Ledare:

Vems önsketänkande - vems inkompetens?

Det handlar om det slitna ämnet pengar, politiker och Försvarsmakten. Det började den här gången med att försvarets pengar inte räcker till för den kostym som politikerna, med sina militära experters hjälp, har sytt upp åt försvaret. Allmänheten skrämdes upp med att det fanns ett svart hål i vilket "militärerna" lät pengarna försvinna. Efter en tid klarnade bilden. Pengarna hade inte försvunnit. Det var bara den vanliga historien om att politikerna inte ville acceptera konsekvenserna av sina specifikationer för försvaret; två gånger fyra kunde inte bli sex, ens i förvarsbudgeten. Det fanns således inga förskingrare, till grävande journalisters och grälande politi-kers lättade besvikelse.
I klartext. Försvarsmakten fick ett sparbeting. ÖB lade fram ett förslag som visade vad som krävdes för att detta skulle kunna uppfyllas. Det väckte stark kritik från många håll, inte därför att det var ekonomiskt felaktigt utan snarare på grund av dess sociala och regionala konsekvenser. Regeringen tog intryck av detta. Till stor glädje i några gamla garnisonsstäder "räddade" politikerna ett antal förband från "hotet från ÖB". Men de lämnade tillbaka bollen till försvarsmakten med uppgift att klara ut hur det hela skulle kunna lösas, utan att kosta mera pengar. Som en extra lök på laxen fick Försvarsmakten otillräckliga resurser för att genomföra Sveriges bos-niska äventyr inom FN:s och NATO:s ram.
Till syvende och sist förefaller tvisten om de "försvunna" miljarderna gälla om försvarets ekonomiska felräkning uppstått på grund av politiskt önsketänkande eller militär inkompetens. Politiskt önsketänkande att mindre resurser skall räcka lika långt som större resurser. Militär inkompetens att få den politiska ekvationen att stämma med den ekonomiska verkligheten. Fast egentligen var det kanske tvärtom. Det handlade också om politisk inkompetens, när det gäller att avväga resurser och prestationskrav. Och kanske också om militärt önsketänkande i strävan att gå de tanklösa politikernas önskningar till mötes.
I spelet om miljarderna är det dock politikerna som bestämmer vad som får kallas inkompetens och vad som till äventyrs är önsketänkande. ÖB har som lojal verkschef accepterat det ansvar som politikernas tolkning har ålagt Försvars-makten. Det pris i form av minskad yttre trygghet som alla medborgare måste betala är dock alarmerande. Den förda politiken ter sig, särskilt i ett längre perspektiv, som helt ansvarslös. Frågan är: vems ansvarslöshet? Militärerna följer pliktmedvetet de politiska signalerna, men politikerna är fångar i ett större system som inte uppmuntrar till långsiktiga konsekvensanalyser och ställningstaganden.
Den skärpta sparsamhetspolitiken sammanfaller i tiden med ett stort reorganisationsprojekt för försvaret. Detta motiveras inte bara av sparsamhetskraven utan också av syftet att ge försvaret en mindre traditionsbunden, en tekniskt, organisatoriskt och utbildningsmässigt mera tidsmässig utformning. De kvalitativa ambitionerna måste genomföras inom en mindre organisatorisk ram.
Kvalitetsförbättring till lägre pris måste medföra mindre kvantitet. Både för kvantitet och för kvalitet finns det i en försvarsmakt kritiska gränser. Någon öppen säkerhetspolitisk analys har inte redovisats av var dessa gränser kommer att gå, eller av de krafter som förutses påverka vår säkerhet i den framtid för vilken försvaret planerar. Däremot har många vaga konstateranden gjorts av att både världen och tekniken har förändrats och att en nära granne har försvagats och förhoppningsvis blivit snällare. Med de tekniska förändringarna som skalkeskjul tar en ny försvarsdoktrin form, med den underförstådda frågan "vilka hot har vi råd till" som outsagd men i realiteten styrande variabel.
Sparsamhetskraven står alltjämt högt, och har alltjämt en reell krispolitisk motivering. Under ett valår drabbas hårdast områden inom vilka ingreppen inte tros påverka valutgången. Så länge som de försvarspolitiska gråsossarna hålls tillbaka, finns det en majoritet i riksdagen för den destruktiva försvarspolitiken. Konsekvenserna av ingreppen i försvarsorganisationen, på längre eller kortare sikt - vare sig de militära och säkerhetspolitiska eller de sociala - tycks ingen bry sig om, så länge som sifferraderna stämmer i budgeten. Ändå finns det några gamla frågor som man inte helt bör glömma bort.
Hur rationella kan förändringar bli som pressas fram för att snabbt också tillgodose benhårda sparsamhetsbeting?
Hur går det för den mångomskrivna anpassningsförmågan, som skulle vara vår långsiktiga, säkerhetspolitiska garanti? Om vi av egen kraft inte kan genomföra den kvantitativa anpassningen på acceptabel kvalitativ nivå, blir försvarets anpassning ett allianspolitiskt problem. Vem vill i så fall ta ansvaret för den enda rimliga lösningen?
Varje land har ett försvar. Sitt eget eller någon annans. Om vår sparsamhet eller fattigdom tvingar oss att låna eller komplettera det utifrån, är det angeläget att vi själva väljer vem vi vill se som vår säkerhetspolitiska långivare. Om vi håller fast vid det vi kallar militär alliansfrihet - eller gammaldags neutralitetspolitik - alltför länge, kan vi hamna i en situation, där vi inte längre kan göra ett eget val. I all synnerhet om försvarets tandlöshet får gå så långt att en anpassning till förändrade betingelser inte längre blir genomförbar.
Hur går det med försvaret som demokratisk sinnebild, om till slut endast lokalförsvaret eller hemvärnet får symbolisera värnpliktsprincipen? Inser man inte längre den demokratiska betydelsen av en försvarsmakt som bärs upp av lojala civilister, förklädda till knorrande, värnpliktiga soldater? Är det inte längre sant att den svenska bildningsnivån tillför värnpliktsförsvaret väsentliga kvaliteter?
Dessa värden hotas av en udda koalition mellan budgetära sparambitioner, försvarsätare och, faktiskt också, militär och teknisk professionalism. Konsekvenserna sträcker sig långt utanför försvaret.
Försvarets utformning bestäms av dess säkerhetspolitiska syfte men kan ändå få vittgående sociala konsekvenser. Försvarsmakten och försvarspolitikerna har hittills avvisat allt ansvar för dessa konsekvenser. Frågan är om en sådan kompromisslös attityd håller i längden. Sociala konsekvenser ligger förvisso generellt inom en regerings övergripande ansvar, inom alla sektorer av den offentliga verksamheten. All verksamhet och alla förändringar, också i försvaret, borde bedömas med hänsyn till konsekvenserna i ett vidare samhällsekonomiskt sammanhang.
När det gäller försvaret - i lika hög grad som när det gäller omsorg, sjukvård, skola, alla andra samhällssektorer - borde man ställa några elementära frågor.
Vad kostar en nedläggning eller krympning av verksamheten? De som friställs skall ändå försörjas ur samhällets gemensamma penningpåse. Varför inte låta dem fortsätta att känna sig och förhoppningsvis också vara nyttiga? Gärna i en förändrad organisatorisk ram, om en sådan är påkallad av försvarets framtida utformning.
Från det speciella till det generella - vore det inte mera rationellt att avlöna människor för att bedriva verksamhet som faktiskt behövs inom skilda sektorer av samhället än för att överleva i påtvingad sysslolöshet? Är det verkligen bara de enkla medborgarna som märker att den nuvarande sparsamhetspolitikens suboptimeringar - med oförmåga att ta hänsyn till den sociala helheten - bryter ner både samhällsfunktionerna och människorna? Arbetslösheten har inte blott en lönestat - en ersättningsbudget - utan även en dryg social nota.
För den notan bär också försvarspolitiken ett väsentligt ansvar. Värnplik-tens förfall skärper krispolitikens största gissel, ungdomsarbetslösheten. Vore det så orimligt att ta medel för sysselsättningspolitiken till att brygga över en förhoppningsvis tillfällig svacka i värnpliktsutbildningen, när arbetsmarknadsskälen är starka?