Lennart Svensson:

Transitering och dåligt samvete

Den tyska 28 cm järnvägskanonen "Schwere Bruno". Två sådana pjäser transiterades våren 1941 genom Sverige till Narvik.

Under kriget mot Norge framtvingade Nazityskland rätten att transitera sjukvårdsmateriel och permittenter genom Sverige. Midsommaren 1941 framtvingades transiteringen av en fältstark division från södra Norge till Finland, genom Sverige. Resten av kriget skeppades tyska trupper genom svenska farvatten, sammanlagt upp emot en miljon man säg det. Skall vi ha samvetskval för detta undrar författaren.

"Transiteringen gav Sverige kollektivt dåligt samvete. Hela Europa hade legat under Hitler, de flesta länder hade gjort motstånd - Norge i veckor, Belgien i dagar, Danmark i timmar. Sverige gav bara upp inför det tyska hotet". Så skriver Jolo i Någonstans i Sverige. Allt annat lika kan man inte jämföra Sverige under kriget med stater som Norge, Danmark och Belgien, inte fullt ut. Dessa anfölls nämligen militärt, ställdes inför fullbordat faktum. Sverige fick välja mellan krig och fred - ett fraktansvärt val. Här besannades Clausewitz tanke, att det ofta är småstaten som måste välja kriget - Napoleon framställde sig enligt honom alltid som fredsbringare.

En delad nation?
Man kan ha dåligt samvete för transiteringarna, man kan kritisera Sverige för att inte stå rustat när det gäller - men filosofiskt är det hela invecklat. Att som regeringschef i en svag småstat välja krig när en erövrare står med kniven mot strupen på en - hur många skulle ha gjort det, ställda i Per Albins ställe?
Ett kollektivt dåligt samvete, något som ligger och gror, "möjligen har en del aldrig kommit över det" säger Jolo fortsättningsvis om transiteringarna. Ja, är vi en delad nation, "a nation divided"? Delad i vissa som anser att eftergiftspolitiken var nödvändig och därför acceptabel, andra som anser att den är en skamfläck? Hur som helst kan detta konstateras: inför ett angrepp enas nationen. USA var delat i isolationister och "aktiviter" före Pearl Harbor - sedan upphörde söndringen med ens den 7 december. Isolationisterna erkände kollektivt att de hade haft fel, leden slöts, aktivister mobbade inte isolationister för deras tidigare uppfattning.
I Sverige har vi kvar något av en söndring, liknande den USA hade före Pearl Harbor. Det gäller inte liv eller, död, men nationell självbild, nationell stolthet om man så vill. Man kan kritisera beslutet, säga att "vi borde ha valt krig, för i Norge och Danmark dog ju inte så många". Man kan spekulera över det hela. Men jag undrar hur många gånger i historien, som en småstat ställts inför ett ultimatum om krig eller fred av en stormakt - och valt kriget.

Lennart Svensson är fil. kand.