfarande aktiv, porträtterades av Arvid Fredborg i Vårt Försvar nr 3/1994). Hon bor sedan sju år på Ekensholm i Södermanland med maken Archibald och sonen Mauritz, arbetar samtidigt med europeisk politik och med svensk kommunalpolitik.
För ett par dagar sedan lyssnade Walburga åter på bandinspelningen av den intervju DDR:s ledare Erich Honecker gav med Die Welt några dagar efter händelserna den 19 augusti 1989. Han var mycket upprörd över paneuropéernas tilltag. Det hade han anledning att vara. Walburga berättar:
- Valet till Europaparlamentet 1989 var över. Otto von Habsburg hade blivit invald som representant för bayerska CSU och ville se vad Paneuroparörelsen kunde göra för folken i Centraleuropa. Vi satt i en källare i Debrecen i Ungern med representanter för den ungerska demokratiska rörelsen. Två veckor tidigare hade Österrikes och Ungerns utrikesministrar mötts i den ungerska gränsstaden Sopron. Vi beslöt att ordna en picknick på samma plats på båda sidor av gränsen. Den skulle äga rum den 19 augusti, dagen före den ungerska nationaldagen. Vi vidtalade borgmästarna i Sopron och österriska S:t Margarethen att mötas och fick ungerska regeringens tillstånd att göra några symboliska klipp i taggtråden.
Under sommaren åkte vi runt och delade ut inbjudan till picknicken. Men nu hände det vi inte räknat med. När östtyskarna hade sommarsemester reste många av dem till grannländerna i östblocket, en del med syfte att försöka hitta en väg till väst. Många kom till Ungern, och den ungerska regeringen lät t o m upprätta ett flyktingläger. Vid Balaton-sjön var det gott om östtyska turister och vår inbjudan spreds bland dem. Vi började ana att det här höll på att ta oanade proportioner.
En vecka före ringde min far - som själv inte kunde vara med - och frågade: Har vi läget under kontroll? Jag svarade: "Nej, men det går åt rätt håll."
Den 17 augusti diskuterade vi i arrangörsgruppen. Är det för farligt, skall vi blåsa av? Nej, det var omöjligt att stoppa nu. Den 19 augusti höll vi en presskonferens i Wien, där vi höll en lågmäld ton. Men vi visste nu att det inte fanns några sovjetiska trupper vid gränsen.
Klockan 15.02 den 19 augusti 1989 öppnades gränsgrindarna mellan Sopron och S:t Margarethen för borgmästarnas möte. Då strömmade flera hundra östtyskar med sina resväskor över gränsen till friheten. Jag gick och talade med de ungerska gränsvakterna, och deras chef sa: "Vi kan göra tre saker, skjuta, men det är omöjligt, det har vi inte gjort på många år, ställa oss i vägen, men vi är fem, de är flera hundra, titta bort, det gör vi". Därefter bad soldaterna om en autograf!
På tre timmar flydde 661 östtyskar, det var den största flykten sedan Berlinmuren byggdes. Ett par dagar senare öppnade Ungern officiellt sin gräns. Händelsen blev därmed startskottet för den östtyska flyktvåg som senare berörde bl a Tjeckoslovakien och som ledde till murens fall den 9 november.

- Två år senare bröt ju Sovjetväldet ihop totalt. Idag uttalas en hel del besvikelse över vad som hänt - och inte hänt - sedan dess. Hur ser Du på utvecklingen. Vad gick sämre och vad gick bättre än förväntat?
- Förväntan var nog för hög på många håll i Öst- och Centraleuropa. Folk väntade sig att bytet av politiskt system skulle leda till en ögonblicklig förändring av levnadsvillkoren till västlig standard. Men självklart måste processen ta tid. Företag gick omkull och det dröjde innan det kom nya. Varor blev dyrare. Folk fick själva söka arbete etc. Det hade kanske lovats för mycket.
En positiv sak är det stora politiska intresse som uppstått i det f d sovjetimperiet. Det finns ett sug efter information i politiska frågor. Intresset för ungdomsutbyte med andra länder är stort. Här finns ett stort tillfälle och en stor utmaning för Paneuroparörelsen.
- Hur ser Du på rörelsens uppgift idag mot bakgrund av utvecklingen?
- Låt mig först gå tillbaka litet i historien. Grundaren Kalergi var internationalist, han hade en österrikisk far och en japansk mor, han hade växt upp på den tysk-tjeckiska språkgränsen. Hans program var mycket ambitiöst, han föreslog ett europeiskt parlament och en samordning av de europeiska staternas utrikespolitik, försvar och valuta. I övrigt skulle staterna vara suveräna. Som nämnt var vi den enda organisation som under det kalla kriget vågade tala om befrielsen i öst. Våra anhängare på andra sidan järnridån gav ut underjordiska skrifter, Zamizdat. Vi såg till att det fanns en tom stol i Europaparlamentet som symboliskt väntade på socialiststaterna.
Nu när det målet är nått, frågar många varför Paneuropa finns kvar. Svaret är enkelt: vi arbetar för att underlätta för de befriade staterna att komma med i enhetsprocessen.
- Hur många medlemmar har ni?
- Det är svårt att säga. Det är så att säga de nationella organisationernas bord. Men exempelvis i Tyskland 8.000, i Sverige 300. Vi finns i de flesta europeiska stater. För närvarande inte i Norge, Danmark, Serbien, Ukraina. Inte heller i Ryssland som helhet, däremot lokalt i S:t Petersburg och Moskva.

- Du har rötter i det gamla Habsburgska kejsardömet. Finns det något arv därifrån som är värt att ta vara på?
- Ja: toleransen mellan folkgrupper. De levde ihop i fred. Det fanns en stor etnisk mångfald. Armén hade fyra kommandospråk. Det fanns lagar mot etnisk diskriminering. Ett av våra mål är att få Europaparlamentet att anta en charta mot minoritetsförtryck.

- Efter det habsburgska rikets fall har ju Österike rejält amputerats. Hur har landet lyckats anpassa sig till denna förändring?
- Mycket väl, särskilt i och med inträdet i EU. Landet har tagit på sig rollen av brobyggare till staterna till det gamla imperiet. Österrikarna är också positivt inställda till effekterna. Litet till skillnad från svenskarna som har lätt att se nackdelarna.

- Hur ser Du på USA:s roll? Behöver vi amerikanskt stöd, skall vi försöka klara oss själva?
Vi skall vara mycket tacksamma över amerikanernas närvaro i Europa under det kalla kriget och deras insatser därefter. Men givetvis bör vi försöka klara oss på egen hand. Vi borde skämmas över att vi inte klarade att lösa Jugoslavien-kriserna själva.

- Behövs ett gemensamt försvar?
Absolut. Det tysk-franska samarbetet med integrerade förband är mycket lovande.

- Var tror Du nästa kris i Europa inträffar?
Jag är rädd för att det inte är slut på serbisk aggression än. Montenegro och Vojvodina har anledning att känna oro.
Jag skulle också vilja peka på att EU:s behandling av Kroatien är ett misstag. Landet har ännu inte fått börja förhandla om inträde, trots en på många sätt gynnsam utveckling. Man kan ha synpunkter på president Tudjman och hans politik, men jämför med att Slovakien fick börja förhandla medan Meciar fortfarande satt vid makten.

Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör